Svenska Akademiens handlingar/Lefvernesbeskrifning öfver Erik Dahlberg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ett stycke ur nionde sången af Tåget öfver Bält
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1786. Första delen

Lefvernesbeskrifning öfver Kongl. Rådet m. m. Grefve Erik Dahlberg
Berättelse om Äreminnet öfver RiksRådet Grefve Lennart Torstenson  →


[ 301 ]

LEFVERNES-BESKRIFNING
öfver
Kongl. Rådet, General-Guvernören,
Fält-Marskalken
och
Akademi-Cantzleren

ERIK DAHLBERG,
grefve till skenäs.

Erik Dahlbergh Svenska Akademiens medalj.png


[ 302 ] [ 303 ]Det har blifvit Akademien af dess Höge Stiftare ålagdt, att vid hvarje årlig sammankomst förete en ny Skådepenning, för att såmedelst upplifva minnet af någon svensk man, hvilken igenom stora förtjenster hedrat sitt namn, sitt tidehvarf och sitt fädernesland. Akademien har trott alla dessa omständigheter inträffa hos Kongl. Rådet, General-Guvernören, Fält-Marskalken och Akademie-Cantzleren, Grefve Erik Dahlberg; och då dess preglade bild nu framlemnas, erinrar sig Akademien med vördnad och glädje, en vis Konungs ömhet för den värdiga medborgarens ära, och dennes lycka, att finna sin dygd krönt med Majestätets och efterverldens rättmätiga bifall.

Akademien känner nogsamt, det Grefve Dahlbergs åminnelse genomtränger alla åldrar, för att högaktas af närvarande och tillkommande slägter; men den har dock anbefallt mig, att korteligen vidröra det förnämsta af en så märkvärdig mans lefnad och bedrifter, under en tid, då tre store Carlar förhöjde den glans, som Gustaf Adolphs och Christinas ärefulla regering hade tillskyndat riket.

Förstlingen af sin tjenst hade likväl Dahlberg uppoffrat åt fäderneslandet, innan Westphaliska freden afslutades. [ 304 ]General-Qvartermästaren, sedermera Fält-Marskalken, Baron Mardefelt, åt hvilken vården öfver svenska fästningsverken på tysk botten var anförtrodd, hade blifvit underrättad om Dahlbergs grundeliga insigter i mathematiska vettenskaperne, samt de framsteg han gjort i ritkonsten: tvenne saker, hvilka, förenade med snille, skulle i fortifikationen bringa honom till fullkomlighet; och då Mardefelt på så god anledning erböd honom Conduktörs sysslan, emottog han den, och var nog lycklig, att, i sällskap med en så upplyst förman, genast få resa omkring till alla i Pommern, Mark-Brandenburg, Meklenburg, Brehmen, Verden, Minden och Westphalen belägne fästningar. Afsigten med denna Baron Mardefelts resa var, att undersöka hvarje fästnings tillstånd; således att upptäcka och bota närvarande brister, att hindra uppkommande; att skaffa de svaga ställen styrka; de starka en förökad säkerhet; och på sådant sätt gifva hvar del den egenskap, att i möjligaste mått bidraga till ändamålet. Dessa undersökningar, vid hvilka Dahlberg biträdde: de förbättrings förslag han fick känna: de öfverläggningar han bevistade, och skälen till de vidtagna beslut: allt detta blef den skola, der hans förra kunskaper utvidgades; men förnämligast erhöll han här tillfällen, att vända till utöfning hvad som förut var häftadt vid blotta begreppet; och när härtill kommer den stundeliga befattning han dessemellan hade vid [ 305 ]fästningsbyggnaden i Demin, så visa sig redan de goda skäl, på hvilka han befalltes, att följande året, såsom Ingeniör eller Fortifikations-Capten infinna sig vid belägringen af Prag, der målet var bestämdt för Tysklands långvariga oroligheter, samt Sveriges åtgärd, att stadga freden och friheten inom detta mäktiga väldets gränsor.

