Svenska korvetten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Ord till sorgemusiken vid Carl XIV Johans begrafning Samlade skrifter
av Carl Wilhelm Böttiger

Svenska korvetten
Förlusterna  →


[ 160 ]

Se, med gynnsam fart, med svällda segel,
Skjuter präktigt öfver vattnets spegel
Stolta skeppet! Det är svenskt, är vårt.
Det är timradt utaf svenska händer,
Det har lupit ut från svenska stränder,
Och till dem ifrån sin verldshafs-resa
Vill det vända åter innan kort.

Hur det klyfver vågens salta fradga,
Yfs att visa Sverges kända flagga
Än en gång för vesterns unga verld!
Dyrbar laddning gungar det i stäfven,
Ej blott åskor utaf malm, men äfven
Unga viggar, hafvets hjeltesvenner,
Växande till bragd på vådlig färd.

Mer än hundra raska söner lade
Modren Svea i dess vård och sade:
”För dem alla åter i min famn!
Härda dem i sol och storm och fara,
Men för deras lif skall du mig svara,
Och, med skörd af visdom och af ära,
Kom att åter landa i min hamn!”

[ 161 ]

Mer än halfva året är förflutet,
Vikingståget lider re’n åt slutet,
Träden knoppas nu på hemmets jord.
Mången moder, maka, brud der sitter,
Längtar, tänker: ”hafvets våg är bitter,
O men bittrare är hjertats saknad
Efter dem, som irra långt från nord!”

Hur de följa dem med sina tankar,
Se i hoppet re’n dem kasta ankar
Någon juniqväll i svenska skär.
”Gud, hvad glädje att dem se i hamnen,
Flyga mot dem med den öppna famnen!
Redan deras köl är vänd mot norden;
Snart, ack snart, de kunna vara här.”

Och med gynnsam fart, med svällda segel,
Skjuter ännu öfver vattnets spegel
Stolta skeppet. Solen har gått ned;
Men i vester moln sig bädda tunga,
Hafvet ser med roflust på de unga;
Det är mord uti dess blick, och stormen
Lurar lömsk i skepnad utaf fred.

Plötsligt rusar öfver oceanen
Vild, förfärlig, rytande orkanen,
Ser det hvita skeppet som en fläck;

[ 162 ]

Och han sopar straxt den bort med vingen, —
Hvar är flaggan? Ack! der syns ju ingen;
Hvar är skeppet med de höga segel,
Med sin ungdom, ”alla man på däck?”

Fråga vinden, som dess dukar fyllde,
Fråga aftonrodnan, som förgyllde
Med sin purpur nyss dess masters topp!
Sök på ytan, — men blott skum der flyter,
Vredgad störtsjö sig mot störtsjö bryter.
Hvad du söker hafva glupska makter,
Djupets makter, spårlöst slukat opp.

Hafvet lägger sig till dyning sakta.
Se ej dit! du kan det ej betrakta:
Hemska bilder har den bistra sjö.
Se ej, hur på vrak, af stormen drifvet,
Dina kära brottas än om lifvet,
Brottas länge, tömma sina krafter,
Sjunka ned i djupets svalg — och dö!

Se ej dessa hufvun der, som ränna
Än en gång ur vågen opp, och känna
I ett stumt farväl hvarann igen;
Och, när plankan brister, der de hänga,
Hör ej dessa ångestrop, som tränga
Skärande igenom vågens slöjor,
Afskedsbudskap ifrån vän till vän!

[ 163 ]


Se ej dit, der kring den fyllda slupen
Hafvets odjur ur de dolda djupen
Resa sig och vädra efter rof!
Se då heldre, hur den hvita svanen[1]
Kommer skinande på oceanen,
Tar uppå sin lätta rygg de enda,
Ack de få, som hafvet ej begrof!

Hafvet sveper sina lik, begrafver
Sjelf de offer, som det slaktat hafver,
Täcker öfver dem sin blanka sköld;
Och i djupa dalar, höga kullar,
Det sin våg ånyo långsamt rullar,
Gömmer djupt för sol och vår och kärlek
Hjertan, isade af dödens köld.

Våren, sommarn kommit re’n till norden;
Aldrig komma mer till fosterjorden
Sönerna, dem Svea sände ut.
Hennes saknad, hennes sorg är bitter;
Och i kojor och i slott der sitter
Mången moder, mången brud och maka
Sänkt i tårar, dränkt i dem till slut.

  1. Namnet på det skepp, som, vid korvetten Carlskronas förolyckande 1846, upptog några af de skeppsbrutna.