Hoppa till innehållet

Svenska Akademiens handlingar/Svar till Clewberg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Inträdestal af Hr. Kongl. Secreteraren Clewberg, öfver RiksRådet Grefve Scheffer
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1786. Första delen

Direktörens svar
Direktörens (Kellgrens) berättelse  →


[ 225 ]

SVAR,
på Herr Clewbergs Tal, af Akademiens Direktör Friherre Gust. Mauritz Armfelt.

Min Herre!

Om vi varit nog lycklige att få äga på detta rum den dygdige, den vittre, den upplyste Medborgaren, hvars ställe Ni i dag intager, hade kanske dess eldiga själ gifvit honom nya krafter, eller åtminstone för en stund beredt glömskan af dess plågor. Med hvad glädje skulle han ej sett grundvalen läggas till det språkets fullkomlighet, på hvilket han vid flera tillfällen yttrat sig med så mycken smak, så mycket behag? Hvad känsla skulle ej rådt i hans hjerta, då han såg från thronen nya vedermälen af nit för vettenskaper, hägn för snille och aktning för ett språk, som så ofta varit de största hjeltars modersmål. Men ödet förnekade honom denna hugnad, och beslöt vår saknad; den är uppriktig, och våra tårar blandas med alla deras, som sätta värde på vänskap, ömhet och medlidande, och söka, utom sig sjelfva, föremål för sin omtanka. Grefve Scheffers hela lefnad bar den rena dygdens stämpel, hans kärlek för fäderneslandet var oinskränkt och fri från alla främmande afsigter; hans tillgivenhet för Konungen var icke allenast en naturlig följd af [ 226 ]dess fordna embete, utan en böjelse, i hans begrepp oskiljaktig ifrån en god undersåte; hans omsorg för sina medborgare hade både sitt ursprung och sin belöning i dess eget hjerta, och om det ville stundom föra honom för långt, var det en följd af hans ädla och välmenande sinnelag. — Den plågsamma misstanken var bannlyst ur hans själ, och hela hans väsende vittnar om dess renhet i uppsåt, dess förtröstan på ärans segrande kraft. — Det ojäfaktigaste beröm denne Herre njutit, har vid denna Akademies instiftelse hörts, inom dessa murar, af Dens mun, vänskapen och erkänslan uppeldat, och hvars segrande vältalighet icke tillåter någon medtäflan. — Ni har äfven, min Herre, på ett värdigt sätt hedrat er Företrädares minne, Ni har fullbordat hvad man förväntat af Eder, och Ni njuter i dag belöning för snille-foster[1] man läst med förtjusning, långt innan Ni öfvergaf det aflägsna lärosäte, från hvilket Sånggudinnorna förde Er till det tempel, hvarest deras dyrkan skulle vinna genom er smak och er omsorg. — De trägnaste göromål hafva alltsedan upptagit er tid, men icke förhindrat ert snille, att genom flera vittra arbeten[2] lysa af både styrka och behag.

Vore det här passande att, som vän och [ 227 ]ungdoms bekant, yttra mitt tänkesätt för Eder, min öfvertygelse om er skicklighet, och mitt förtroende till edra goda egenskaper, skulle jag icke förgäta våra aflägsne landsmän, jag skulle teckna deras oföränderliga kärlek för Konungen, deras medfödda böjelse för vettenskaper, deras ståndaktighet i beslut, och deras erkänsla för den Monark, som, från den stund han steg på sina Fäders thron, ömmat för deras välgång, sörjt för landets uppkomst, och gifvit dem prof af faderlig nåd och rättvisa.



  1. Tal på den 24 Januari 1778. Åminnelse-Tal öfver H. M. Enke-Drottningen.
  2. Epilog till Operan Atis, på H. K. H. Kron-Prinsens Födelse-dag 1784. Ode till Svenska Folket 1786. Sångstycke om morgonen den 19 Augusti 1786.