Svenska Akademiens handlingar/Berättelse om äreminnet öfver Lennart Torstenson

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Lefvernesbeskrifning öfver Kongl. Rådet m. m. Grefve Erik Dahlberg
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1786. Första delen

Berättelse om Äreminnet öfver RiksRådet Grefve Lennart Torstenson


[ 323 ]

BERÄTTELSE
om Äreminnet öfver RiksRådet Grefve Lennart Torstenson.

Det första täflingsämne som Svenska Akademien framställde, var Äreminne öfver RiksRådet och FältMarskalken Grefve Lennart Torstenson. Fyra Skrifter inkommo, bland hvilka en, genom sin öfverträffande förtjenst, snart utmärkte sig. Att Akademiens egen Höge Stiftare Konung Gustaf den Tredje författat denna Skrift, var och förblef under öfverläggningarne för Akademien fullkomligen obekant. Den granskades först af utsedde Ledamöter, och sedan samfält af Akademien i Konungens egen närvaro. Ett säkrare bevis kan ej företes, hvarken på Akedemiens ovetenhet om författaren, eller på Konungens upphöjda tänkesätt, än den otvungna frihet, hvarmed Ledamöterne yttrade sina tankar, och den fördragenhet hvarmed äfven de omdömen afhördes och upptogos, som kunde innehålla några anmärkningar och erinringar. Akademiens protokoller bära vittne om det förra, och det sednare förvaras med de lifligaste intryck i alla då närvarandes minnen. Priset tilldömdes utan all annan afsigt än den, att göra rättvisa åt en stor och ovanlig förtjenst. [ 324 ]Skriften upplästes på Högtidsdagen; men belöningen förblef i Sekreterarens förvar, till dess författaren gjorde sig känd.

Akademien började emedlertid misstänka den utmärkta heder henne vederfarits. Konungen behagade likväl icke gifva sig tillkänna förr, än under ett samtal i Akademien följande året 1787 den 28 November. Detta gaf Sekreteraren som då tillika var Direktör, anledning att söka utröna, huruvida Konungen skulle med välbehag anse, att den förvarade prismedaljen af Akademien i underdånighet öfverlemnades, och det hopp han derom fattade, meddelade han Akademien vid sammankomsten den 1 December.

Då Konungen samma dag benådade Akademien med sin höga närvaro, och Akademien hade uppstigit, höll Direktören å hennes vägnar detta

TAL.
Stormäktigste Allernådigste Konung!

Då Eders Kongl. Maj:t vid Akademiens sista sammankomst nådigst behagade bryta en tystnad, som hittills ålagt Akademien att endast i hemlighet vörda Eders Kongl. Maj:t såsom författare till det äreminne öfver Lennart Torstenson, åt hvilket Akademien förledit år tilldömde stora priset, utan att derföre [ 325 ]uppenbarligen våga erkänna Eders Kongl. Maj:t; så har Eders Kongl. Maj:t åt Akademiens häfder skänkt en händelse, den inga andra kunna framvisa.

Historien omtalar Konungar, som älskat och skyddat vettenskaper, som instiftat och upplifvat vittra öfningar; den omtalar Regenter, som icke försmått att använda en del af sin tid på vettenskaper; som räknat för en ära, att med segerns förena parnassens lagrar. Skall jag nämna det? Historien omtalar bland de store på Jorden dem, som osäkre att genom snillets styrka förvärfva snillets fria belöningar, velat tillrifva sig dem genom anseendets förförelse, myndighetens befallningar och maktens tvång. Men att en Konung velat nedstiga att dela deras öde, som dolde och okände vänta sin dom af en blind rättvisa; att han velat erkänna dem för domare, som han sjelf insatt i denna rättighet; att han velat täfla om belöningar, dem han sjelf stiftat; att, sedan han styrt ett församladt folk genom vältalighetens styrka, han velat sätta sig i bredd med dem bland detta folk, som först börja att lyfta dess vapen: det är ett efterdöme, som var Eders Kongl. Maj:t förbehållit att gifva, och våra handlingar att förvara åt efterverlden. Denna efterverld, som läser hvad Eders Kongl. Maj:t skrifvit, kan aldrig blifva förundrad att, då Eders Kongl. Maj:t täflat, Eders Kongl. Maj:t vunnit. Men den torde förundra sig öfver oss, som icke genast igenkände Eders Kongl. Maj:ts [ 326 ]penna; den torde misstänka oss att hafva gjort det, och åt vördnaden och tacksamheten hafva gifvit, hvad som ensamt borde gifvas åt snillet och vältaligheten. Det må derföre tillåtas mig att nu i förtid försäkra, hvad jag en gång med en häfdatecknares trovärdighet skall bekräfta, att de som afdömt priset, voro i en fullkomlig okunnighet om den hand af hvilken vitterheten då emottog en ny välgerning. Ja, allernådigste Konung! Det är en ny välgerning emot fäderneslandet, då Eders Kongl. Maj:t kallat dess barn att likna de hjeltar dem Eders Kongl. Maj:t sjelf afmålat och berömt: emot vitterheten, då Eders Kongl. Maj:t upphöjt dess yrken och ökat de arbeten som utgöra dess heder: emot denna Akademi, då Eders Kongl. Maj:t för alltid gjort dess belöningar märkeliga och begärliga: emot oss, som utgöra Akademien, då Eders Kgl. Maj:t betagit all tvekan att underkasta sig en domstol, der mer än en domare skulle jäfva sig sjelf, om han endast finge rådfråga sitt eget omdöme. Vågar Akademien utbedja sig ännu ett vedermäle af Eders Kongl. Maj:ts välgörande ömhet, det att Eders Kongl. Maj:t täckes emottaga den skådepenning, som i en annan hand blifvit en belöning, i Eders Kongl. Maj:ts blir ett prof af nedstigande från en verkelig höghet och af mildhet emot vitterhets idkare, hvilka i alla tider, då de undfå dylika skådepenningar, under mångas obekymmersamhet, andres kalla bifall, torftighetens påminnelser, lyckans [ 327 ]långsamhet att följa vittra förtjänster, skola till egen uppmuntran säga sig: det som nu utmärker oss, har en Svensk Konung icke räknat sig ovärdigt att emottaga.



Derefter öfverlemnade Direktören i underdånighet Skådepenningen, den Konungen täcktes emottaga och dervid förklara, att den skulle förvaras vid något af Konungens myntkabinett, med bifogad underrättelse till framtidens upplysning.

Sådant är förloppet af en händelse, som icke har i vitterhetens historia något exempel, och som Svenska Akademien, med blandade känslor af beundran, tacksamhet och högmod öfverlemnar åt minnet och efterverlden.


Slut på Första Delen.