Svenska teatern/Spelåret 1841-1842

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om den dramatiska konstens officiella tillstånd i vårt land
Svenska teatern : några anteckningar
8. Under Karl Johanstiden : 1838-1842
av Nils Personne

Spelåret 1841—1842
Oppositionen vid 1840-1841 års riksdag  →


[ 218 ] Kungliga teaterns repertoar under spelåret 1841—1842Under spelåret 1841—1842 blefvo följande pjäser och baletter uppförda, nyheterna kursiverade: Alphyddan (15 ggr), Angelo Malipieri (1), Anna Bolena, scen (2); Barberaren (7), Barberaren, scener (3), la Béarnaise (3), il Bravo, scen (1), Bror och syster (4), Begge döttrarne (1); la Cachucha (1), Carolus magnus (1), la Cenerentola, scen (3), Chevalier de S:t Georges (10), Chiara di Rosemberg, scen (8); Debutanten o. h. far (1); les Deux divorces (1); Elake husbonden (2), l'Elève de l'amour (3), En duell under Richelieu (1), En mors välsignelse (8), Ett glas vatten (4); Falkland (1), [ 219 ]Farliga tanten (2), Felsheims husar (1), Figaros bröllop, akt I (9), le Fin mot (1), Fostersonen (4), Friskytten (7), Frontin gift ungkarl (1), Fröken de Belle-Isle (2), Föregifna skatten (1), de Förtrogne (1); le Galopin industriel (1), de Gifta (2), la Gitana (4), Gunstlingen, akt I—IV (1); Hamlet (1), Hamlet, Ofelias scener akt IV (1), Handsekreteraren och kocken (5), Hedvig (2), Hemkomsten (2), Herman von Unna (2), Hernani (1), Herr Chapolard (6), Hofnarren (5), Hugenotterne (8), Hvita frun (4), Hvita frun, akt I (3), Häftige friaren (2); Jag bedrar mig aldrig (1), Johanna af Montfaucon (1); Korsfararne (2), Kärleksdrycken (8); le Lac des fées (4), Lucie (11), Lucie, akt IV (1), Lucie, scen (2), Lägret för Montauban (1), Löjliga mötena (1); Man kan hvad man vill (8), le Mariage de raison (1), Maria Tudor (5), Maria Stuart (3), Marino Faliero (6), Maskeraddivertiss. (10), Mathias invalide (1), Max och Emma (7), Misstroende och list (2), Modekrämerskan (1), Mulatterne (3); Nya garnisonen (1); den Okända, scen (2), Ondsinta hustrun (1), Onkelns hemlighet (2); Pariserpojken (1), Passionen och förnuftet (1), Pauvre Jacques (2), le Philtre champenois (1), Porträttet (4), Postiljonen (6), Preciosa (1), les Premières amours (2), i Puritani, scen (3); Qväkaren och dansösen (2); les Rendez-vous bourgeois (1), Richelieus första vapenbragd (13), Robert (8), Robert, scener (3), Röfvarebandet (3), Sannljugaren (2), Sen er i spegeln (1), Shakspeare kär (3), Silkesstegen (4), Siri Brahe (2), Smekmånaden (1), Studenten och grefvinnan (2), den Stumma, akt IV (1), den Stumma, scen (4), Sylfiden, scener (4), Sömngångerskan (2); Tartuffe (2), Tre hustrurs man (3), Trettio år af en [ 220 ]spelares lefnad (3), il Turco in Italia, scen (2), Tvillingbröderne (1), Två års giftermål (1), Un duel sous le Cardinal de Richelieu (1), Ungdomsminnen (8), Un monsieur et une dame (2), Upprättelsen (4); Valérie (1), Wallensteins död (2), le Verre d'eau (1), Vår unga gudmor (6); Zampa, scen (1). Af dessa voro 21 musikpjäser, hvaraf 7 nyheter, 63 talpjäser, hvaraf 8 nyheter, och 10 baletter, hvaraf 7 nya. Dessutom gåfvo fransmännen 11 vådeviller och 2 komedier. Därjämte förekommo fem konserter, en maskeradbal och fyra lefvande taflor: Den helige Mikael (4), Karl VII och Agnes Sorel (1), Madonna del Rosario (1) och Madonna di S. Sisto (4).

Redan 16 augusti kl. 12 7 e. m. togo representationerna sin början, då Andersens romantiska skådespel »Mulatterne» för åttonde gången uppfördes, och publikfavoriterna Emilie Högquist, Fanny Hjortsberg, Almlöf, Dahlqvist, Stjernström m. fl. hälsades välkomna af en nästan fullsatt salong. Men de följande kvällarna kunde hvarken Högquists konung Karl II eller hennes drottning Anna samla mer än halft hus. Isidor Dannströms debutInte ens Isidor Dannströms debut 28 augusti lockade stort mera folk. Född 1812 antogs han fjortonårig till elev vid Musikaliska akademien. Fadern, som ville att sonen skulle bli köpman, anställde honom emellertid följande år på handelskontor, där han under tio år genom musiklektioner på lediga stunder samlade medel till en utländsk studieresa. Efter nära fem år återvände han till Sverige, och sedan han 24 augusti å K. teatern profsjungit nästan hela Henrik Ashtons parti uti »Lucie», debuterade han i scen och aria ur Mercadantes opera »il Bravo» (prem. [ 221 ]Milano 1839), hvarvid han vann rätt mycket bifall. Dessutom sjöng han tre romanser, en tysk, komponerad af honom själf, en italiensk, som begärdes och sjöngs da capo, samt en svensk folkvisa. Hans baryton ansågs vara stark, klangfull och böjlig, och hans föredrag röjde både grundliga musikaliska studier och smak, något som dock Allehandas referent ville frånkänna honom.

Isidor Dannström. Efter teckning af
J. V. Wallander.

Marie Taglioni och hennes gästuppträdandeDe klena husen förskräckte emellertid alldeles icke direktionen, ty den visste, hvad den hade att komma med. Redan i början af juni hade den infört följande annons: »Som direktionen vid K. M:ts hofkapell och spektakler med m:lle Marie Taglioni, hvilken i instundande augusti månad i Stockholm inträffar, öfverenskommit, att bemälda dansös skall å [ 222 ]K. teatern uppträda under sex representationer, hvarvid inträdesprisen blifva fördubblade, så varder härmed tillkännagifvet, att de som åstunda abonnemang till platser vid dessa sex spektakler, hvilka under senare hälften af augusti månad gifvas, kunna därom göra anmälan å K. teaterns kansli alla söknedagsförmiddagar kl. 9—11; kommande vid början af augusti månad biljetterna emot betalning för sex representationer att till respektive abonnenter utlämnas. Stockholm 8 juni 1841.»

*

Marie Taglioni var född i Stockholm 23 april 1804 och dotter till den italienske balettmästaren Filippo Taglioni, anställd 1803 såsom premiärdansör vid vår K. opera och samma år gift med Kristofer Karstens äldre dotter Sofia (se del II sid. 221). Marie gick i sträng skola hos sin såsom genialisk balettkompositör berömde fader och uppträdde f. f. g. i Wien 1822. I Paris dansade hon med oerhörd framgång 1827—1832 och bidrog icke litet till operan »Roberts» kolossala framgång genom sin konstnärliga framställning af abbedissans roll, där hennes uppträdande i nunnescenen t. o. m. framkallade svimningar i salongen. En annan af hennes förnämsta skapelser var titelrollen i »la Sylphide», en högst snillrik balettkomposition af hennes far, med ett rörande och poetiskt innehåll. Då hon där fängslades med den af trollkvinnan lämnade slöjan, vingarna föllo från hennes skuldror, och hon dog, förvandlad till ett sörjande jordens barn, då genljöd hela salongen af [ 223 ]snyftningar, och både män och kvinnor gräto högt af deltagande. Efter dessa stora triumfer erbjödos henne från alla världens förnämsta teatrar de mest

Marie Taglioni såsom Sylfiden.
Efter teckning af Alex. Lacauchie.

smickrande engagemangsanbud, hvilka hvarken hennes tid eller krafter skulle räckt till att efterkomma. — 1832 gifte hon sig med grefve Gilbert de Voisins, med hvilken hon fick två barn, men från hvilken hon kort därefter blef skild. Hon bibehöll dock som konstnärinna sitt flicknamn m:lle Taglioni, ända [ 224 ]tills hon 1847 drog sig tillbaka från scenen och bosatte sig på sitt slott vid Comosjön. Vi kunna få en aning om hennes framträdande på scenen genom ett yttrande om henne 1837 af en fransk kritiker på tal om Fanny Elsslers dans: »Det är icke Taglionis luftiga och jungfruliga behag, det är någonting mera jordiskt, som lifligare tilltalar sinnena. M:lle Taglioni är en kristen dansös, om man kan använda ett dylikt uttryck om en konst, som är bannlyst af den katolska kyrkan; hon fladdrar som ett andeväsen midt bland genomskinliga moln af hvitt musslin, hvarmed hon älskar att omge sig; hon liknar en lycklig själ, som med spetsen af sin rosafärgade fot knappast vidrör himmelska blomstänglar. Fanny Elssler är däremot en helt och hållet hednisk dansös; hon påminner om Terpsichore själf med sin tamburin och sin korta tunika, uppskörtad med gyllene spännen; då hon djärft böjer veka lifvet och kastar tillbaka sina vällustfyllda armar, tror man sig se en af de vackra figurer från Herculaneum eller Pompeji, som afteckna sig i hvitt mot en svart bakgrund och beledsaga sina steg med klingande bjällror. Man erinrar sig ofrivilligt Virgilius' vers:

Crispum sub crotalo docto movere latus.

