Ströftåg här och der i Sverige/Något om lifvet i Karlskoga

←  Från Vettern till Möckeln

Ströftåg här och der i Sverige av Claës Lundin Något om lifvet i det jordiska Karlskoga och i det himmelska

Vägen till Storhöjden  →

XIV.

Något om lifvet i det jordiska Karlskoga och i det himmelska.

Många äro de vackra trakterna i Sverige, och i Karlskoga äro icke de minst vackra. Der är en frisk och kraftig natur, just en sådan som kommer öfverens med smeder och bruksfolk i allmänhet, men som kan synas fager äfven för andra menniskor och i hvilken dessa kunna trifvas ganska länge, äfven om de icke hafva det ringaste att sköta med turbiner och valsverk och alla de bullrande påhitten i de stora, långa verkhusen.

Det kan hafva sitt stora nöje till och med att draga sig undan på en stund från åsynen af det brådskande arbetet och bara sysselsätta sig med de vackra taflorna som visa höjder och dalar i skön omvexling och skummande, genomskinliga böljor öfver djupblå botten. De der böljorna tyckas gjorda endast för nymfer och tritoner, men det vet brukskarlen ingenting om, när han kommer roende i sin lilla båt och varligt undviker farligheterna i strömmen, just här under den täcka utbyggnaden i parken på Strömsnäs. Nymfer och tritoner har han aldrig sett i elfven, men på detta ställe visade Näcken sig för hans gamla mor, då hon var ung.

Men sitter man på den nyss nämnda platsen i Strömsnäsparken och ser ned i Letelfvens vågor, så ser man »Paphos hela makt» der nere i vattnet, så vidt aftonsolen icke gömt sig i skogen och glömt att lysa upp taflan samt så framt man ej sjelf låtit inbillningen fastna i valsringarne. Det är ett gudomligt plaskande mellan alar och pilar, och en stolt elf är Letelfven från ofvan och allt nedan till. Hon breder på sina ställen ut sig såsom vore hon sjelfva Dalelfven, och roar sig med att vara sjö och skänka utsigter långt bort åt bergen af, om icke de mest storartade, dock de mest täcka egenskaper, glada, färgrika bilder, som göra ett stackars menniskobarn rigtigt godt i själen. Är man vid Degerfors och icke kommer till Strömsnäs, har man sannerligen förlorat mycket, ej blott af vacker natur, utan ock af äkta svensk gästfrihet, glädje och gamman och vänlig omvårdnad.

Icke alla medarbetare vid Degerfors bo så vackert som Strömsnäsfolket, men bolaget tyckes vara angeläget om att hvar och en skall herbergeras så godt som möjligt. Arbetarebostäderna visa det. Af verkets 330 ständiga arbetare bo för närvarande 214 med deras 179 hustrur och 361 barn i af bruket uppförda hus, som innehålla 182 rum. De nyare af dessa hus innehålla hvart och ett lägenheter för fyra hushåll, hvarje med två rum, af hvilka det ena har spisel, samt fyra rum för ungkarlar. Hvarje hus har två särskilda ingångar. Under byggnad äro flera dylika hus. Alla lägenheter upplåtas hyresfritt åt arbetarne.

För skolundervisningen är äfven sörjdt, såsom det synes på ett ganska tillfredsställande sätt. Arbetarnes barn erhålla fri undervisning af tre af bolaget lönade lärarinnor, af hvilka den förnämsta lär vara en utmärkt lärjunge af rektor Sandberg i Stockholm.

Också vid Degerfors finnes en s. k. »konsumtionsförening», hvilken bildades, på disponenten Josef Larssons uppmaning, år 1871 och som har till ändamål att lemna arbetarne tillfälle att mot kontant betalning erhålla goda lifsmedel och andra förnödenheter för så billigt pris som möjligt. Aktiekapitalet skall utgöra minst 5,000 och högst 15,000 kr., i aktier å 25 kr. Dessa aktiers värde har sedermera stigit ganska mycket, och de gälla nu 75 eller 80 kr. Aktiekapitalet är f. n. ej större än 5,300 kr., men genom detta omsättas årligen varor för omkring 130,000 kr.

