Svenska teatern/Oppositionen vid 1840-1841 års riksdag
| ← Spelåret 1841-1842 |
|
Riksrätten → |
Den stora beundran, som kom Karl XIV Johan till del under hans första tid i Sverige, följdes under årens lopp af en tillbakagång i tänkesätten, hvilken nådde sin höjdpunkt i oppositionen vid 1840—1841 års riksdag. Orsaken härtill har af Erik Gustaf Geijer angifvits sålunda: »Man tyckte sig finna, att den ansvarighet regeringsformen tydligen för konungens rådgifvare åsyftat gjordes illusorisk genom blotta användandet af reservationsrätten såsom värn mot alla anmärkningar. Man tyckte sig finna sådant förkunnadt såsom ett slags halfofficiell doktrin. Man tyckte sig finna grundsatsen af allena-regerandet allt för vida utsträckt, hvilket äfven i mindre viktiga angelägenheter gaf förhållandet till representationen ett slags udd af personlighet, som lämnade sår. Man tyckte sig finna ett alltför mäktigt sidoinflytande, som alltmera förringade konseljens eget, och man ogillade, att den utan synbara tecken till oro underkastade sig detsamma.» Det var därför helt naturligt, att det tillfälle att angripa det nya statsrådets ledamöter, som dechargefrågan erbjöd, med begärlighet omfattades. Konstitutionsutskottets memorial angående anmärkningar, gjorda under granskningen af statsrådsprotokollen, inleddes genom meddelandet, att utskottet ansett sig böra under åtal inför riksrätt ställa dem bland konungens rådgifvare, som i vissa angifna mål »dels tillstyrkt öfverträdelser af rikets grundlagar och andra gällande lagar, dels underlåtit att göra föreställningar eller genom vägrande af kontrasignation lägga hinder emot sådana öfverträdelser». Anklagelsepunkterna voro icke mindre än trettioen, hvaraf den sjette och tjugufemte berörde rådslag beträffande vissa teaterfrågor.