Den syriska slafvinnan, som han tyckte så mycket om att se dansa under det lilla värdshusets vinlöfsrankor, borde haft mycken likhet med Fanny Elssler.» — I Balzacs noveller är Taglioni ofta omnämnd, och Thackeray säger i »The Newcomes», att »the young men of that epoch will never see anything so graceful as Taglioni in la Sylphide». — Från [ 225 ]Taglionis afskedsrepresentation å Parisoperan 23 april 1837, då man uppförde »la Sylphide», lefver kvar en anekdot. Man bibehöll där ett häfdvunnet bruk, att fem eller sex stackars balettungar, halfdöda af rädsla, hängdes upp i linor och sväfvade i luften såsom små sylfider af lägre rang. I sin förskräckelse rörde de fattiga kräken sina armar och ben liksom vilsekomna grodor och påminde ofrivilligt om de där med halm stoppade krokodilerna, som man brukade hänga upp i taket. Recettaftonen blefvo två af de små sylfiderna kvarhängande i luften, och man kunde icke få dem hvarken upp eller ned. Hela salongen började skrika af fasa. Slutligen uppoffrade sig en maskinist, lät medelst ett rep hissa sig ned från vinden och befriade dem. Några minuter därefter steg m:lle Taglioni, som då aldrig i hela sitt lif talat från scenen, fram till rampen och sade: »Messieurs, personne de blessé». — Naturligtvis kunde Marie Taglioni icke för beständigt bibehålla sitt förhäxande inflytande på publiken. Redan hösten 1838 skrifver Théophile Gautier, att det länge varit fråga om att lämna Sylfidens roll åt Fanny Elssler. Taglionisterna skreko på helgerån, på förödelsens styggelse, det var som att röra vid Förbundets ark. »M:lle Taglioni», säger han, »som blifvit uttröttad af oupphörliga gästspel, är icke längre hvad hon har varit; hon har förlorat mycket af sin lätthet och sin spänstighet. Då hon inträder på scenen, är det alltjämt samma ljusa dimbild, simmande i genomskinliga mussliner, samma luftiga och kyska uppenbarelse, samma himmelska vällust, som ni känner till; men efter en stund kommer tröttheten, andedräkten tryter, svetten pärlar [ 226 ]från pannan, musklerna spännas med ansträngning, armarna och bröstet rodna; nyss var det en verklig sylfid, nu är det endast en dansös, den förnämsta dansös i världen, om ni så vill, men heller ingenting mer.» — Hon hade den stora oturen att under 1870-talet på spekulationer förlora alla sina besparingar och bosatte sig då i London, där hon lifnärde sig såsom lärarinna i godt umgängesskick, särskildt i sammanhang med ceremonierna för presentation på hofvet. Under de sista två åren af sitt lif uppehöll hon sig hos sin son i Marseille, där hon dog på sin födelsedag 1884. Det heter om henne i en minnesteckning, att hennes välgörenhet och älskvärdhet borde tillskynda hennes graf lika många blommor och hyllningskransar, som hennes snille och hennes tjusningskraft förskaffat henne på scenen.

Förväntningarna voro stora, då vår ryktbara landsmaninna väntades till sin födelsestad. Teaterbiljetterna hade en strykande åtgång, och hennes porträtt, ritadt af J. Cardon, såldes i boklådorna för 16 sk. bko. Från London reste hon med ångfartyg till Hamburg, där hon sammanträffade med sin från Paris anlände fader, hvilken öfver Lübeck åtföljde henne till Stockholm och sedan till S:t Petersburg. Söndagen 22 augusti kl. 11 f. m. framkom det till följe af tjocka i Kalmar sund ett halft dygn försenade ångfartyget Gauthiod till Skeppsbron, där hon mottogs af en stor massa nyfikna, teaterchefen Backman samt tvenne morbröder, hvilka båda anförvandter genast ledsagade henne till modern, hvilken hitkommit ett par månader förut och nu i hennes famn öfverlämnade hennes sexåriga dotter, som af henne vårdats under [ 227 ]det m:lle Taglioni vistades i London. På eftermiddagen besökte den samlade familjen den åttiofyraåriga stammodern änkefru Karsten på Drottningholm. Vid återkomsten därifrån for hon till teatern,

Marie Taglioni. Efter litografi af J. Cardon.Anm

där hon i nedre förstugan mottogs af de bägge direktörerna, hvilka begåfvade henne med en vacker blombukett. Då hon fick se teatergolfvet, förklarade hon bestämdt, att det måste hyflas, emedan hon icke kunde dansa på »de där gatstenarna», och blef detta också verkställdt. Från och med 30 augusti till och med 30 september uppträdde hon tolf gånger för till [ 228 ]dubbla pris utsålda hus och under det mest hänförda bifall. En fullkomlig Taglionifeber hade gripit stockholmarna. — Hennes första framträdande ägde rum i den af hennes far komponerade intagande enaktspatomimen »l'Elève de l'amour». Teatern föreställer en lund med en gräsbänk, på hvilken nymfen Aglaé (Taglioni) hvilar. Bredvid står ett tält, där kärleksgudar hålla vakt. Hvilande nymfer bilda behagliga grupper. Musiken målar solens uppgång. Nymferna och kärleksgudarna vakna. Kärleken (Emma Rosengren) väcker Aglaé, och sedan de öfriga aflägsnat sig, ger han henne en lektion. Faunen Hydas (V. Pettersson) spionerar på dem, och hans lidelse upptändes genom hennes behag. Nymfen Rosa (Ch. Ek) bär fram förfriskningar åt Aglaé. Sedan hon blifvit ensam, närmar sig Hydas, hvilken först förskräcker henne, men road af hans krumsprång börjar hon slutligen dansa med honom. Nu återkommer Kärleken med den unge herden Hylas (Kr. Johansson). En liflig scen äger rum mellan Aglaé och honom, och Kärleken deltar i deras dans. Då Hydas får se att de omfamna hvarandra, blir han ursinnig och vill hämnas, men Kärleken skickar alla sina kärleksgudar på honom, hvilka omsider lyckas insnärja honom med sina girlander. Äfven nymferna infinna sig. Hydas ber nu om nåd och återfår sin frihet, hvarefter allmän glädje inträder, och baletten afslutas med en storartad tablå. Taglioni mottogs och afbröts ofta af det mest stormande och entusiastiska bifall, och från teatervinden nedkastades på scenen hundratals små buketter vid inropningen efter slutet. Hon inträdde då hand i hand med sin [ 229 ]far och sina medspelande. Då baletten upprepades 2 sept., hade hon den oturen att ådraga sig en sensträckning, som hindrade hennes uppträdande under ett par veckor.Anm

Först 14 september kunde hon åter visa sig på scenen, då mellan ett par småpjäser uppfördes andra akten af »Robert», där hon dansade ett Pas de deux med Kr. Johansson och som afslutning på programmet senare hälften af tredje akten ur samma opera (klosterscenen), där hon utförde abbedissans roll. Stockholmspubliken fann därvid bekräftadt allt hvad den läst och hört om detta under af mimisk förmåga, som här utvecklades af den världsberömda talang, för hvilken denna scen blef skrifven, och som skapat dess egentliga betydelse. Redan vid första anblicken af detta luftiga väsen, färdigt att sväfva bort på månskensstrålen, med de till bön sträckta händernas rörande uttryck och det outsägligt smäktande i ögon och gestalt, tyckte åskådarna sig se en i någon trollspegel återgifven tafla ur inbillningens värld. När man såg Taglioni dansa, förstod man hvad den gamle romarskalden menade, då han yttrade om framställarinnan af Venus i en balett, att hon dansade med ögonen (saltabat oculis), och man öfverraskades af det välde blicken kan utöfva i dansen, hvarom få gjort sig en föreställning. Den hänförande konstnärinnan väckte en obeskriflig entusiasm och inropades tvenne gånger efter denna scen liksom förut efter sitt Pas de deux.

Sedan hon än en gång uppträdt i »l'Elève de l'amour», gafs 18 sept. f. f. g. hos oss pappa Taglionis pantomimbalett i två akter »le Lac des fées», som han [ 230 ]satt ihop efter Scribes lika benämnda opera med musik af Auber, hvilken Keller arrangerat för pantomimen. Féen Zélie utfördes af m:lle Marie och två unga jägare af Kr. Johansson och V. Pettersson. Selinder gjorde grefven, Sophie Daguin den vackra värdshusvärdinnan och Johanna Gillberg en ung herde. Pantomimen var utstyrd med slösande lyx i kostymer, och dekorationsmålaren Müller hade visat verkligt mästerskap i den nya fond han målat. Vår balett framträdde i en fördelaktigare dager än någonsin. Johansson sekunderade Marie Taglioni högst förtjänstfullt. Det fanns styrka, smidighet, raskhet och elegans i hans djärfva luftiga språng och i de attityder, hvarmed han stödde sin moatjé. Publiken var hänförd och framropade Marie Taglioni fyra eller fem gånger under stormande bifall och massor af blommor. Hon medförde därvid sin far och läromästare samt Johansson och Daguin. — Men den kvällen nöjde sig emellertid den öfverförtjusta publiken icke med bravorop och handklappningar. Då Marie Taglioni efter representationens slut steg upp i sin vagn utanför operahuset, frånspände den jublande folkmassan hästarna, och man drog henne till hennes logi, hotel Garni vid Rosenbad, nu n:o 3 Drottninggatan. En dylik triumfdragning hade ej i Sverige ägt rum, sedan Gustaf IV Adolf i en och annan landsortsstad blef af borgerskapet på sådant sätt hemforslad. Att man redan från första stund ägnade henne en liflig gatuhyllning framgår af ett samtida bref, som ligger framför mig. Det är skrifvet 31 aug. af en högre banktjänsteman till hans dotter, som vistades på landet. »I går bjöd jag till att [ 231 ]skaffa mamma och mig biljetter för att se m:ll Taglioni, men förgäfves, alla biljetter voro utsålda. På aftonen, då jag redan var hemma, och då förmodligen Danserskan åkte hem till sig, hördes från fönstret i Tildas kammare ett grufveligt hurrande.» Brefskrifvaren bodde vid Brunkebergstorg längst åt nordost, och man bör sålunda ha skrikit rätt bra för att höras »grufveligt» ända dit bort. — Lustigt nog passade öfverste Backman på att vid triumfdragningen hoppa upp i vagnen, då den sattes i rörelse, och Allehanda var icke sen att påpeka denna »egendomliga ödets lek: den af publiken mest entusiastiskt beundrade och den af publiken mest detesterade!! blifva delaktiga af samma hyllning». Allmänheten hade tydligen fått smak på denna frånspänningsceremoni, ty vid divans nästa uppträdande två dagar därefter förnyades den, men fick då en litet vildare karaktär, enär en något lägre burgeoasi talrikt infunnit sig. Man höll på att rifva både kappan och schalen af konstnärinnan, så att hon var nära att svimma i vagnen. Hon var redan förut något altererad, emedan en af afgrundsandarna i »Robert» genom sin oförsiktighet tillfogat henne en brännskada på halsen. Man var betänkt på att bereda henne tillfälle att kvarstanna öfver nätterna i operahuset, och i mina samlingar har jag en i hast med blyerts skrifven biljett från d. v. teatersekreteraren O. Wåhlberg till Westerstrand så lydande: »Tit. Bn ber, att Du genom dina intimare förhållanden med Hjerta ville så skyndsamt som möjligt föranstalta om införande i denna dagens Aftonblad af en hemdragningsscenerna ogillande artikel, med uppmaning till [ 232 ]vederbörande att därifrån afstå, så vidt människan icke skall nödgas upphöra att beträda scenen. Hon risquerar att blifva nedtrampad, söndersliten och förkyld vid hvarje af dessa obehöriga bifallsyttringar. Wbg.» Efter hemdragningen utfördes musik af blåsinstrument på strömmen, och hurraropen voro starka. Polisen hindrade sedermera hemdragningen på grund af de oordningar, som därvid uppstodo. Några dagar därefter utkom i bokhandeln »Taglionis hyrvagn, eller huruledes gracerna foro in i hjorden», med en öfverstefigur på kuskbocken, sittande på en bukettpåse och diverse »dragare» af bildade. En af dessa skref en visa, som blef mycket populär, och hvars sista vers lydde:

»När vi veko af och kom' på Drottninggatan,
flåsande som korpar, surrande som mygg,
damp jag midt på näsan, jag min arme satan,
bofvar i galoscher klefvo på min rygg,
och nu värker det från hjässan ned i häl'n —
Aldrig mer jag blir så dum och ställer mig i sel'n!»

24 september hade Marie Taglioni sin recett, då hon gaf klosterscenen ur »Robert», »Pas de trois» samt scener ur Filippo Taglionis balett »Sylfiden» med henne i titelrollen, Kr. Johansson som den skottske bonden James, Ch. Ek som hans fästmö, V. Pettersson som en häxa m. fl. Sedan hon i detta stycke visat det med eteriska, som troligen af en människa kan framställas, uppträdde hon i tvenne nationaldanser, den ryska »la Mazurka», där man för första gången hörde Taglionis fot vidröra golfvet i den stampning, som tillhörde karaktären af [ 233 ]denna dans; och den spanska »la Gitana», där blick och gestalt förrådde kastilianskans eld, halft beslöjad af en kvinnlig blygsamhet, hvilken blott förhöjde de retande behagen. Den senare måste hon dansa da capo. Hänryckningen var gränslös, bravoropen voro stormande och enhälliga, och från alla håll regnade blommor. Från teatervinden nedkastades massor af färgskiftande georginer, så att hela teatergolfvet däraf betäcktes. Flera gånger under spektaklet och två gånger efter slutet blef hon inropad. — Det lyckliga motiv Taglioni funnit uti »le Lac des fées» att åskådliggöra ögonblickliga karaktärsförvandlingar, hvilka endast genom mimiken kunna uttryckas, återfann man i »Sylfiden», men på ett ännu snillrikare sätt utfördt. Så länge sylfiden kringsväfvar den slumrande älskaren, och äfven sedan hon med en luftig kyss väckt honom och ständigt undandrager sig hvarje beröring, under det hon lockar honom att följa efter henne, beundrade man ännu ensamt lättheten och behaget hos denna luftens dotter, som ingen förmår fjättra, och hvars vingar alltid darra till flykt mot skyn. Men det förekom en scen mellan sylfiden, älskaren och fästmön, där sylfiden är osynlig för den sistnämnda och för det kringstående bondfolket, för alla utom för fästmannen. Åskådarna uppfattade genast denna idé och hänrycktes af det sätt, hvarpå den utfördes. Sylfiden kringsväfvade fästmannen och sin jordiska rival, åtskilde dem såsom ett luftigt väsen, som flög emellan dem, uppfångade den blick, den handtryckning, den kyss, som den unga skottländskan trodde sig mottaga, och som gäckande försvann, hon visste ej huru. Och därtill [ 234 ]denna trollförmåga att kunna endast genom ansiktsspel och hållning uttrycka, att man är synlig eller osynlig för hvem man vill — gränsar icke detta till det oförklarliga för den, som ej själf varit ögonvittne därtill? Hela denna scen var både till uppfinning och utförande ensamt m:lle Taglionis skapelse. Den tillhör nämligen icke ursprungligen baletten »la Sylphide», utan är hämtad från en af henne i S:t Petersburg komponerad balett kallad »l'Ombre» och inlades i »la Sylphide» först vid hennes senaste debuter i Paris, där de väckte det utomordentligaste bifall såsom en af koreografiens mest originella och hänförande skapelser.

Dagen därpå hade en af hennes faddrar, hofintendenten von Röök anordnat en glänsande fest till hennes ära, en soaré i det s. k. Stenmuseum i K. slottet, hvilka samlingar stodo under hans vård. De af antikens mästerverk uppfyllda salarna voro rikt och smakfullt eklärerade och kolonnerna sammanbundna med blomstergirlander. Omkring tvåhundra gäster af båda könen ur hufvudstadens sällskapskretsar, diplomatiska kåren, åtskilliga härvarande artister och amatörer m. fl. voro inbjudna. Sedan alla samlats, placerades damerna midt emot hvarandra på tvenne stolrader utmed stora gången, och herrarna ställde sig bakom dem, hvarpå värden förde Marie Taglioni genom denna häck till en blomsterprydd plats invid Terpsichores antika staty, ur hvars sköte han framtog en blombukett, den han jämte några tryckta franska verser öfverlämnade till »dåtidens Terpsichore», hvarefter hon hyllades af Harmoniska sällskapets medlemmar genom afsjungandet af [ 235 ]nyssnämnda strofer. Hofsångaren Berg samt hrr Belletti, Günther och Dannström förnöjde därefter sällskapet genom utförandet af åtskilliga sånger ur italienska operor m. m. — Under månadens fem sista dagar uppträdde hon, hälsad af oförminskadt jubel,

47-Marie Taglioni-Svenska Teatern 8.jpg
Marie Taglioni. Efter stålstick af
A. Weger i Leipzig.

omväxlande i »le Lac des fées» och »la Sylphide». 30 september kl. 12 middagen gafs sista representationen, för hvilken biljettkontoret öppnades redan kl. 7 på morgonen, och de antecknade biljetterna måste lösas innan kl. 9. Hon dansade då än en gång »Sylfiden» och »la Gitana». Den entusiasm som därvid besjälade åskådarna kan knappast fattas af våra dagars människor. Minst tio inropningar ägde rum, [ 236 ]hvarvid hon öfverhöljdes af blommor. Med tårfylld blick framträdde hon till rampen och sade på bruten svenska: »Jag kan ej uttrycka min tacksamhet!» — På aftonen fick hon ännu en gång göra sin uppvaktning för den kungliga familjen, som visat henne mycken välvilja och begåfvat henne med en mängd dyrbara presenter. Kl. 4.30 på morgonen 1 oktober afreste hon med ångfartyget Mensjikof till S:t Petersburg. Några af de ifrigaste beundrarna åtföljde henne i en mindre ångbåt ett stycke ut i skärgården. För storm måste emellertid det stora ångfartyget gå in till Reval, hvarifrån Taglioni med kurirskjuts fick fortsätta färden, emedan hon förbundit sig att mot ett vite af 14,000 rubel infinna sig 3 oktober i den ryska hufvudstaden, där henne väntade ett arfvode af 40,000 rubel för fyrtio uppträdanden jämte fritt logi och vivre för femton kuvert dagligen.

*

Minard’s och Levasseur’s franska truppNär Taglioni 2 september olyckligtvis ådrog sig en sensträckning, och detta missöde hotade att ställa hela repertoaren på hufvudet, hade direktionen den turen, att en långt senare väntad fransk teatertrupp redan i slutet af augusti anländt till Stockholm. Det var ett större sällskap från Théâtre de la Renaissance under ledning af mrs Levasseur och Minard, som gifvit representationer i Köpenhamn och på vägen till Stockholm ämnade uppträda i Göteborg, hvilket dock ej blef af. Man spred ut, att myndigheterna vägrat sitt bifall, men Levasseur upplyste i bref till Handelstidningen, att anledningen [ 237 ]hvarför de ej stannade berodde på teaterägaren och orkesterdirektören, hvilka ställt sina fordringar så höga, att fransmännen ansågo recetterna ej kunde betäcka utgifterna. De afreste därför med ångfartyget Polhem till hufvudstaden, dit de anlände 29 augusti alldeles lagom för att under Taglionis opasslighet mellan 3 och 15 september få gifva sex representationer, omfattande elfva vådeviller och två komedier. — Fredagen 3 september presenterade sig den franska truppen i trenne småstycken. Det första var en af Scribes bättre enaktare »les Premières amours», som redan 1838 gifvits på K. teatern af den franska trupp, som då besökte Sverige. Mr Minard var en god père noble, ett fack som på den tiden länge hos oss varit obesatt. M:me Armand, som spelade dottern Emmeline, var truppens älskarinna och, ehuru hon hvarken hade Charlotte Eriksons grace, E. Högquists känsla, P. Hjortsbergs naivitet eller Ch. Almlöfs älskvärda skalkaktighet, såg man henne dock med mycket nöje på grund af den angenäma ledigheten i hennes spel, parad med förstånd och sanning. Hennes man uppträdde ännu i älskarerollerna, fast han redan lagt ungdomsåren bakom sig, och såg ganska bra ut. Mr Simon, som framställde Emmelines kusin, var komiker, men betydligt underlägsen mr Francisque, som 1838 spelade samma roll. Därefter gafs en drame-vaudeville i en akt »Pauvre Jacques», med ett innehåll midt emellan le genre ennyeux et larmoyant. En gammal fattig musiker lefver lycklig i minnet af sin första kärlek, Marianne, som för tjugu år sedan af en högfärdig, obeveklig far rycktes ur hans armar, men [ 238 ]hvilkens återkomst ännu alltid utgör hans käraste förhoppning. Slutligen anländer en ung, skön och rik dam (m:me Armand), som förkunnar honom, att hans Marianne är död, men att hon är hans dotter. Titelrollen utfördes af mr Lyonnel, för hvilken han var som klippt och skuren. Hvarje drag i hans ansikte hade en så påtaglig stämpel af lidande och umbärande, att han genast vid sitt framträdande väckte ett lifligt deltagande, som han genom sitt varma, själfulla, flera gånger af applåder afbrutna spel förträffligt förstod att underhålla. Åt den tredje pjäsen, enaktaren »Un monsieur et une dame» hade publiken obeskrifligt roligt, ehuru innehållet var föga anständigare än »Nattäfventyret», som på sin tid blef uthvissladt. Äfven här är fråga om ett nattäfventyr, men mellan en herre och en dam, som, alldeles obekanta med hvarandra, på grund af en tillfällighet befinna sig instängda på ett värdshus i samma rum under natten. Pjäsen slutar med förlofning mellan de bägge agerande, som voro mr och m:me Armand. Värdshusvärdinnan representerades af m:me Minard, till hvars väldiga kroppsdimensioner icke ens vår dåvarande balett kunde framvisa ett motstycke, och bredvid hvilken till och med fru Wennbom föreföll helt obetydlig. I allmänhet var denna trupp icke af första ordningen, men den utvecklade ett lif och en ensemble, som man tyvärr den tiden alltför ofta saknade på vår scen. Åt sådana pjäser som »Valérie», »le Mariage de raison» (»Passionen och förnuftet») och »le Verre d'eau» förmådde de dock icke förläna något intresse, och ännu värre tedde sig »Un duel sous le cardinal de [ 239 ]Richelieu» i jämförelse med det utförande dramen förut fått af våra svenska artister. Däremot skördade de ett välförtjänt bifall för »les Rendez-vous bourgeois» (»Löjliga mötena»), där i synnerhet m:me Armands lifliga spel med rätta beundrades.