Allt från första inbetalningen hafva aktieegarne njutit 10 proc. på aktiekapitalet samt 3 proc. rabatt på allt hvad de köpa i föreningens handelsbod. Denna med upplagsrum och öfriga nödiga lägenheter är inrymd i föreningens eget hus, som kostar omkring 12,000 kr. och nu är i det närmaste betaldt. Föreningens angelägenheter handhafvas af en bland delegarne hvarje år vald styrelse, som utgöres af fem ledamöter och tre suppleanter, hvilka äro solidariskt ansvarige. Styrelsen sköter egendomen, köper upp varor och sätter pris på dem, antager, entledigar och stadgar lön för handelsbiträden, dock skall vid handelsföreståndarens tillsättande föreningen å allmän sammankomst derom höras. Styrelsen öfvervakar rörelsens gång samt granskar minst en gång hvar annan månad föreningens ställning och öfverser lagret minst hvar fjerde månad, och styrelsens åt göranden granskas i sin ordning af revisorer. Skulle styrelsen finna att rörelsen går med förlust, bör extra bolagsstämma ofördröjligen sammankallas. Ordinarie bolagsstämmor äro två om året.

Genom vid bruket anstälde ingeniören Henrik Larsson bildades sistlidet år en sjukhjelps- och begrafningsfond, hvartill bolaget såsom grundplåt skänkt 1,147 kr., sedan genom bolagets försorg förut dertill samlats omkring 300 kr. Inskrifningsafgiften är 5 kr. för manlig och 2 kr. för qvinlig ledamot, hälften till grund- och hälften till reservfonden. I årlig afgift till grundfonden erlägges 6 kronor af man och 3 kronor af qvinna, hvilken afgift gäldas i fyra afdelningar. Föreningen utgöres af en styrelse, som består af sex ledamöter och tre suppleanter. Manlig delegare erhåller 1 kr. om dagen i sjukhjelp och qvinlig 50 öre, dock lemnas sådan hjelp icke för kortare tid än fyra dygn samt ej för längre än tre månader, börande det dock, heter det i stadgandena, ligga styrelsen om hjertat att söka på annan väg bereda en sådan blottstäld ledamot all möjlig hjelp och lindring. I begrafningshjelp betalar fonden 40 kr. för man och 20 för qvinna. Enka efter afliden delegare har rätt att i fonden qvarstå under samma namn och nummer som mannen innehaft.

En bruksarbetare på Degerfors är således i tillfälle att någorlunda drägligt sörja för de lekamliga behofvens tillfredsställande. Den ofvannämnda »konsumtionsföreningen» är för honom onekligen af största nytta, ty hon ej blott skaffar honom förnödenheter af alla slag för billigt pris, utan vänjer honom äfven vid ordentlighet. Glädjande är det ock att se huru sådana föreningar allt mer uppstå vid de svenska storslöjdinrättningarna på landet. Så finnes en dylik äfven vid Lesjöfors jernverk, norr om Filipstad, hvilken jag omnämner här för jemförelses skull. Den kallas »Lesjöfors handelsförening» och är i verksamhet sedan hösten 1872. Det erforderliga kapitalet bestämdes då till minst 15,000 och högst 25,000 kr., i aktier på 25 kr. Hvar och en i Lesjöfors aktiebolags tjenst varande person eger att för högst 20 aktier som deltagare i föreningen inträda. Likväl utsträcktes denna rättighet endast till sammanlagdt 750 aktier. De återstående öfvertogos af bolaget. Så snart någon delegare afgår ur brukets tjenst, åligger det denne att sälja sina aktier till någon af de qvarvarande eller öfverlemna dem till föreningen mot återfåendet af ursprungliga teckningsbeloppet, så vidt aktierna då ännu ega detta värde. Ingen försäljning och ej heller uppköp ske annorlunda än mot kontant betalning. Handel med sprithaltiga drycker, vin, öl och cigarrer får ej ingå i föreningens rörelse. Styrelsen utgöres af fyra ledamöter och en ordförande, som väljas hvarje år å ordinarie sammankomst och är vid räkenskapsårets slut underkastad granskning af två dertill utsedde revisorer. Ordföranden har en årlig lön af 300 kr. Styrelsen svarar en för alla och alla för en för penningmedlen och handelsförrättningarne samt får på sitt ansvar antaga och afskeda föreningens handelsbiträden och bestämma dessas lön. Vinstutdelningen får icke under något år öfverstiga 8 proc. af det å aktierna inbetalda beloppet. Om årets vinst är större, afsättes hälften af öfverskottet till reservfonden och den andra hälften användes till något gemensamt nyttigt företag eller till barmhertighetsverk.