Westphaliska freden gjorde slut på fiendtligheterne, men förtog dock icke alldeles kriget. Försigtighet, misstroende och afsigter fullföljde sitt lopp, äfven sedan vapnen voro nedlagde; så att Drottning Christina nödgades sträcka ett vaksamt öga till alla rörelser, som verkställigheten af de skedde öfverenskommelser medförde. Flere af rikets förnämsta herrar och embetsmän qvarstannade; hvar och en försågs med skickliga män till förtroligt biträde vid infallande behof, och såsom en af dessa fick Dahlberg sex år uppehålla sig i Tyskland, hvarest han bevakade de honom uppdragna angelägenheter; men då dessa göromål ej upptogo särdeles mycken tid, fick han använda den öfriga på vettenskaperne, i synnerhet de delar, hvilka äga gemenskap med fortifikationen och krigsväsendet.

Dahlberg återkom till Sverige samma dagar, som Drottning Christina nedlade regeringen. Med kriget hade hans ordenteliga syssla upphört, och i detsamma hans utkomst. [ 306 ]Något hopp visade sig väl nu för hans lycka; men friden, som är benägen att glömma det förbigångna, glömde ock Dahlbergs förtjenst, så att han ansåg rådligast att åter lemna fäderneslandet, der omständigheterne fordrade, att både styrande och lydande gjorde sig tills vidare obegripliga för hvarandra. Förut hade hans lärgirighet fört honom igenom Österrike in i Turkiet och kring hela Tyskland, hvars fästningar han med uppmärksamhet betraktat; nu begaf han sig till Italien, der byggnadskonsten af alla slag bäst inhämtas, och der han trodde sig med förmån kunna nyttja en eljest föga behaglig ledighet.

Man vet icke om det var ett förment rikets behof, eller bundsförvandters hemliga misstroende, eller Konung Johan Casimirs oförsigtighet, eller ock alla dessa anledningar tillsammanstagne, som påförde Konung Carl Gustaf nödvändigheten af ett fiendtligt inbrott i Polen; hvilket hade den verkan, att Dahlberg ej mera kunde anses lika så umbärlig, som när han nyligen uppvaktade i Stockholm. Han hade blott ett år uppehållit sig på andra sidan om Alperne, då General Mardefelt och Fält-Marskalken Wittenberg igenom bref fordrade honom till Polen, att biträda med de insigter, hvilka hedrat honom under tyska kriget, och dem han sedan igenom resor, flit och uppmärksamhet ansenligen utvidgat.

[ 307 ]Dahlberg var icke okänd af Konung Carl Gustaf; och att vara känd af denne Herre, innebar ett skarpsinnigt omdöme om hvars och ens egenskaper eller sannskyldiga värde. Konungen hade med nöje åtta år tillförne varit åsyna vittne till Dahlbergs skicklighet, att spränga tornet i Demin: hade befallt honom, att såsom Ingeniör infinna sig vid belägringen af Prag; hade flera gånger efter freden tillåtit honom i Tyskland företräde: hade ämnat honom strax vid sin kröning ett Compani af Gardet; och således var det ej en följd af andras förord eller en hastig ynnest, att Konungen vid Dahlbergs ankomst till Polen, igenom fullmakt, uppdrog honom de vigtiga göromål, som ålågo General-Qvartermästare-Löjtnanten.

För att finna hvad Dahlberg här hade att uträtta, torde man böra föreställa sig, hvilken Konung, hvilka Generaler, hvilka afsigter: beskaffenheten af kriget, af landet, af fienden: vidden af Konungens företaganden: skyndsamheten hvarmed han beslöt, och dristigheten, hvarmed han utförde: allt emot en öfverlägsen styrka: allt i förtröstan på sitt och sitt folks mod, på sitt och sina embetsmäns kloka förhållande. Att vid så satta omständigheter stiga till Dahlbergs embete: att dagligen vistas kring Konungen, för att stundeligen sysselsättas af dess verksamhet: att alltid få utföra dess bud: att hvarje ny förrättning tillskyndade [ 308 ]honom ny ynnnest, nytt förtroende: sådant kräfde de kunskaper, den oförtrutenhet, den drist, den erfarenhet och den sinnesstyrka, som sällan förenas i en person, men hade dock alla funnit rum hos Dahlberg.

Sakernas lopp, en ny fiende, Danmark, kallade Sveriges Konung ur Polen; och vapenlyckan, som så ogerna blottställer den rådiga tapperheten, införde honom snart såsom segerherre i Jutland och på Fyen, för att låta krigets börda med sin hufvudtyngd hvila på fredsbrytarens skullror. Naturen, hvilken alltid i stort var frikostig emot Carl Gustaf, erböd honom nu öfvergång till Seland på en isbrygga, den hon på sekler icke plägade lägga. Konungen ville nyttja tillfället: Riks-Amiralen Wrangel och Grefve Ulfeldt kunde ej förmås till bifall; på Dahlbergs ord sker Tåget öfver Bält; och utan detsamma hade Sverige varit några landskap ringare, och verlden hade haft ett hjelteverk mindre att beundra.