Plötsligt upptäcktes det, att herrar Minard och Levasseur en vacker dag behagat med en del af truppen och hela kassan i all tysthet begifva sig härifrån och lämna det öfriga sällskapet vind för våg. Dessa gåfvo då 21 september en subskriberad soaré i Kirsteinska huset, hvars behållning lyckligt nog räckte till att reglera deras affärer och betala resan till Lübeck, hvilken de redan 23 september gladligen anträdde.

Scen ur »Friskytten». Efter teckning af J. Arsenius
i författarens samlingar.

Elma Ströms debut såsom AgathaSedan Taglioni afrest, hvilade man sig ett par dagar till söndagen 3 oktober, då »Friskytten» gafs för fullt hus med Elma Ström f. f. g. i Agathas parti [ 240 ]och Julia Widerberg likaledes f. f. g. i Annas. Den förras röst ägde renhet och klang, hon intonerade säkert, och föredraget vittnade om stora anlag och en god skola.Anm Julia Widerberg tycktes helt och hållet skapad för scenen, där hon föreföll att redan vara hemmastadd. Hon hade en naivitet och ett lif i spelet, som ofta till illusion återkallade det angenäma minnet af hennes mor (se porträtt del IV sid. 232). Hennes röst var behaglig och böjlig, ehuru icke af den styrka och det omfång som Elma Ströms, och arian i tredje akten utförde hon väl både i musikaliskt och dramatiskt hänseende. Strandberg var vid röst, och hans okonstlade föredrag gaf icke anledning till någon annan anmärkning, än att det måhända tycktes vara alltför okonstladt. Pfeiffers Kasper var det bästa han gjort, ehuru rösten var alldeles för svag. Operan hade fått en ny vargklyfta, där fonden var med artistisk skicklighet behandlad, och »vilda jakten» gjorde god effekt uppe i skyn. Den nya ugglan var visserligen hemsk att skåda, men de gamla anordningarna åstadkommo nästan bättre det fantastiska intryck som åsyftas. En afgjord försämring var att man gifvit Samiel en eldröd kostym i stället för den forna svarta. En skogsande söker nog likna skogens öfriga inbyggare, och först i underjorden kan man antaga, att han smyckar sig i den helvetiska färgen. Debutanterna mottogos väl af publiken, applåderades flera gånger och inropades efter spektaklets slut. Georg Dahlqvists recett.
Repris af »Wallensteins död»
Dagen därpå gafs en repris af »Wallensteins död» till förmån för Georg Dahlqvist, som f. f. g. utförde Friedland, hvilken han förlänade en ståtlig figur och en furstlig [ 241 ]hållning. »Det var stunder, säger Aftonbladet, då man glömde, att det var ett skådespel och icke verklighet, t. ex. i fjärde akten, där han gjorde den obetydliga scenen med Tekla till en af styckets glanspunkter.» Stjernström var alldeles förträfflig som Max. Ännu på 1870-talet hörde jag gamla teaterhabituer sjunga hans lof i de mest entusiastiska ordalag. E. Högquist var fortfarande en intagande Tekla, som hon framställde med natur, känsla och sanning. Det var, som vi minnas, med anledning af Teklas försvinnande ur skådespelet en författarens landsmaninna skref till honom och frågade, hvad som blef af henne, hvarpå skalden svarade med en dikt: »Thekla. Ein Geisterstimme», hvars första rader lyda:

»Wo ich sei und wo mich hin gewendet,
als mein flücht'ger Schatten dir entschwebt?
Hab' ich nicht beschlossen und geendet,
hab' ich nicht geliebet und gelebt?»

»Alphyddan» repriserades 13 oktober och skänkte publiken nöjet att återse F. Hjortsberg på scenen, där hon nästan aldrig fick visa sig den tiden. Strandberg sjöng Daniels parti på ett utmärkt sätt, men spelet lämnade mycket öfrigt att önska. Dannström som Max rörde sig däremot med en öfvad skådespelares lätthet och sjöng sitt parti högst förtjänstfullt. — Hade recetterna under Taglionis gästspel hvarje kväll stigit ända till 2,216 rdr 24 sk. bko, sjönko de i stället efter hennes afresa till några hundra rdr och hotade med teaterns sotdöd. Reprisen af »Siri Brahe» med »Löjliga mötena» till efterpjäs gaf 247 rdr [ 242 ]44 sk. bko,Anm och femte gången »Alphyddan» uppfördes var recetten 256 rdr 16 sk. bko. När Raupachs femaktsskådespel »Bror och syster» f. f. g. gick öfver scenen 28 okt. såldes det för 254 rdr 44 sk. bko, oaktadt personalförteckningen visade sådana namn som E. Högquist, Almlöf, Dahlgvist, Kinmanson, Hyckert m. fl.

Scen ur »Robert». Efter teckning af J. Arsenius i
författarens samlingar. Fr. v. Belletti, Günther, Elma Ström.

Elma Ström såsom AliceÄndtligen fick teatern några goda hus i slutet af månaden, sedan man lyckats att åter få »Robert» på repertoaren. Elma Ström hade inöfvat Alice och väckte lifligt bifall inför en utsåld salong såväl för sin vackra sång som för sitt väl genomtänkta spel. Hennes diminuendo och piano voro förtjusande, och scenen vid korset gjorde hon utmärkt, utan att imitera sin stora företräderska. Günthers härliga röst tycktes ha än mera utvecklat sig, och Belletti var [ 243 ]en särdeles förträfflig Bertram. Tredje aktens trio »Hvad ögonblick, hvad stund af våda» sjöngs alldeles öfverdådigt af dessa tre, liksom äfven trion i femte akten. V. Fundin utförde Isabellas passionerade cavatina i fjärde akten med verklig konstfärdighet, och dessa fyra artister blefvo efter operans slut framropade. Äfven Karolina Friebel i abbedissans parti belönades med applåder.

Maskeradbal å Kungliga teaternNågon maskeradbal hade K. teatern icke gifvit på halftannat år, och trängseln blef därför stor, då en sådan arrangerades lördagen 30 oktober, hvarunder mekanikern Steinl från Nürnberg kl. 11—12 förevisade åtskilliga med stor skicklighet sammansatta automater. Teaterkassan hade en lysande afton, ty nettot blef lika stort som vid ett fullt hus, oaktadt biljetterna ej kostade mer än 1 rdr 16 sk. bko. Karaktärsmasker funnos visserligen ej många, men dansen, som började kl. 8.30 e. m. och afblåstes kl. 3 på morgonen, gick friskt undan, och restaurangen hade en strykande afsättning. Herrarna voro omaskerade, och det lär konversationen också ha varit, efter hvad teaterskvallret omförmälde. Det elaka Allehanda refererade nöjet i följande ordalag: »Maskeraden var besökt af en mängd omaskerade karlar, men tämligen få damer, af hvilka de flesta i sina kattuns- och bomullsklänningar voro äfven så godt som omaskerade.»

Andreas Randels konsertAndreas Randels konsert lördagen 6 november blef föga talrikt besökt, men de tillstädeskomna voro nöjda, ty sällan lär hans föredrag varit mer behagligt och angenämt. I hans »Minne af Taglioni» blefvo i synnerhet besvärjelsescenen i »Robert» och [ 244 ]de svåra variationerna däraf exekverade med en säkerhet, finhet och delikatess, som väl förtjänte det lifliga bifallet. Hans nya cavatina för tenorröst, sjungen med Günthers rena, musikaliska uppfattning, slog likaledes mycket an på åhörarna. Dessutom utfördes en ny uvertyr för stor orkester, som han komponerat, hvarjämte han utom af Günther biträddes af Strandberg, Dannström, V. Fundin och tenorbasunisten Ferdinand Kördel, hvilken tillvann sig stormande applåder och sedermera anställdes i hofkapellet. Han drog ur sin tenorbasun toner af den mjukaste och renaste sång, och utförde skalor och löpningar med en böjlighet, som man knappast skulle anse möjlig att ernå på detta instrument.

