Svensk zoologi/Kapitel 40
| ← Orre |
|
Fjärilen apollo → |
N:O 40.
NÄBBGÄDDA.
ESOX Bellone. Horngädda. Horngäll. På Finska: Nokka hauki. På Fr. Aiguille, Nagojo, Orphie. På Eng. Sea-Garpike. På It. Acucella. På T. Hornhecht. Schneffel. På Holl. Geep. På D. Hornfisk. På N. Horngive, Nebbe-sild.
Hufvudet är försedt med et spetsigt Tryne af de förlängda syllika käkarne.
Linn Syst. Nat. ed. Gmel. 1. 3. p. 1391. — Faun. Sr. p. 126. — Retz. Faun. Sv. p. 351. Cl. 4. Pisces. Ordo 4. Abdominales. — Aldronvand. Pisc. p. 106. 107 (Acus Oppiani) — Bloch Fisch. Deutschl. I. s. 236. 2. — Klein. Pisc. Miss. 4. 21. 1. t. 3. f. 2. Pennant Britt. Zool. p. 274.
Gäddslägtet, som hör till de Bukfeniga Fiskarne (sen. 10),
utmärker sig bland dessa genom sin förlängda kropp,
sitt ofvanpå platta hufvud samt öfre, kortare käk. Det
äger tänder både i käkarne och på tungan, och
Gälhinnan har (hos olika slag) från 5 till 15 strålar. Mindre
talrikt till arter än somliga familjer inom Neptuns område,
utgöres det likväl af flera, hvaraf vår Fauna tillegnar sig
tvenne: den allmänna Gäddan och Näbbgäddan.
Den sednare, bestämdt åtskild från den förra genom ofvan anförda kännemärke, träffas mycket olika i storleken, från en half till en aln lång, men finnes stundom dubbelt längre. Hufvudet är, trynet oberäknadt, icke stort, men käkarne, som formera det sistnämda, äro mycket förlängde och spetsige. Den öfre är rörlig emot pannbenet och derifrån skild, samt något, ofta ½ kortare än den undre, som i ändan (apex) är köttaktig, Begge likna runda sylar, och besatta med skarpa ehuru fina tänder i kanterna, liksom finsågade, likväl tätast vid basen. Tungan, kort och trubbig, hinner knappt framom mungiporna, hvilka räcka ända mot ögonen, som äro stora, helt cirkelrunda med silfvergrön Iris och svart pupill, och emellan dem och öfra käkens bas synas de temmeligen utvidgade näsborrarne. Gäl-locken äro hela och utan fjäll, starkt silfverfärgade och stundom skiftande i blått och grönt, äfven som roten af undra käken; då deremot pannan, nacken och ryggen ha en mörkare färg. Sjelfva kroppen, smal och lång, synes nästan fyrkantig, och dess bredd förhåller sig till längden som 1 till 15; och denna gestalt gaf äldre naturforskare anledning till nnmnet Nålfisk. Hela ytan, utom trynets spets, ryggen och fenorna, är blänkande som silfver, eller kanske rättare som poleradt tenn. Gälhinnan har 12 strålar, och bröstfenorna 13. Bukfenorna, bakom medlet af kroppens längd, 6. Ryggfenan, sittande midtemellan medlersta delen och stjertspetsen, 19. Den motsvarande Rumpfenan, tätt framför Anus, 22; och ändtligen den klufna eller urnjupna Stjertfenan omkring 20 2-delta strålar. På bröst- och bukfenor äro dessa greniga, men på ryggens och analfenan enkla. Stjertändan är mycket afsmalnande, men vidgas något trapetzlikt vid fenan. Sidlinien (linea lateralis) börjar som vanligt vid nacken, och löper, ehuru knappt märkbar, långsefter sidorna af kroppen, och liksom försvinner innan den nåkar stjerten[1]. En annan, något tydligare och mer upphöjd, tyckes börja från gäl-locket och går lägre ned, parallelt med buken, ända fram åt stjertfenan; och ändtligen upptäckas ett par finare ränder eller linier efter hela längden af den plattade baken. Bröst- och bukfenor äro snarare grå, de öfriga blåaktiga En svart linie utmärker ryggens medlersta del; för öfrigt är den grönfärgad, ibland mera blå åt sidorna, och denna, hela fiskens längd igenom tydligt åtskilda färgblandning med det blänkande silfverlika inunder, förenad med den smidiga kroppens som ålen slingrande rörelser i fiskens våta element, gör den till ett retande synämne. Fjällen kunna icke genast skönjas, om icke, med synglasets biträde, på ryggen; men under den hinnlika hud som tyckes göra en yttre betäckning, ligga ganska små rundade fjäll.