Blef han ett kraftigt medel i denna sin store Konungs hand, att, i en farlig tid, tillvinna riket länder utan kostnad eller särdeles blodspillan, så fick han ock dela med Carl XI äran att hafva i märkelig mån bidragit till deras bibehållande. Ett olyckligt krig i Tyskland, och en förvirrad sakernas ställning i Sverige, hade ingifvit Danmarks Konung hopp, att igenom nytt fredsbrott återvinna de sednast förlorade orter. Faran var stor: lyckan stod [ 309 ]villrådig, då Dahlbergs försigtiga drist förde till Konungens hand en för fienden oväntad styrka ur Sverige, hvarigenom segern vid Lund bereddes, Helsingborg återtogs, och öfvervigten vände sig till Carls sida.

Ännu en Carl, Carl XII, borde röna Dahlbergs styrka och sina företrädares fog, att högakta denna nu ålderstigne herre. Nordiske makterne sammansatte sig mot Sveriges unga Konung, och kände icke att han var född hjelte. Landstigningen på Seland och slaget vid Narva, bragte Danmark och Ryssland i bestörtning; August återstod: han borde upplysas om sitt misstag. Konung Carl gjorde det vid gången öfver Dünaströmmen: en öfvergång, den kännare ansett såsom det största mästerstycke af nordiska krigskonsten; och detta var äfven Dahlbergs verk.

Det är ej brist på stora gerningar af Dahlberg, som inskränker min berättelse inom några få händelser; men desse äro alltför märkelige att ej nämnas, helst de likasom afdela hans eljest jemt gagnande lefnadstid. Såsom ung man leder han svenska soldaten öfver Bält: vid sin medelålder inkastar han oförmodligt i Skåne en hel armé, och på sin ålderdom bringar han hären öfver Düna, tre storverk, utförde för tre Konungar, tre hjeltar, tre Carlar: far, son, sonson.

Jag har trott mig följa den naturliga [ 310 ]ordningen, när jag låtit åtminstone en skymt af hans förtjänster föregå hans titlar och embeten. Han var länge Öfverste-Löjtnant, och befordrades tid efter annan till Öfverste och Riks General-Qvartermästare, Krigs-Råd, General-Major och Landshöfding, General Fält-Tygmästare, Kongl. Råd, General-Guvernör, Fält-Marskalk och Akademie-Cantzler: Adelsman, Friherre, Grefve.

Hvem hade föreftällt sig vid Grefve Dahlbergs första ålder, att hans framtid skulle föra honom till de högsta äreställen, dit undersåten kan sända sin tanka? Hans fader (Jöns Erikson) var Lands-Kammererare: en obemedlad man, som i denna sonens spädaste barndom afled, och lemnade honom jemte tvenne syskon; modern (Dorothea Mattsdotter) gick äfven efter några år ur verlden. Grefve Dahlberg, likasom tillhörig ingen, uppfostrades nu hos en prest i Vestmanland, nu i Vesterås skola, nu i Uppsala, nu i Norrköping, nu i Söderköping, nu i Hamburg; och alla dessa ombyten voro förelupna, innan han nådde sitt trettonde ålders år; derefter antagen på Renskölds Fält-Contor i Stettin, och sedan derstädes Kammarskrifvare, hvilken syssla han innehade till år 1647, då han blef Conduktör vid Fortifikation.