Lars Kinmansons recettLars Kinmansons recett 22 november inleddes med en bagatell i en akt »Herr Chapolard». Utom »Bror och syster», som af brist på åskådare icke kunde ges mer än fyra gånger, var detta skräp det enda nya stycke den K. teaterns styrelse erbjudit publiken under dåvarande säsong. Kinmanson fick emellertid tillfälle att däri skapa en förträfflig värdshusvärd, liksom han sedan var en ypperlig smed och korist i den glada operetten Repris af »Postiljonen»»Postiljonen från Lonjumeau», som repriserades till efterpjäs. Strandbergs friska och sköna stämma tog sig väl ut i titelpartiet, och han applåderades lifligt, särdeles efter serenaden i andra akten. Postiljonvisan sjöng han däremot för släpigt. Ch. Almlöf var nu som förr den allra täckaste Madeleine och spelade rollen ypperligt. Äfven sångpartiet utförde hon ganska skickligt, oaktadt hon egentligen icke var någon sångerska. [ 245 ]Recettagaren, som inropades jämte Olle Strandberg efter slutadt spektakel, kunde glädja sig åt ett fullt hus, trots den afskräckande väderleken, men tredje gången operetten gafs, 26 november, var det ej såldt för mer än 196 rdr 24 sk.bko. Dagen förut då »Tartuffe» uppfördes andra gången under spelåret med »Hofnarren» till efterpjäs och den unga pianisten m:lle Anna Willman såsom ytterligare dragningskraft med Webers pianokonsert på programmet, blef recetten ej mer än 161 rdr 32 sk. bko, och betäckte således icke ens dagkostnaden.

Giovanni Belletti’s recettDen representation, som 29 november gafs till förmån för Belletti, var säkerligen den angenämaste musikaliska afton dittills under denna säsong. Efter Glucks härliga uvertyr till »Iphigenie i Auliden» visades en väl ordnad lefvande tafla efter Rafaels »Madonna di San Sisto», där E. Högquist på ett förtjusande sätt framställde Maria med det lilla ljuslockiga Jesusbarnet på armen, och Pfeiffer såsom påfven Sixtus samt Selma Bergnéhr såsom den heliga Barbara vackert fyllde sina platser. Den moderna musik, som därefter följde, framfördes på ett så artistiskt sätt, att man icke utan det lifligaste nöje kunde åhöra den. Efter Bellinis uvertyr till »i Montecchi ed i Capuletti» utfördes i kostym på italienska språket af Dannström och Belletti samme kompositörs berömda scen och duett ur »i Puritani», hvilken är af en stor och mäktig verkan samt onekligen operans glanspunkt. Bägge två sjöngo den förträffligt, i synnerhet den senare. Andra afdelningen inleddes med Aubers glada och lifliga uvertyr till »le Lac [ 246 ]

Belletti såsom Dulcamara. Efter
oljemålning i författarens samlingar.

des fées», hvarefter en repris af Repris af »Kärleksdrycken»»Kärleksdrycken» gafs. Belletti var alldeles mästerlig som Dulcamara och öfverhöljdes af applåder från den förtjusta publiken. Han hade riktigt kommit i sitt esse, var full af upptåg och sprittande af godt lynne. Man hade aldrig sett honom så förträfflig som skådespelare och knappast hört honom förut med så mycket [ 247 ]musikaliskt intresse. Också mottogs han och afbröts flerfaldiga gånger af stormande bravorop. Matilda Gelhaar (Adina) som nyss tillfrisknat efter en svår bröstsjukdom, mottogs äfven med varmt bifall, och

Julius Günther såsom Nemorino. Efter oljemålning
af V. Wohlfahrt, som ursprungligen tillhört
Emilie Högquist.

sällan hade hon med ett så naivt behag och en så fulländad konstfärdighet utfört sitt parti. Hon firade denna afton en af sina mest lysande triumfer och gjorde verklig furor. Hvad Günther (Nemorino) beträffar, så var nästan hvarje roll, hvari han då uppträdde, för honom en glänsande musikalisk framgång, och publiken skänkte honom också de lifligaste bifallsyttringar. Alla tre inropades efter hvarandra. Dannström (Belcor) föreföll något [ 248 ]odisponerad, men spelade sin sergeant mycket ledigt och otvunget.

Fanny Hjortsbergs recett.
»En mors välsignelse»
Fanny Hjortsbergs recett 9 december blef däremot ej så talrikt besökt, som troligen varit fallet, om hon åtnöjt sig med enkla biljettpris i luckan. Hon mottogs emellertid med stormande bifall och hälsades likaledes under aftonens lopp med applåder samt inropades tvenne gånger. Också hade denna genialiska skådespelerska sällan spelat med så fulländad artistisk talang, hvilken kulminerade i de sista akterna, där hon lär ha varit hänförande. Skada bara att Dennerys femaktsdram »En mors välsignelse» hörde till det ömkliga slaget. Den gafs åtta gånger, men sjette gången blef recetten ej mer än 169 rdr 20 sk. bko, och ett försök att återupplifva pjäsen påföljande februari resulterade i en försäljningssumma af 240 rdr. — Till programafslutning gafs första akten af »Figaros bröllop» med knappt half orkester, så att på många ställen fiolerna nästan icke hördes, hvilket måste anses skäligen oförlåtligt af vederbörande. Bäst bland sångpersonalen var Julia Widerberg (Susanna), ehuru hon besvärades af en märkbar heshet. Dannström (Figaro) sjöng som vanligt i halsen. Fanny Hjortsberg var täck att skåda som Cherubin, men sångerska var hon icke. Fredrik Kinmansons vackra bas åhörde man däremot med nöje i Almavivas parti. Bartholos aria uteblef.

Rudolf Willmer’s konserterEn af dåtidens mest framstående pianokonstnärer Rudolf Willmers (1821—1878) anlände i november till Stockholm och gaf 7 dec. en konsert i Börssalen. Utbildad af Hummel, spelade han redan 1835 inför hofvet i Weimar och började 1838 sina konstresor, [ 249 ]under hvilka han förvärfvade ryktet att vara en af sin tids mest betydande pianister. På konserten i Börssalen blef publiken lifligt intagen af hans spel, och han hyllades med största entusiasm efter hvarje nummer. Karaktären af hans konst var fullkomligt modern och gaf ett tydligt begrepp om, till hvilken otrolig höjd konstskickligheten på fortepiano redan den tiden hunnit. Willmers blef i detta fall af kännare jämförd med själfve Liszt. I synnerhet var hans färdighet i venstra handen alldeles beundransvärd. För att tydliggöra detta hade han komponerat ett solo för venster hand, »Serenata erotica» (Chanson d'un trubadour), som emellertid tycktes föga anslå publiken, hvilken så mycket mer jublade åt hans variationer öfver »Puritanerna» och Prumes »Mélancolie». Detta sista nummer jämte »Serenata» upprepade han på konserten å K. teatern 14 dec. med nästan än mera glänsande färdighet och verv. Så kort före jul och med 50 procent förhöjda pris kunde han vara stolt öfver att få salongen fylld till två tredjedelar med en öfverförtjust publik, som öfverhöljde honom med applåder och inropade honom.

Elma Ström såsom LucieDagen därefter uppträdde inför nästan fullsatt salong Elma Ström i Lucies svåra och ansträngande parti, den tredje af Jenny Linds roller inom tre månader. Ett säkert öra, en musikalisk uppfattning och en vacker röst visade hon äfven här och hälsades af publiken flera gånger under representationen med det lifligaste bifall samt framropades efter tredje akten. Orvar Odd fann emellertid för godt att alldeles nedsabla den unga debutanten i en artikel i Aftonbladet och påstod t. o. m. att hon sjungit [ 250 ]falskt. Denna skriande orättvisa hade till följd, att då operan ånyo uppfördes 18 dec., mottogs hon redan vid sin entré af publikens lifliga sympatier, öfverhopades efter hvarje nummer med applåder, framropades o. s. v., med ett ord publiken tycktes vilja på allt sätt ge tillkänna sin ovilja öfver den orättvisa kritik, hvarmed den unga elevens uppträdande i »Lucie» blifvit omnämndt i Aftonbladet. Günther sjöng sin aria i fjärde akten alldeles förtjusande, och äfven Belletti var förträfflig. »Lucie» kunde med fördel ges sex gånger i december. — Julaftonen och juldagarna voro mer än vanligt dystra. Det regnade nära nog hela tiden, och väglaget gjorde det nästan omöjligt att gå utom dörren. Det oaktadt hade K. teatern fullt hus annandagen på »Lucie». — Till förmån för teaterns pensionskassa gafs 27 dec. en repris af Ducanges spännande dram »Fostersonen» med E. Högquist, F. Hjortsberg, Almlöf och Fr. Kinmanson i hufvudrollerna (se del VI sid. 196).

Något som väckte rätt mycken ond blod inom teaterkretsar var, att öfverste Backman, trots teaterns dåliga affärer, genom ett k. bref af 22 okt. tilldelades i form af gratifikation en lönetillökning af 50 rdr bko i månaden att beräknas retroaktivt för två år, eller en summa af 1,200 rdr bko för de »omsorger och extra omkostnader» han förut delat med förste direktören, hvars plats nu var obesatt. Freja anmärker med anledning däraf, att han »aldrig hemma hos sig sett en enda af dem, som stå under hans befäl, på ett glas vatten en gång». — Den siste som representerade var grefve Puke.

*

[ 251 ]O. U. Torsslows offentliga representationer å TaliateaternStatstidningen meddelade 1 november: »Öfverstelöjtnanten och riddaren af kungliga svärdsorden Per Anders Blom har i underdånighet hos K. M:t anhållit om tillåtelse att på en honom tillhörig teater uti f. d. Kirsteinska huset vid Klara Strandgata här i staden få offentligen låta uppföra dramatiska föreställningar. Öfver denna anhållan hafva ej mindre öfverståthållareämbetet än direktionen vid K. M:ts hofkapell och spektakler afgifvit särskilda underdåniga utlåtanden, hvarefter t. f. öfverståthållaren under den 11 nysslidne månad till K. M:t inkommit med anmälan, att sökanden och dess meddelägare i f. d. Kirsteinska huset, t. f. öfverintendenten, öfversten m. m. Fredrik Blom, genom kontrakt af den 14 förutgångna juli till teaterföreståndaren U. Torsslow upplåtit och förhyrt den i berörda egendom till teater anordnade lokal med flera därtill hörande lägenheter att af Torsslow, under villkor af vederbörligt tillstånds utverkande härtill, begagnas för teatraliska representationer från den 1 oktober innevarande till den 1 maj nästkommande år, äfvensom t. f. öfverståthållaren meddelat åtskilliga angående teaterlokalens beskaffenhet m. m. ytterligare inhämtade upplysningar.»

