Ströftåg här och der i Sverige/Från Vettern till Möckeln

←  Motala

Ströftåg här och der i Sverige av Claës Lundin Från Vettern till Möckeln

Något om lifvet i det jordiska Karlskoga och i det himmelska  →

XIII.

Från Vettern till Möckeln.

En morgon vaknade jag på Tiveden, och det borde väl hafva varit ett kungligt uppvaknande, ty jag hade sofvit i den byggning och helt nära det rum der alla svenska konungar, från och med Karl den tionde till och med Karl den femtonde, den sist nämnde dock endast såsom kronprins, hvilat öfver natten, då de med kungsskjuts reste från Göteborg till hufvudstaden eller tvärt om. »Det smakar ändå fogel», sade gumman. Mig smakade det förträffligt i det gästfria hus som jag hemsökt, och jag hade gerna stannat der ganska länge, om ej min håg stått ännu vestligare ut. Jag kom från Vetterns östra strand och hade öfver Hallsberg letat mig ned till sydvestra Nerike, der jag hamnat på Stora Lassåna bruk.

Här är en gammal bygd, rik på minnen, icke blott på sådana som hafva sammanhang med en Fredrik den förstes eller en Adolf Fredriks tillfälliga sängkammare, utan som tala om riktigt gamla, stordådiga tider, då svenskar och danskar drabbade ihop på Tiveden, då stigmän här huserade och resfolk likväl drog fram genom skogen, enär det icke gafs någon annan väg från vestgötalandet upp till svearnes marker. Det är i granskapet af Bodarne, det gamla Ramundeboda, sjelfva gränsorten mellan Göta och Svea land på vestra sidan om Vettern, kändt från Folkungstriderna och från många andra tilldragelser som våra gamla årsböcker förvarat. Der finnas ättehögar och lemningar efter kloster. Vid Stora Lassåna gärd visas också en gammal byggnad, som påstås hafva tillhört ett kloster. Öfver allt historiska minnen och mer eller mindre säkra hågkomster från den gamla skogstiden.

Tiveden är ej heller nu någon saga blott, hvilket man dock kunde tro, i fall man nöjer sig med att sitta stilla i jernvägsvagnen och låta föra sig raka vägen till Töreboda. Gifver man sig deremot in åt bygden, finner man snart att bygden ännu på många ställen ej är annat än obygd. Gårdarne äro få, men skogens träd dess flera, snåren dess tätare, ej så många menniskor, men fullt upp med skogskräk af alla slag, svalka på en het sommardag, mörker till och med, och troll och skogsfruar finnas der utan tvifvel, fastän de äro skyggare nu än förr, innan yxan börjat låta höra sig så ofta och innan ångsågen brutit tystnaden.

Upp i skogen ligga Laxsjöarne, och från dem kommer Laxån, hvilken sedermera stiger ned i odlingstrakterna bland de rika sädesfälten och låter kalla sig Svartån samt slutligen gör sig till stadsbo, sväller upp af höghetskänslor, breder ut sig och är örebroare, för att på ändan göra af med sig sjelf i Hjelmaren.

Till Laxsjöarne vandrar traktens manliga ungdom mången sommarafton för att fiska. Lax lära de knapt få, men på annan fisk är icke brist. Det är glada utflygter, efter hvilka gossarne ständigt längta. Fiskaredrägten drages på, matsäcken stoppas full, renseln slänges på axeln, fiskdonen glömmas icke, och så bär det af med någon äldre ungdom i spetsen långt in åt skogarne, till sjelfva ursjön. Der slås läger, der fiskas, och när natten skrider fram åt tändes elden, ty det är icke alltid varmt i de svenska sommarnätterna på en skogsås. Så komma de glada historierna och sagorna och tusentals påhitt i tal och i sång, och slutligen somnar man från allt, sofver djupt, men är åter på benen när solen förgyller furornas toppar. En annan gång är det en elgjagt som drifver fram genom nejden och sätter i rörelse allt hvad der lif och anda har.

Det är ett friskt lif i den gamla skogen, omkring de små sjöarne, men der är ock ett arbetsamt lif för de äldre. Stora Lassåna verkstäder, qvarnar och sågar skötas med flit och omtanka, men det är i synnerhet såsom skogsegendom det har sin stora vigt. Det köptes, för ett par år sedan, af Degerfors aktiebolag för den ansenliga summan af 1,200,000 kr., som erlades genast i reda penningar. Tolf hundra tusenkronors sedlar på ett bräde! För utom hvad som sistlidet år nyttjades för bolagsverken, för hvilkas räkning stor kolning drifves på Tiveden, såldes sågadt virke för 80,000 kr., och denna afverkning af skogen tyckes ingalunda ske efter det på andra ställen allt för ofta nyttjade sköflingssättet, utan med skäligt afseende fäst vid skogens rätta vård. Förvaltare på Lassåna är hr R. Ljunggren.

Bredvid stora Lassåna ligger Laxå bruk och jordegendom, tillhörande Laxå aktiebolag, hvars disponent är hr Elias Cassel. Boningsgården, särdeles täck och prydlig, midt uti en stor och vacker trädgård, ligger mellan Laxå jernvägsstation och Stora Lassåna. Till bruket höra masugn, stångjernsbruk, qvarn, såg m. m., och vester om jernvägsstationen ser man det stora valsverket. Invid det senare nyttjas sex hus till arbetarebostäder, af hvilka fyra af en mindre vanlig ritning, med trappa utanpå huset, men under utskjutande tak, prydligt tillstäldt med snidverk. I bottenvåningen finnas lägenheter på ett rum och kök för tre hushåll, hvarje lägenhet med särskild ingång. I öfra våningen äro ungkarlsrum.