Det är underligt att se, hvilka oväntade medel Försynen brukar, att antingen afnöta vissa ojemnheter på menskosinnet, eller ock att [ 311 ]skaffa tidig erfarenhet åt de snillen , som äro ämnade till vigtiga värf: ämnade att i en större krets tänka och verka för andra. Förutan de vidriga omskiften, som Grefve Dahlberg undergick, torde hans stora liflighet lätteligen hafva fört honom på afvägar, der hans gång varit osäker, och der hans dråpliga natursgåfvor tilläfventyrs blifvit mindre öfvade, mindre väl använde. Nu hade han i barndomen af trångmål blifvit förd till eftertanke, och behofvet bragte hans stadgade sinne, att snart fatta känsla af religion; hvarom hans dagbok, som ännu är till hands, bär ett ojäfaktigt vittnesbörd. Man finner der aldrig antecknad någon för honom eller fäderneslandet lycklig händelse, att han icke ledt sin tanka tillbaka till källan af allt godt, och lagt i dagen sin erkänsamhet emot den Högstes välgörande omvårdnad: aldrig någon olycka, den han ej upptagit såsom Försynens välmening, obegriplig för det närvarande, men hvilken ofelbart i längden skulle blifva röjd af dess förmånliga följder. Detta vördnadsfulla förtroende för den Allrådandes styrelse var den grund, som gjorde hans öfriga dygder säkra och osvikliga: som föreskref honom hans skyldigheter, och som vid alla tillfällen i hans hjerta troget bevakade öfverhetens, samhällets och medborgarens rätt.

Också var Grefve Dahlberg, mera än man föreställer sig, i behof af dessa tänkesätt. Se honom på Fyen återkomma ifrån stora Bält, [ 312 ]der han pröfvat isen, för att göra öfvergången säker. Konungen ifrig att gå in på Seland; andre ifrigare att hålla honom tillbaka: på ena sidan Konungens ära och Fäderneslandets väl; på andra sidan motsägelser och hot. Dahlberg följer sin pligt, han tillstyrker med öfvertygelse, och sista aftonen vid Konungens säng pantsätter sitt lif för utgången. Tåget lyckas, riket vinner länder, Konungen dör, och Dahlberg blir Öfverste-Löjtnant i aderton år.

Ett mindre öfvadt sinne hade studsat vid så förvändt belöningssätt; men Grefve Dahlberg ryggade intet af det förbund, han med äran hade ingått. Hvarken Konung Fredriks stora bemödande att vinna honom till Danmark, icke heller Carl den andres allvarsamma försök att fästa honom i England, kunde förleda till utbrott af missnöje öfver hvad han erfarit eller hvad han föresåg; ty han kände fäderneslandets behof, och det tillät honom icke att vara villrådig, äfven vid de förmånligaste anbud. Den veklighet, att, under ett öfvertänkt lopp till berömliga föremål, afskräckas af oförrätter, eller att låta ett redligt uppsåt svigta för så vanlig börda, som otack är: sådant förnedrade aldrig vår hjelte; och skulle väl andras svaghet kunna öfverväldiga en stadig man, hvilken räknar för samvetspligt att åstadkomma så mycket godt, som står i dess förmåga? Samma oförtrutenhet, som Grefve Dahlberg i polska och danska krigen hade visat, [ 313 ]igenkändes derföre sedan i skånska fälttågen: lika oförskräckt mod: lika varmt hjerta. Föga kunde i fält något företagas, som ej på sätt och vis rörde hans General-Qvartermästare befattning, och aldrig har någon gjort vidsträcktare uttydning af sin embetsskyldighet. Recognosceringar, kartor, arméens marscher, läger, slagtordning, cantoner- och vinterqvarter, säker gemenskap qvarteren emellan till hjelpsändning, magasiner och fälthushållningen i allmänhet, öfverrumplingar och belägringar: allt hörde honom till: allt utfördes af honom, som tillika gemenligen förestod General-Adjutants Embetet hos Konungen.