»Vid föredragning af detta ansökningsmål den 18 sistlidne månad har K. M:t, som funnit de af öfverståthållaren meddelade upplysningar i afseende å ej mindre den af öfverstelöjtnant Blom till offentligt begagnande ifrågaställda teater, än den skådespelarpersonal, som är ämnad att under instundande vinter därstädes uppträda, tillförlitligen betryggande för uppfyllandet af de vid tillfällen af offentliga [ 252 ]folksamlingar i allmänhet angelägna villkor af säkerhet och ordning, pröfvat skäligt till bemälde öfverstelöjtnants ofvanberörda underdåniga ansökan på det sätt lämna nådigt bifall, att, i öfverensstämmelse med ofvan åberopade emellan honom och öfverste Blom å ena sidan samt teaterdirektör Torsslow å den andra upprättade kontrakt, offentliga skådespel uti den i samma kontrakt uppgifna teaterlokal må af Torsslow med biträde af dess skådespelartrupp få gifvas till slutet af april månad nästa år, med villkor att de stycken, som å teatern komma att gifvas, vid valet hvaraf iakttagas bör, att Kungliga teatern uti dess på öfverenskommelser med författare eller öfversättare grundade äganderätt icke varder förnärmad, underkastas behörig censur, den K. M:t i nåder uppdragit åt öfverståthållaren att, med biträde af stadens polismästare författningarna likmätigt, handhafva; att noggranna försiktighetsmått vidtagas till förekommande af eldfara; samt att, jämte iakttagande i öfrigt af hvad hit tillämpliga i allmänhet gällande författningar stadga och förmå, vid blifvande representationerna polisförvaltningen må i vederbörlig ordning lämnas obehindradt tillträde för att tillse, det de ordningsföreskrifter, som i förevarande afseende kunna särskildt meddelas, behörigen varda handhafda.»

Regeringen tycktes därigenom velat tydligen visa, att den icke gifvit något bifall åt ständernas begäran om rättighet till enskilda teatrars inrättande, enär tillåtelsen för den Torsslowska teatern tillsvidare gällde blott till april månads utgång och [ 253 ]således kunde snarare anses såsom ett undantag från förbudet än något annat, efter hvad Aftonbladet anmärker.

*

Kort efter det ofvanstående synts i pressen, innehöll Aftonbladet följande artikel, som inleddes med ett motto så lydande: »Det ä' mina hästar för vagnen, och min hösäck ska' ligga bakpå! Ta mej fan ska' han inte så! sa en bonde, som vid kungsskjutsen bundit sin hösäck bakpå en af de kungliga vagnarna. Alla betjäningens föreställningar voro fruktlösa; själfva en nedlåtande kammarherres uppmaningar uträttade ingenting. Då kom länsmannen, gaf den envise ett par örfilar och ropade: Vill du strax ta bort säcken, din svinhund! — Ja, det tror ja, svarade bonden, när länsman så där talar förnuft me' mej, då ger ja' mej på stund!» (Gammal historia.)

»Så är då den stora statsfrågan ändtligen afgjord och teaterns frihet erkänd! Denna fråga, som sysselsatt tre riksdagar, som tidningarna i så många år ventilerat, för hvars undvikande man arbetat mer än för tio representationsförslag och lika många civil- och kriminallagar. För dem har man, så vidt det är bekant, icke lagt tu strån i kors; för att undvika teaterns frihet däremot, d. v. s. för att i det längsta upprätthålla den kungliga teatern har statsrådet sammanträdt i flera kommittéer, tjocka betänkanden ha utarbetats, herr riksmarskalken och andra högt uppsatta dignitärer ha inlåtit sig i vidlyftiga underhandlingar och öfverläggningar; man har gjort [ 254 ]teatern till en statsanstalt, om hvars ärenden statsrådet förehaft grundligare diskussioner och plägat längre öfverläggningar för att mäta, såsom en riksdagsman uttryckte sig, huru dygdig den ena aktrisen var, huru skicklig den andra, huru behöfvande den tredje, o. s. v. Konseljens ledamöter ha för teaterns skull ej dragit i betänkande att med verkligt hjältemod ställa sig mot opinionen, ständer, riksrätt, konstitutionsutskott, ja, själfva åtlöjet har icke afhållit en högt dekorerad kämpe att uppstiga och föra dess talan. Vördsamma böner ha ingifvits till regeringen, ständerna ha aflåtit skrifvelser, en medborgare har varit på vägen att förlora hufvudet, en allmän politisk amnesti har utfärdats för att rädda den kungliga teatern, men skådeplatsens frihet — däraf blef ändå ingenting. Besvär, förargelser, penninguppoffringar, af statskassan nämligen, allt var man beredd att våga, blott man slapp den kinkiga frågans afgörande. Då kom en man och uttalade de två enkla orden: »Jag spelar», och dessa magiska ord förändrade allt. Hvad hvarken den ena statsmakten, eller förnuftets makt, den egna fördelens röst, eller någonting annat kunnat uträtta, det uträttade dessa båda ord. Saken synes otrolig, vi medge det, men är likväl bokstafligen sann. Se här förloppet:

Det är bekant, att rikets ständer genom sitt konstitutionsutskott ställt konungens rådgifvare under riksrätt för det de tillstyrkt afslag å aflidne hofsekreterare Bergs ansökning att i hufvudstaden få anlägga en enskild teater, sålunda formligen erkännande grundsatsen, att ett sådant afslag stridde emot 60 § R. F., att de fordrat teaterns frigifning — ehuru [ 255 ]det skett i den enda form, hvari ständerna, utom i anslagsfrågor, kunna bestämdt tillkännagifva sitt beslut, eller såsom en underdånig skrifvelse, och att de, för att ytterligare ådagalägga sin opinion i ämnet, indragit det anslag Kungliga teatern haft af femte hufvudtiteln. Att detta var en opinionsyttring, icke en åsyftad penningbesparing, inhämtas bäst däraf, att ständerna vid denna riksdag med en hittills exempellös frikostighet ökat femte hufvudtiteln, hvilken efter afdrag af teaterns anslag endast skulle utgjort 20,430 rdr, till 55,245, således med nära sex gånger den ofvannämnda minskningen. I ingen fråga ha ständerna så omisskännligt, så med alla i deras makt stående medel förklarat sin tanke som i denna, och ingen människa kunde således misstaga sig därom. Dessa ständernas åtgärder framkallade äfven tvenne ansökningar till regeringen att i hufvudstaden få anlägga enskilda teatrar, den ena af herr kapten Lindeberg, som inkom i juni, och den andra af öfverstelöjtnant Blom, som ingafs i augusti månad förlidet år. Statsrådet lär enhälligt ha tillstyrkt bifall, ansökningarna ha flera gånger varit föredragna, man har endast föreslagit vissa för ordningen och säkerheten nödiga förbehåll, såsom att teatrarna skulle vara belägna vid fri plats och icke långt från vattnet; den etablerade censuren, anförtrodd i själfva polismaktens, landshöfdingarnas och öfverståthållarens händer, syntes undanrödja alla äldre betänkligheter om revolutionära uppmaningar, hvartill teatern kunde begagnas; men allt detta oaktadt hade det ej varit möjligt att utverka ett afgörande.

[ 256 ]Under tiden hade en liten obemärkt, men i sitt slag och för ärendets bedömande ganska märklig episod inträffat. En hr Lehmann hade begärt att i hufvudstaden få ge gymnastiska föreställningar. Man vet att, alltsedan grefve Lagerbielke blef teaterdirektör, förmådde han utverka en befallning, som förvisade konstberidares och alla andra dylika förevisningar till Djurgården, där de under sommarmånaderna fingo fritt täfla med de Broenska arfvingarnas teater, oaktadt dessas privilegium uttryckligen försäkrar dem, att inga andra offentliga nöjen skulle tillåtas på Djurgården. För vintermånaderna voro däremot Stockholms invånare hänvista till det enda nöje, som bestods dem genom Kungliga teatern, ja, en ansökan att på Djurgården anlägga en teater för att där spela under dessa månader afslogs. Man känner icke hvad vägar herr L. hittat på, men de förde honom till ett mål, som för alla andra varit oupphinneligt. Han ingaf nämligen en ritning på en teater, som han ämnade bygga vid Malmskillnadsgatan, således hvarken vid fri plats eller nära vattnet, och denna beviljades genast i mars månad detta år, under det de båda ofvannämnda ansökningarna fastän hvilande sedan flera månader lämnades oafgjorda, i trots af förnyade påminnelser.