Lesjöfors har gjort sig särskildt kändt för sin goda skolundervisning, hvilken är ordnad efter den förträffliga Finspongsskolan och för hvilken bruksbolaget icke skytt några kostnader. Dess utom har detta jernverk en sparbank i förbindelse med en ränteförsäkringsanstalt.

Men vi återvända till Karlskoga. Arbetarne vid Degerfors hafva nu mer ett godt namn om sig. I allmänhet lära de vara nyktra och ordentliga. Deras behof af äfven andlig spis visar sig på flera sätt, men tyckes ej tillfredsställas annorlunda än genom den föda som kan bestås af metodister, baptister och kanske ännu flera, mer eller mindre upplysta religionssamfund. Det statskyrkliga presterskapet tyckes icke hafva stort inflytande på dem. Mycket kommer sig detta kanske af den långa väg som bruksfolket här har till närmaste kyrka. Jernverket ligger på gränsen af Karlskoga och Nysunds socknar, och det är halfannan mil till Karlskoga kyrka samt ungefär lika långt till Nysunds.

Om nu ett religiöst behof verkligen finnes, så hafva metodister, baptister m. fl. passat på tillfälle för att värfva anhängare. Detta har också lyckats, åtminstone för de först nämnda. Af baptister lära ej finnas många, men metodistförsamlingen uppskattar man till något öfver hundra personer, af hvilka de flesta väl tillhöra Degerforsfolket.

Och hvilken verkan har metodismen öfvat på bruksarbetarne? I sedligt eller åtminstone sedigt ett ganska godt, förklara förmännen vid bruket. De arbetare som förut voro fallne för dryckenskap hafva sedan de ingått i metodistförsamlingen visat sig mycket nyktra. Split och ofördragsamhet tyckas ej heller finnas mellan de olika sekterna, oaktadt hvar och en af dem visst icke försummar att söka draga till sig så många anhängare som möjligt. Det är en ganska liflig rörelse, men troligt är att lifligheten ingalunda vore så stor, om hon icke underhölles af kolportörer och allehanda apostlar, af hvilka många sannolikt icke äro annat än intellektuelt torftiga sekters lika torftiga profryttare.

Men det är söndag. Låt oss fara till kyrkan. Det är möjligt, att dr Hammargren predikar sjelf i Karlskoga kyrka och kanske kyrkoherden Tenow gör det samma i Nysunds; men det är för långt, då man har så mycket annat att taga reda på, hvilket ej fordrar så ringa tid. Vi leta oss hellre upp i skogen, der ett metodistkapell finnes. Det är en vacker väg dit, omkring en fjerdedels mil från Degerfors. Man följer elfvens högra strand, ser det sköna Strömsnäs på andra sidan vattnet, har uppförsbackar och utförsbackar att öfvervinna, fägnar sig åt svalkan i skogsbrynet, ty dagen är het, och kommer slutligen till en liten, rödmålad stuga i en öppning i skogen, invid vägen. Det är kyrkan. Allvarlige män stå samlade utanför stugdörren och helsa oss med en viss högtidlighet. Vi träda in genom den lilla förstugan och finna oss snart midt ibland de trogna. Rummet är ytterst enkelt och tyckes med sin läktare rymma omkring 150 personer. Den enda prydnaden är en tafla med ett kristushufvud bak om några bergspetsar och omskriften: »Himmelen är min stol, jorden är min fotapall.» Allt ser menlöst ut, både rummet och församlingen.