Men denna hans verksamhet tillhörde ej blott krigets stunder; freden sysselsatte honom icke mindre värdigt. Se vi honom i den stillhet, som följde på Carl X:s död, så bringar han då till fullkomlighet de ritningar, dem han på stället affattat öfver sin hjeltes polska samt danska fälttåg, och reser till Frankrike, för att få de samma stuckne af mästares hand, under egen tillsyn. Återvinner Konung Carl XI lugnet, och företager sig att stadga alla saker i ett nytt och säkert skick, så påfordrar han dervid ej sällan Grefve Dahlbergs drift och rådighet. Skall skeppsflottan neddragas till Carlskrona, så kallas Grefve Dahlberg till den hemliga öfverläggning, som der föregår: skall roterings- och indelningsverket införas: reglementen för arméens rörelser och hushållning [ 314 ]utfärdas; embets- och försvars-stater upprättas; kungsgårdar byggas; slussar anläggas; floder göras farbare; gränsor emot närliggande riken uppgås; i allt sådant kräfves Grefve Dahlbergs kloka deltagande; och likväl voro dessa göromål blott att anse såsom bisysslor, ty hans hufvudsak var vården om försvarsverket; en omsorg, som alltid blifver af de mest vidsträckta, och då allraminst medgaf någon särdeles ledighet. Ett ombytt politiskt system, i anseende till utrikes makter; afundsfulla grannar på alla sidor, och deras beständiga äflande att inskränka Svea välde, föranlåta Konungen att sorgfälligt förvara rikets gränsor, samt andra vigtiga orter; och Grefve Dahlberg är den, som skall hjelpa sin Konung att bära en så tung börda. Då färdas han årligen att besöka alla rikets fästningar, ifrån Ingermanland till Brehmen; då bygger han på en tid i Wismar, Carlskrona, Helsingborg, Landskrona, Marstrand, Bohus, Göteborg, Narva, Riga och flera andra ställen; då följer han Konungen, som reser att bese alla försvars- och anfallslägenheter vid Norrska gränsen, ifrån Bohus intill Lappmarken; att förtiga den tid, som åtgår till författande af planer, grundritningar, föreskrifter vid verkets drifvande, omkostnadsförslag, och alla de delar, som leda till sparsamhet och god ordning, före och under arbetet. Detta var Grefve Dahlbergs embete, det han äfven såsom Landshöfding i Jönköping måste behålla: ett embete hvilket af honom med den [ 315 ]öfversigt i skicklighet företräddes, att han med ej mindre skäl kan sägas hafva uppnått de största Ingeniörer i Europa, än helsas för stamfader åt den äkta fortifikations vettenskapen i Svea rike. Efter hvad säkre kännare intyga, skola Grefve Dahlbergs ritningar vittna om en ogemen djupsinnighet i det, som tjenar att förstärka contrescarpen, och att hindra grafvens öfverstigande; samt att för öfrigt hans styrka i synnerhet utmärker sig i ett lyckligt bemödande, att gifva det inre försvaret en sådan egenskap, som kunde afhålla fienden, sedan det yttre vore förloradt. Både det ena och det andra höjer Grefve Dahlbergs förtjenst; så att om vi ock bortvända tankan ifrån Wismars nedbrutna försvarsverk, det han ifrån grunden uppbyggde, samt om vi likaledes söka glömma de fasta orter, som på hans åtgärd fordom skyddat svenska, nu främmande makters undersåtare, blifva dock rikets varande, i synnerhet Göteborgske, Skånske och Blekingske fästningarne, anlagde eller förbättrade af hans hand, de verkliga ärestoder, hvilka skola förvara Grefve Dahlbergs namn åt odödligheten.

Ibland dess fridsöfningar, få vi icke heller förgäta det präktiga verk, som, under namn af Svecia Antiqua et Hodierna, innefattar ritningar af alla märkeliga orter och byggnader i Sverige. Man skulle tilläfventyrs på god grund vilja anse detta såsom ett arbete, hvilket ensamt fordrade en menniskas hela lifstid, men [ 316 ]för Grefve Dahlberg gick det än att fullkomna alltsammans under de små ledigheter, som då och då kunde tillfalla honom; ty rikets anseende, som han härmed sökte, eldade hans naturliga liflighet, och mödan likasom försvann, bortblandad i kärlek till fäderneslandet. Hans teckningar af Konung Carl Gustafs fältslag och krigsbragder, hvilka till dess Herres och egen heder utgingo i det allmänna, äro redan nämde. Desse voro af Konungen ålagde Grefve Dahlberg, i afsigt att upplysa dess historia, dock förnämligast, att de måtte blifva en muntrande föresyn för den unga KronPrinsen, hvars undervisande i fortifikationen och krigskonsten Konungen hade uppdragit honom, men hvilket förordnande, vid Konungens död, fördes under det obrutna testamentet.