I sistlidne juli månad ingaf hr Torsslow till öfverståthållarämbetet en skrift, hvari han averterade, det han med stöd af rikets ständers ofvan sagda åtgärder ansåg teaterns frihet gifven och efter 1 oktober ärnade spela i Kirsteinska huset. Härå resolverade öfverståthållarämbetet, att, som hr Torsslow icke visat sig hafva K. M:ts tillåtelse, kunde sådant [ 257 ]ej beviljas honom. Han svarade emellertid, att han med all aktning för överståthållarämbetets förklaring likväl ärnade spela. Några veckor senare lär han haft ett företräde hos H. M:t konungen i närvaro af hans excellens herr grefve Brahe och herr öfverståthållaren, hvarvid han föredragit sitt ärende, men fått ett evasivt svar. Hr T. fortfor icke desto mindre i sin föresats och lagade sig i ordning att öppna sina representationer. Den första af dessa var utsatt till den 22 oktober. Nu var således ingen tid att försumma. Förklaringen var peremtorisk, och man skyndade att ställa sig densamma till efterrättelse. Den 18 oktober sammanträdde således konseljen och ett beslut fattades, som i själfva vårt på märkvärdigheter öfverrika statsskick torde förtjäna uppmärksamhet. Allmänheten har redan haft tillfälle läsa en del däraf i Aftonbladet för den 2 november, dit vi hänvisa. Man hade förskaffat sig det emellan hrr Blom och Torsslow afslutade kontrakt, och detta kontrakt, mäktigare än allt föregående, blef grunden för regeringens beslut. Det lydde från 1 oktober och till 1 maj, och ingen enda dag fann man skäl att afpruta, ty man var ju bunden af kontraktet. Hr Torsslow skulle, enligt uttrycken däri, själf skaffa sig tillåtelse att spela, det vill med andra ord säga: hr Blom lofvade icke att skaffa en sådan. Han hade aldrig begärt denna tillåtelse; men som kontraktet lydde, att han borde ha en dylik, kunde man ej neka den. Hrr Blom hade i Kirsteinska huset haft den lilla teatern i åtminstone tio eller tolf år. Deras begäran att få begagna den hade i fjorton månader lämnats obesvarad. Nu hade hr Torsslow [ 258 ]hyrt denna teater, detta förändrade saken, och regeringen fann med ens denna lokal »tillförlitligen betryggande för uppfyllandet af de vid tillfällen af offentliga folksamlingar i allmänhet angelägna villkor af säkerhet och ordning». Visserligen skulle det kunna anmärkas, att denna teatersalong är ganska trång, att den blott har en enda utgång, hvilken dessutom icke ens är rak och bred, och att i händelse af eldsvåda fara verkligen är förhanden; men den har förut varit vid många tillfällen enskildt och offentligt begagnad och ingen olycka har händt. Detta hjälpte väl icke hrr Blom, men kontraktet med hr Torsslow hjälpte, och man fann ingen fara hota allmänna säkerheten. Ja, denna säkerhet betryggades icke blott af tillförlitligheten af den trånga lokalen, hon betryggades äfven af »den skådespelarpersonal, som är ämnad att under instundande vinter därstädes uppträda.» Man har hittills trott, att skådespelare i allmänhet voro en ganska fredlig folkklass, som ej begick något öfvervåld och i synnerhet aldrig anföll publiken, icke en gång om den, såsom i andra länder stundom inträffat, emottogs med hvisslingar, inkastade äpplen och dylikt; men vår kungliga svenska regering, som är en ganska vis och förståndig regering och har mycken omhugsan för säkerheten och ordningen vid sina kära undersåtars »folksamlingar», lär hafva befarat, att hrr Blom eller Lindeberg skulle skaffa sig riktiga öfversittare till aktörer och aktriser, hvilka, icke nöjda med vanliga förföringskonster, kunde handgripligen förföra sig på de menlösa åskådarna, hvarföre man ej vågade bevilja deras ansökningar. Nu framvisades likväl hr Torsslows kontrakt och [ 259 ]därmed voro alla betänkligheter häfda; man fann, att mamsellerna Widerberg och Lindmark, fruarna Broman, Tillgren m. fl. ej voro krigiskt sinnade, och man vågade således tillåta folksamlingar äga rum under deras auspicier. Visserligen ligger det icke utom möjlighetens gräns, att före den 1 maj kunde dessa fredsamma fruar och mamseller ha skilt sig från Kirsteinska huset, hvars scen i deras ställe blir befolkad med verkliga amasoner, som kunde hugga in på den värnlösa publiken och vålla förskräckliga oordningar och en ryslig osäkerhet vid »folksamlingarna». Härom hade väl hr Torsslow ingenting utfäst sig, men kontraktet sade, att han skulle spela, och däremot var nu ingenting att säga. Hans personal var och förblef följaktligen, hvad skiften den än måtte undergå, tillförlitligen betryggande.

Beslutet fattades, som vi ofvan nämnt, om måndagen och justeringen skulle först äga rum åtta dagar därefter eller ännu senare; men hr Torsslow skulle börja om fredagen, och det var följaktligen periculum in mora. Man expedierade således en föregående underrättelse till herr öfverståthållaren, som genast lämnade hr T. del däraf för att säga honom, att han nu i all sköns fred kunde spela och annonsera.

Nu återstod likväl en annan ansökning: hr Lindebergs. Den var visserligen den äldsta, men det gick honom som doktorn i »Charlatanerne», han hade inga dokument och inga mulåsnor. Med andra ord, han hade ingen teater, ingen trupp, och hvad värst af allt var: intet kontrakt! Hans sak var således förlorad, intill dess han skaffade sig dessa rekvisita. Resolutionen blef också, att som han icke visat sig [ 260 ]hafva någon lokal eller personal, kunde hans ansökan i sakens så beskaffade skick ej bifallas. Anmärkom nu: Hr L. hade vid flera föregående tillfällen gjort lika beskaffade ansökningar. Hrr Åbergsson och Berg på samma sätt, men i resolutionen hade aldrig talats om några dylika villkor, utan det hade helt knapphändigt sagts, det K. M:t »icke funnit skäl» att bifalla. Saken var, som man finner, att den Torsslowska förklaringen och det Torsslowska kontraktet ännu icke producerats. Men sedan nu detta skett, torde ett par betraktelser öfver saken vara på sitt ställe.

Antagom att t. ex. klädestillverkning ej vore tillåten i landet, men en spekulant icke desto mindre anlade en fabrik och skaffade sig arbetare samt, när detta skett, kom och begärde hos regeringen att få tillverka kläde. Skulle man ej säga, den karlen är ju galen, som icke började med att fråga sig före, innan han inlät sig i företaget? Men nu är en fabrik likväl icke något på långt när så svårt företag som en teater. Huru skulle man bedömt hr L. eller någon annan, om han i stället att börja med hvad han, efter resolutionens tillkännagifvande, bort sluta med, att skaffa sig tillåtelse, börjat med det han efter sitt människoförstånd bort sluta med, att skaffa sig en teater och en personal? Skulle man icke rubricerat hans förhållande såsom vanvett, och hade man väl däri haft så alldeles orätt? För att mäta det enskilda företaget eller det offentliga — och man bör förmoda, att regeringen ej kunnat begagna någon annan måttstock, än den hon känner eller den af sin egen teater — så se här: den kungliga teaterns [ 261 ]lokal är uppskattad till något mer än 200,000 rdr; dess förråd, samlade under en mängd år, torde kunna värderas till 100,000 rdr; dess aflöningsstat går till ungefär 110,000 rdr, hvilken summa måhända får ökas med 50 eller 100 procent under den tid ansökningen låg till sig i civildepartementet — man har sett, att halftannat till två år behöfts, innan dylika brydsamma frågor hunnit afgöras — således det lilla nätta kapitalet af en half miljon rdr bko, som behöfde vågas för att slutligen måhända få det svar, att K. M:t icke funnit skäl, eller icke funnit lokalen och personalen tillförlitligen betryggande för ordning och säkerhet. Man har sett, att regeringen funnit än Kirsteinska huset betryggande, emedan det ligger vid fri plats och nära vattnet, än Malmskillnadsgatan betryggande, emedan den är en trång gata, långt ifrån vattnet; vidare att mamsellerna och fruarna vid hr Torsslows trupp voro pålitliga, men att någon fara kunde uppstå af de fruar och mamseller andra sökande kunde ha i beredskap, och att man därföre velat afböja de vådor för allmän säkerhet dessa fruntimmer kunde ådraga hufvudstaden. Hvem kan då veta för det första, att regeringen fordrar handgripliga dokument, hus och personer, och sedan hvilka hus och hvilka damer i dess ögon äro betryggande? Om nu också icke en half miljon, om blott en kvarts eller t. o. m. endast 100,000 rdr behöfde äfventyras, så tar man sig friheten fråga den ämbetsman, som utfärdat det sublima dokumentet, och hans kolleger, som tillstyrkt dess utfärdande, huru de skulle bedömt den persons förstånd, som, ifall han haft tillgång att våga en dylik summa, [ 262 ]gjort det på en spekulation, hvilken regeringen i tolf, tretton år oupphörligt tillbakavisat, som hon till trots för all probabilitet, till trots af formliga löften (se Bidrag till Sveriges historia, senare delen pag. 457) ihärdigt hindrat, och huru skulle de kvalificerat den medborgare i en konstitutionell stat, som, sedan hans fogliga och underdåniga ansökningar i många år afslagits, kommit tillbaka sägande: Nu har jag en teater och en personal, och den eller den dagen spelar jag? Skulle man sagt detta var det höfviska språket till regeringen i ett lagbundet samhälle och icke snarare den trotsande vasallens under näfrättens tidehvarf? Statstidningen torde kanhända vid tillfälle i sin icke icke-officiella afdelning meddela ett svar på denna fråga.»

*

Nils Almlöfs nyårsrecett.
»Marino Faliero»
I slutet af december rådde en så mild väderlek, att syrenbuskarna knoppades och slogo ut löf. Nyårsdagen 1842 anträffades på kalljord utslagna viola tricolor, och sådana salubjödos måndagen 3 januari, samma dag som Almlöf hade sin recett. Då uppfördes f. f. g. Kasimir Delavignes femaktstragedi på vers »Marino Faliero» i Remmers öfversättning med recettagaren i titelrollen och inför ett i det närmaste utsåldt hus. Pjäsen handlar om den åttioårige dogen, som af harm öfver att senaten i hans tycke alltför lindrigt bestraffade några mot hans unga gemål förolämpande rader, hvilka patriciern Steno skrifvit på dogens stolskarm, beslöt att i samråd med det förtryckta folket störta oligarkien och [ 263 ]göra sin egen makt mera oinskränkt, men förråddes af en bland de sammansvurna och afrättades på samma plats, där han blifvit krönt till doge. — Stycket saknar all lokalfärg, så att man med ombyte af namn kan förlägga händelsen snart sagdt hvart som helst. Och i Faliero finner man blott en ilsken gubbe, som enbart drifves af såradt högmod, personlig hämndlystnad och dylika småaktiga bevekelsegrunder, hvilket har till följd att man känner sig tämligen kall inför hans öde, emedan han inger hvarken beundran eller aktning. Tragedien är onekligen långtrådig, ehuru den är rik på dramatiska effektställen. Almlöf spelade dogens föga tacksamma roll i en förträfflig maskering, men talade något för entonigt och torrt, och alltför kraftigt i utbrotten i förhållande till den höga ålder dogen hade 1355. E. Högquist spelade dogens gemål Elena själfullt, men var som vanligt besvärad af versen. Hennes kostymer voro som alltid utsökt eleganta och praktfulla. Stjernström (Fernando) och Sundberg (Steno) voro ganska otadliga, om äfven den senare såg alltför späd och ofarlig ut för att kunna väcka en gammal mans vrede. Dahlqvist (Leoni) med sin hvassa blick, sitt kalla ansiktsspel, sitt isande lugn och de djupa, hemska tonerna i rösten var fullkomligt på sin plats såsom en af tiomannarådets ledamöter. Ett par nya dekorationer hade blifvit målade till pjäsen och togo sig utmärkt ut. En vacker barkaroll i tredje akten var komponerad af Isidor Dannström och sjöngs af honom utanför scenen. Efter spektaklet inropades Almlöf och medförde då Emilie Högquist. Pjäsen gick endast fem gånger i januari, och ett försök att [ 264 ]återupptaga den i april utföll ej lyckligt. — Till förpjäs gafs första akten af »Hvita frun» med Strandberg såsom Georges Brown, där han var ledigare och friskare än man förut sett honom. »Hvad lycklig lott» sjöng Sällström med mera schwung, men han slarfvade, hvartill Strandberg icke gjorde sig skyldig. Hans vackra stämma tog sig särdeles väl ut både i arian och i duetten med Jenny (Ch. Almlöf). Körerna förrådde ett oförlåtligt hastverk.