Framför kristushufvudet står i salens bakgrund en enkel talarestol. En ung, svartklädd man uppträder der. Församlingen sitter stilla på sina bänkar, under det en psalm afsjunges. Det är ur »Psalmer och sånger för enskild och offentlig andakt», hvilken bok är församlingens andaktsbok.

Efter sångens slut sammanknäpper presten sina händer, sluter ögonen och lutar sig öfver predikstolens bröstvärn, höjer sin röst och börjar en bön. Församlingen faller på knä och ledsagar den långa bönen med ett ängsligt stönande som då och då utbryter i höga verop. Ändtligen får bönen en ände, församlingen står upp och sjunger på en ganska glad melodi en löftesrik sång om det himmelska Kanaan, hvarpå predikan tager sin början. Det är ett föredrag utan papper, fritt och omkringströfvande samt oupphörligen återkommande till samma uttryck. Ämnet är »lifvet efter döden». Om detta har predikanten mycket att säga, och han är till och med så lycklig att kunna gifva en ganska noggrann skildring af de saligas boningar.

Han upplyser, att himmelriket är en stad, en stor stad, samt ser sig i stånd att på grund af »Johannis Uppenbarelse» kunna meddela, det denna stad är »omkring 200 mil i qvadrat». Deröfver uttrycker församlingen sin undran och sin förtjusning genom åtskilliga fromma utrop. Under hela den långa predikan följer församlingen, så väl män som qvinnor och små barn, med stor uppmärksamhet predikantens ord och ledsagar dem oupphörligt med sina ja! ja! ... nej! nej! ... amen! samt åtskilligt suckande och starkt stönande, åtföljdt af qvinnornas ymniga tårar. Synnerligt många tillfredsstälda utrop framkallas af predikantens försäkran, att i himmelriket finnas »sköna promenadplatser», der de som mödat sig med det jordiska Karlskogas ojemna stigar skola få riklig ersättning.

Det är sannerligen icke något upproriskt tal, utan snarare en allvarlig förmaning, att här på jorden träla i sitt anletes svett, vara alla förmän underdånig, icke knota, icke tänka på bättre tider, utan låta sig nöja med de största vedermödor, för att sedan få så mycket större ersättning efter döden. Så vidt man af de just icke alltid tydliga uttrycken kan förstå, tyckes det dock vara fråga endast om metodister. Det skulle således blott vara dessa åt hvilka himmelrikets salighet är bestämd, under det att de som ej tillhöra deras samfund skola, såsom predikanten uttrycker sig, komma i en »lägre bostad» efter döden.

Denna uppbyggliga predikan räcker i öfver en och en half timme, men församlingen tyckes icke tröttna att med uppmärksamhet höra predikantens rika löften, då han med en gästfrihet utan gräns bjuder dem alla vara välkomna till den stora staden, som håller 200 mil i qvadrat. »Jag bjuder er dit», äro hans många gånger upprepade ord, och församlingen är naturligtvis tacksam för bjudningen.

Hurudant skall det folk varda som får en sådan andlig föda? Jo, det är »ganska ordentligt», försäkrar man på Degerfors och upprepar hvad här ofvan meddelades om det goda sedliga tillståndet. Det vilja vi gerna tro, men vi frukta också, att folket kan varda försoffadt i all sin »ordentlighet». Månne icke den bättring, som inträdt i sedligt afseende, kan vara en följd icke af metodismen, utan af det tillmötesgående arbetaren funnit från bolagets sida, af de mått och steg detta tagit för att försäkra arbetaren om en dräglig ställning, af den verkan som en god skolgång kanske redan utöfvat, åtminstone på några af det yngre slägtet, och hvad med dessa omständigheter står i sammanhang?

———♦———