Denna händelse ömmade alltid Grefve Dahlberg mer, än den glömska, hvari hans många förtjenster råkade; begge delarne en verkan af vissa grundsatser, som de rådande hade fattat, och dem de ej kunde öfvergifva, utan att gå emot sig sjelfve. Man kan likaväl säga, att hade Grefve Dahlbergs lycka något innestående hos det allmänna, så blef ock hans fordran en riksgäld, som Carl XI var angelägen att skyndsamt betala; emedan Konungen på kort tid, steg för steg, uppsatte honom ända till Råds-Embetet och Grefve-värdigheten. Grefve Dahlberg hade sjelf aldrig eftersträfvat denna höghet, ehuru han hade [ 317 ]nog styrka i själen, att bära både det besvärande och det smickrande, som åtfölja purpurn; men då han blef kallad, såg han i kallelsen, jemte sin Konungs nåd, en ny förbindelse; och, med hans sätt att tänka, kunde han bringas till allt, som gaf utrymme för hans skyldigheter emot fäderneslandet. I sanning: annat är hvad en värdig undersåte bör äska af sin Öfverhet: annat hvad han kan njuta; i det förra, måste han lägga stränga band på sin egenkärlek: i det sednare har han blott att rådföra sin skicklighet, sina egenskaper. Den känner ej äran i hjertat, som tror, det hon någonsin är i stånd att förneka sin rätt; och att utstaka ett förkortadt mål för den fria medborgarens anseende i samhället, det vore att säga honom: här är gränsen för din dygd, din klokhet, ditt hjeltemod och sjelfva din medborgerlighet.

Ehvarest Grefve Dahlberg helst varit satt med sitt skapande snille, sina kunskaper och erfarenhet, hade han blifvit ett efterdöme för ämbetsmän af sitt stånd, ty han var snartänkt och tillika djupsinnig, dristig med omtanka och verksam utan buller: egenskaper dem man med trygghet tilldömmer den vigtiga rättigheten att befalla, och hvilka gjorde, att han alltid med sitt befäl, tillvann sig Öfverhetens ynnest, samhällets högaktning. Sina underhafvandes kärlek förvärfvade han igenom okonstladt umgänge, och ömhet för hvar mans rätt; men den kalla godhet, som uppkommer, antingen af [ 318 ]efterlåtenhet och svaghet, eller af bristande begrepp om sina skyldigheter och deras utöfning: den fann icke rum hos honom; utan såsom förman var han sträng, emedan han då hade till föremål allmänna ärenden, hvilka kräfva ordning; och ordning beror af styrka i befälet.

Ehuru oinskränkt nåd Grefve Dahlberg ägde hos Konung Carl X, uppbar han dock ofta dess allvarsamma missnöje, för den djerfhet, hvarmed han ej blott uppförde sig i faran, utan äfven syntes söka henne; och det hör till hans besynnerliga lycka, att han aldrig öfvermannades eller skadades vid något tillfälle. I alla fältslag och äfventyr, som Konungarne Carl X och XI voro, fans alltid Grefve Dahlberg vid deras sida. Han ägde det dyrbara förtroende, att få del af deras mest hemliga uppsåt och företaganden, öfver hvilka hans tankar oftast inhämtades och följdes, när man undantager Köpenhams belägring, den Grefve Dahlberg tillstyrkte, att genast, vid Konung Carl Gustafs sednare ankomst till Seland, verkställa: ett råd, hvilket danske herrarne vid fredsslutet erkände såsom ganska säkert, om det blifvit utfördt. Med åren följde, såsom vanligt är, mera försigtighet; och den uppmärksamhet, hvarmed han, förrän kriget utbrast, ansåg grannarnes anstalter i öster, hade man förebragt Konung Carl XII såsom räddhåga. Grefve Dahlberg, hvilken viste att hans omtanka vantyddes, fortfor dock, att med sin [ 319 ]vaksamhet förvara Lifland emot stämplingar, som på alla sidor förehades; men sedan sakerne kommo till fiendtligt utbrott, fullbordade han sitt vågsamma förslag om gången öfver Düna, hvarmed han visade, det fruktan allraminst hade drifvit honom att tidigare, än någon annan, förese faran.

Hans redliga uppförande vid alla tillfällen, gjorde honom ej mindre heder, än hans stora förstånd och oförskräckta hjerta. Som Militär, som Landshöfding, General-Guvernör, än i Brehmen, än i Lifland; på alla ställen var han rättvisans tolk och försvar, afskaffade egennyttiga upptåg, och tillhöll i fynnerhet Lifländska embetsmännen, att ej ockra på sin Öfverhets förtroende. Det var ock denna hjertats renhet hos Grefve Dahlberg, som gjorde honom så mycket hörd af Konungarne Carl X och XI; ty de viste, att det är med råd såsom med frukter: de behålla alltid någon art af den jordmån, hvari de växa.