Undersökas åter fiskens inmäten, ser man huru den något långa bukhålan fylles af Tarmkanalen, som börjar genast vid och öppen vid svalget, och aftager utan krökningar och afsatser småningom i vidden ända till sitt slut. De öfriga inelfvorna likna den vanliga gäddans; och i stället för simblåsa, synes blott ett tomt rum vid ryggraden, som består af 85 knotor med 51 refben å ömse sidor.
Att Näbbgäddan bör räknas till Rof-fiskarne, bevisa hennes beväpnade käkar; men hon måste i följd af deras spetsighet nöja sig med mindre betydliga föremål. Också träffas Räkor och dylika kräk i hennes inre. Käkarnes längd och hvassa daning må emedlertid också kunna befordra hennes fördelar, men hvilka ännu äro oss obekanta. Torde hända tjena de henne som ett slags vapen mot talrika fiender, ibland hvilka Skälhundar, Torsk, Kabiljo, med flera räknas.
Längst tillbaka i forntiden ådrog sig Näbbgäddan deras uppmärksamhet, hvilka som vettenskapsidkare betraktade naturens mångfald. Athenæus och Oppianus beskrefvo den redan, men icke Aristoteles, som sednare Författare föregifvit, ehuru de behållit det namn (Ή Βέλόνή) han gifvit åt Hafsnålen (Syngnathus Typhle), ett fordom till Half-fiskarne hörande slägte.
Näbbgäddan finnes öfverallt i Oceanen, och uppehåller sig mest på djupet, derifrån den troppvis nalkas kusterna och deras grundare ställen, som det händer hos oss i vestra skärgården, från vårens början tilt midsommaren, för att der afbörda sig rommen. Vanligt är den Makrillens förebud och öfverenskommer äfven med honom i köttets beskaffenhet; men som torr och mager, äger den i allmänhet litet värde. Den fångas emedlertid på somliga orter med ett slags ljuster eller ett på en längre slang vidsatt jern, i skapnad af en griffel med många uddar af 6 tums längd. Detta sker under mörkaste natten af flera personer, af hvilka en främst i båten med bloss lockar gäddorna, som hoptals löpande efter skenet, blifva af de öfrige stötta med ljustren, så att, när fångsten lyckas, flera hundrade kunna på lika sätt tagas inom samma tid. I Holland brukas de allmänt till bete för andra fiskar, såsom vid Torskfångsten, för hvilket ändamål de skäras i stycken och dessa insaftade packas i kärl och om bord medföras. I Pommern och i trakten kring Östersjön förtäres denna fiskart likasom andra Gäddor; äfven rökes den som Sik och kokas sedan ihop med Markiska rofvor. På Italienska strandorter skall den också stekt ätas med saften af stekta pomeranser.
Ändteligen bör icke förbigås den sällsamma omständigheten, att Näbbgäddornas ben få under kokningen en hög grön färg, hvilken ovanliga egenskap ger många ett slags afsky för deras användande till föda, ehuru köttet för öfrigt är ganska hvitt. Det synes ock som denna gröna färg hyser något fosforiskt, emedan benen visa i mörkret ett lika färgadt sken.
Tab. Fisken icke sällan i naturlig storlek, efter
teckning gjord af Herr R. Palmstruch, i Vestra Skärgården.
— a. En del af ryggraden. — b. Fiskens genomskärning.
— c. ett fjäll i nat. st. — d. detsamma förstoradt.
- ↑ D. Bloch nekar denna, och anser den sednare för den rättä Sidlinien, hvaraf likväl oriktigheten bevisas vid kokningen af fisken , då köttet, som gemenligen händer, frånskiljes der Sidlinien verkligen bör vara.