Hvad som förtjenar största uppmärksamhet vid Laxå är sannolikt det nya skolhuset, en vacker och ändamålsenlig byggnad, uppförd af slaggtegel. Skolsalen är stor, lämplig och ljus, med sju höga fönster på ena sidan, och tyckes kunna rymma långt flera barn än de några och femtio som nu der erhålla undervisning. Han är försedd med de nu mer vanliga små folkskoleborden och utrustad med tillräcklig undervisningsmateriel af kartor, zoologiska och botaniska väggtaflor m. m. Dess utom innehåller huset två rum och kök för skolläraren. Omkring skolhuset göras nu planteringar. När de en gång hunnit växa upp, böra skolhuset med dess omgifning samt de närliggande arbetarebostäderna tillsammans bilda ett ganska vackert helt, som vittnar godt om Laxå bruksegares omvårdnad för sina medhjelpare.

Stor var frestelsen att helsa på vid Porla och ströfva omkring i trakten vid Svartå bruk, men man kan icke hinna med allt och måste derför nöja sig med det vigtigaste. Jag stannade ej förr än jag hunnit Degerfors, som onekligen hör till de vigtigaste orter i Sverige. Degerfors ligger i en vacker dal, som genomskäres af Letelfven och öfver hvilken vestra stambanan har sin väg mellan Laxå och Kristinehamn. Norr om bruket sticker sjön Möckeln fram sin sydligaste spets, och in på bruksområdet har Vickern—Möckelns jernväg sin ändpunkt. Helt nära ligger också Karlskoga station, hvarifrån en annan enskild jernväg, Nora—Karlskogas, leder upp till Nora. Söder om bruket flyter Letelfven med rask fart ned till den stora insjön Skagern, hvars norra del börjar omkring ett par mil från Degersfors.

Få jernverk hafva så fördelaktigt läge och alla hafva ej heller tillgång till så riklig drifkraft, men Degerfors’ nu varande egare tyckas också förstå att draga nytta af de stora fördelarne. Bruket är ingalunda nytt, ty redan år 1660 erhölls regeringens tillstånd att här uppsätta en hammare för vattenkraft, men det är likväl endast i senare och allra sista tiden som verket drifves istorartad skala.

Under någon tid var Degerfors deladt i Öfra och Nedra med olika egare. År 1860 såldes Nedra Degerfors af hrr C. J. Andersson & komp. till det af kapten August Wijkander bildade Ölsboda-bolaget, och det var Wijkander som af det gamla jernverket först sökte göra något stort och med en nyare tids fordringar öfverensstämmande. Mycket bär der ännu vittne om hvad som uträttats under den Wijkanderska tiden.

År 1870 köptes Nedra Degerfors af hrr A. Fröding & komp. i Göteborg, hvilka bildade det nu varande Degerfors’ aktiebolag med ett kapital af 500,000 kr. Året derefter köpte bolaget också Öfra Degerfors, det ursprungliga bruket, och förenade det med Nedra. Aktiekapitalet har sedermera ökats till öfver 2,200,000 kr., fördelade på 2,200 aktier, och är fullt inbetaldt.

För närvarande ledes företaget af disponenten Josef Larsson, under hvars förvaltning detta jernverk har gjort storartade framsteg och synes gå en ännu större framtid till mötes. Tillverkningens ej blott mängd, utan äfven godhet har, såsom anseendet i marknaden visar, i hög grad ökats. Verkets nya byggnader äro också, enligt sakkunniges sammanstämmande intyg, särdeles ändamålsenliga för en storartad tillverkning. Byggmästare är ingeniör C. Nilsson, hvilken på detta område skapat sig ett betydande namn.

Genom Vickern—Möckelns jernväg, hvilken åtminstone ännu icke nyttjas till personbefordring, erhåller Degerfors hastigt och lätt den malm som brytes ur bolagets andelar i Dalkarlsbergs, Persbergs, Stribergs, Vickerns och Jernboås’ grufvor. Denna malm föres på jernvägen ända fram till bruket, der en rostugn och en masugn arbeta råämnet. Under byggning äro dessutom en masugn och två rostugnar. För vidare förädling finnas sju Lancashire-härdar samt vällugnar, valsverk m. m. efter de bästa nya uppfinningar samt förenklade arbetssätt. Bland annat har verket en ny 18-tums valsträn för jern af stort mått. Af de arbeten som utföras i det stora verkhuset drages uppmärksamheten i synnerhet till plåtvalsningen och valsningen af jerntråd. För att öka tillverkningen och fullständigare sysselsätta valsverken lära inom kort flere så väl Lancashire-härdar som puddelugnar komma att uppsättas. Till Bessemerståls-tillverkning äro stora tillrustningar gjorda, ehuru dessa dock icke för närvarande tyckas påskyndas. För att reglera vattentillgången har, efter föreningen af öfra och nedra Degerfors, en kanal gräfts, och de två fallen gifva nu ett helt fall på 25 fot, som åstadkommer en vattenkraft af 1,400 hästkrafter.

Sistlidet år sålde Degerfors jern för 930,000 kr. Denna summa lär i år ökas betydligt genom försäljning af ångpanne- och fartygsplåt samt är ämnad att nästa år varda ytterligare tillökad. Tillverkningen utgöres mest af stångjern i fina dimensioner samt ångpanne- och fartygsplåt.

För närvarande äro vid jernverket anstälde 285 arbetare samt för skogsskötsel och jordbruk 45 eller i allt 330 man, som i daglig inkomst hafva från 2 till och med 6 kr. samt dess utom fria husrum.

———♦———