Den lärdom, som prydde Grefve Dahlberg var förvärfvad vid mognare ålder; således mera utsökt, mera lämpad till utöfningen. Man bör ej tro, att detta vill säga en upplysning, blott hämtad af sammanlefnaden, eller en flygtig läsning af vissa lätta skrifter; utan var det en grundelig kännedom af de allmänna begrepp, hvilka i hvar sak leda oss till säkra omdömen, och gifva större och mindre verk i deras sammansättning den fullkomlighet, [ 320 ]hvarefter stora menniskor egenteligen böra afmätas och uppskattas. Denna lyckliga författning, hvari Grefve Dahlberg sig befann, kunde nogsamt skönjas af hela hans lefnad, men förnämligast af hans handläggning såsom Cantzler vid den Akademi, hvars förbättrande och flyttning ifrån Dorpt till Pernau han med utmärkt klokhet besörjde.

Grefve Dahlberg var stor till växten: hade ett rent och talande ansigte: en vacker och fast kropp, den hans måttlighet, hans vidsträckta resor kring Europa, och hans krigsmödor satt i stånd att bibehålla så god hälsa, att han, vid sextiosex års ålder, kunde såsom Ordförande infinna sig i en gräns-commission på fjällen, till rå-liniens uppgående emellan Herjedalen och Trundhems län, samt elfva år derefter vara i lägret hos Konung Carl XII, på andra sidan Düna. Hans egendom var ej särdeles stor, men så mycket mindre äfventyrlig för omilda uträkningar; den var dock tillräcklig att väl förse tvenne döttrar[1], dem han hade i sitt enda gifte med Grefvinnan Maria Eleonora Drakenhjelm.

Sjuttioåtta år gammal, afled Grefve Dahlberg 1703 i Stockholm, der han äfven var [ 321 ]född. Slägten gick med honom ut på svärdssidan; men de, som räkna sin ättebörd till honom på mödernet, äro flera högt ansedda hus, och af dem tvenne Herrar[2] vid detta bord, hvilka vexelvis bestrålas af Grefve Dahlbergs ära, och kasta ett lika återsken tillbaka på hans graf.

Månne tidens längd, förflutna dagar och år, kunna afhålla våra tankar ifrån fäderneslandets förlust, när en Dahlberg dör? Kanske vår samhällskänsla, förslöad af medgången, behöfde väckas med föreställningen af hans tider, hvilka, fastän de nu äro oss gångne ur ögonsigtet, kunna, igenom händelsernas omlopp, i en oblid stund återkomma. Försynen afvände denna erfarenhet! Men om vi älska den jord, som först emottagit oss, och hvilken gifvit oss säkerhet, frid, trefnad och nöjen: om vi känne, att dessa förmåner äro följder af vissa stora menniskors ädelmodiga nit och bemödande: att de i efterverldens sällhet och erkänsla väntat sin belöning, och att samma hopp bör inom svenska bröst framgent lifva äran till lika högtänkta beslut: så må väl vår frivilliga vördnad uppsöka, och vår tacksamhet omgifva sådana förtjente medborgare; hvilkas minne fortplantadt till sednaste ålder, och [ 322 ]alltid mera förhöjdt, skall blifva en rättvisa mot dem och likasom ersätta vår förlust, då de ej mera äro till.

Men hvad är borta af en stor man? Hvad sakna vi väl af Grefve Dahlberg? Dahlberg, hvars dygd inga omskiften förmått kränka, alltid stor, alltid vuxen sitt och sitt fäderneslands öde, lefver väl icke ibland oss, men vi känna hvad som qvarblifvit af honom ; och allt är qvar, utom hans förgängliga stoft. Hans verk och hans bedrifter; de äro inärfde af samhället: hans namn af tideböckerna: hans snille af ätten: hans tänkesätt och hans efterdöme — — Måtte dessa, led för led, falla i arf till hvar svensk medborgare!


  1. Dorothea Beata Dahlberg, gift med Assessoren Samuel Adlerberg; och Anna Maria Dahlberg, gift med Öfverste-Löjtnanten Joachim Christian von Bejer.
  2. Riks-Rådet m. m., Herr Grefve Johan Gabriel Oxenstjerna, och Kansli-Rådet, Herr Grefve Gustaf Fredrik Gyllenborg.