När »Alphyddan» gafs trettondagen, hände sig att botten gick sönder i den under soldaternas våldgästning inkånkade stora hönsburen, så att alla hönsen kommo ut och började springa och flaxa omkring scenen till salongens stora förlustelse. En höna flög öfver rampen och mottogs af bifallsrop och handklappningar, hvaraf hon blef så förskräckt, att hon flög tillbaka in på scenen. — Rudolf Willmers konserterade tredje och sista gången för knappt halft hus 15 januari, då han befäste opinionen om sitt utomordentliga konstnärskap såsom pianist af den »mirakulösa» skolan och hälsades med stormande applåder.

Charlotte Eriksons beneficespektakel lördagen 22 januari var ett slags dramatiskt tutti frutti, beräknadt att anslå den alltmer öfverhandtagande smaken för litet af hvarje. Det inleddes med ett par lefvande taflor, af hvilka den första skulle framställa Karl VII och Agnes Sorel (hr och fru Almlöf), men kunde ha föreställt snart sagdt hvilka som helst. Därefter sjöngo Belletti och Dannström på italienska språket och i kostym en duett ur Rossinis opera »la Cenerentola» med den verv både i sång och aktion, som man [ 265 ]var van att hos dem finna. Aftonens hufvudnummer var första uppförandet af Bayards och Dumanoirs tvåaktskomedi »Richelieus första vapenbragd», som har en kvick och liflig, ehuru något frivol dialog, samt innehåller flera scener, åt hvilka publiken hjärtligt skrattade. Richelieu är femton år, just i Cherubins ålder, och lika liflig, lika nyfiken att få erfara, lika kär i alla kvinnor som grefvinnan Almavivas oförskämde page. Ännu ett barn har man gift bort honom med den vackra hoffröken de Noailles, som är tre år äldre än han. Hvad som förargar den unge hertigen är, att han samma afton måste tillsammans med sin informator bege sig af för att långt bort på landet invänta sitt tjugonde år. Att befinna sig mellan fyra ögon med en gammal pedant, då man väntar en vacker kvinna, är hårdt i synnerhet för en sådan galgfågel som Richelieu. Han vägrar också att resa, i det han påstår att det icke lönar mödan att gifta sig för att fortsätta i skolan. Det misshagar honom så mycket mer att resa som han upptäckt, att en viss chevalier de Matignon, hoffröken de Nocés tillbedjare, samtidigt kastar ömma blickar på hans gemål och skrifver biljetter till henne af ett något betänkligt innehåll. »Aha! Man stänger dörren för mig till min hustrus sängkammare», utbrister han. »Nåväl! Jag skall bege mig annorstädes; jag skall ha två, tre, fyra älskarinnor, jag skall skaffa mig dueller, jag skall göra skulder; och hvad min pryda gemål beträffar, svär jag, att hon alltid skall förbli m:lle de Noailles!» Man ser honom också, strax innan ridån faller efter första akten, smyga sig in i hoffröknarnas rum, hvars dörr den [ 266 ]vaksamma m:me de Noailles omsorgsfullt läser igen efter honom, sedan hon väl sett efter i alla vrår, att ingen älskare lyckats gömma sig därinne. I andra akten finna vi Richelieu klå upp sina lakejer, drifva gäck med sina fordringsägare och bereda sig till sin don Juansroll. Han slår vad med Matignon om tusen louis, att m:lle de Noailles, trots giftermålskontraktets § 5, skall själf uppsöka honom. Hon kommer mycket riktigt och flera dessutom, både m:lle de Nocé och m:me Patin, som blifvit baronessa de Bellechasse. Lyckligtvis kan han gömma dem i olika kabinett, och visar först m:lle de Nocé för mr Bellechasse, som finner äfventyret roande, och baronessan för Matignon, som blir förtjust öfver skämtet; men sedan visar han hustrun för mannen och älskarinnan för tillbedjaren, hvilket har till följd två dueller i en smäll. Den lille skälmen sårar Matignon i armen och baronen på ett löjligt ställe. M:lle de Noailles medger nu, att hennes man icke är ett sådant barn, som han ser ut att vara. Slutligen utnämnd till öfverste, säger Richelieu med hög röst: »Jag reser i afton!» men tillägger hviskande till sin gemål: »Jag reser i morgon.» Hon småler rodnande och betraktar honom med ömma blickar. — Liksom Virginie Déjazet i Paris har Emilie Högquist hos oss gjort synnerlig lycka i gossroller. Hon har alltid gifvit dem med så behaglig otvungenhet, så älskvärd slyngelaktighet, hennes långa, smärta figur var därtill så passande, hennes täcka ansikte så skalkaktigt, att hvarje sådan roll för henne blef en ny triumf, och tack vare hennes förträffliga spel vann äfven detta stycke en betydlig framgång. Recettagerskan uppträdde här i [ 267 ]en för henne ny genre, men gaf den förflugna och borgerliga baronessans något disgraciösa roll med det behag, som alltid utmärkte henne. Hyckert som

Virginie Déjazet såsom vicomte
de Létorières. Efter teckning
af A. Lacauchie 1841.

chevaliern var i hållning och manér alltför litet hofman. Fanny Hjortsberg däremot en förtjusande hoffröken. — Programmet afslutades med fjärde akten af »den Stumma», där Günther f. f. g. utförde Masaniellos parti med denna till hjärtat gående [ 268 ]innerlighet, som hos honom var så vanlig, men i allmänhet så ovanlig. E. Högquist hade öfvertagit Fenellas roll. Oaktadt hennes obestridliga företräde i ungdom och fägring torde dock Sophie Daguin där gjort ett djupare intryck. V. Fundin hade efterträdt fru Enbom som Elvira och sjöng sin aria rätt förtjänstfullt. Huset var utsåldt, men Ch. Erikson blef ej inropad, emedan hela publiken skyndade sig ut så fort man kunde med anledning af en tillkännagifven eldsvåda på södermalm, där det stora bomullsspinneriet nedbrann.

Mélesville’s »Chevalier de Saint-Georges»»Robert», som på grund af Günthers opasslighet i flera veckor varit uppskjuten, skänkte ändtligen mot midten af månaden teatern några fulla hus, hvilket var välbehöfligt nog, ty premiären af den nya pjäsen »Chevalier de Saint-Georges», skådespel i tre akter af Mélesville m. fl., lockade ej mer än halft hus. Chevalier de Saint-Georges var en lång tid under 1770-talet, trots att han var mulatt och trots sitt själfgjorda adelskap, den mest lysande och eftersökte kavaljer i hela Paris. Hans historia berättades under form af en roman i fyra oktavvolymer, och då han onekligen var en af de originellaste dramatiska figurer, som kan erbjudas en författares fantasi, syntes han snart nog äfven på scenen. I februari 1840 gick pjäsen öfver Variétés’ tiljor och gjorde lika mycken lycka som romanen, tack vare titelrollens framställare Pierre Lafont (1801—1873), hvilken var den vackraste karl någon scen i Paris då ägde. Här spelade Dahlqvist rollen, oaktadt den icke tillhörde hans genre, och lyckades rätt väl, ehuru maskeringen kunde ha varit bättre. E. [ 269 ]Högquist som grefvinnan de Presles visade några eleganta kostymer, men var för litet kreolska. »Herr Deland, som spelar betjänt, gör som vanligt mycket väsen af sig», säger Orvar Odd i A. B. »Det kan icke skada att en gång för alla be honom af gunst och nåd gapa och skrika litet mindre.»

Pierre Lafont såsom chevalier
de S:t Georges, Efter teckning
af A. Lacauchie 1841.

Sista februari gafs f. f. g. en af Sophie Daguin för teaterns elever uppsatt balett »Max och Emma», [ 270 ]en intagande erinran om den förr så omtyckta baletten »la Fille mal gardée», med ny musik arrangerad af hofkapellisten A. F. Schwartz. Eleverna Johanna Gillberg och Emma Rosengren utförde titelrollerna med högst lofvande anlag och en viss barnslig täckhet; äfven Charlotte Norberg utmärkte sig som en ung bondflicka genom en ledig och behaglig hållning och några rätt vackra pas. — Baletten föregicks bl. a. af en buffascen och duett ur Luigi Riccis opera »Chiara di Rosemberg» (Milano 1831), utförd i kostym af Belletti och Dannström, hvari den förre utvecklade hela sin vackra talang i denna genre, särdeles när stycket på begäran togs för andra gången, då han tycktes ännu mera animerad, och hans spel så lifligt och hans mimik så komisk, att den allmänna munterheten i salongen föreföll benägen att ropa ännu ett da capo. — De lofvärda repriserna af »Maria Stuart», »Herman von Unna», »Falkland», »Röfvarebandet», »Hernani» (232 rdr 16 sk. bko), »Korsfararne» m. m. rönte ingen uppmuntran från publikens sida.

Den utmärkte pianisten och pianoläraren Johan van Boom (1801—1872) gaf söndagen 6 mars konsert å K. teatern inför en nästan fullsatt salong. Han spelade Chopin, Liszt och Thalberg samt af egna kompositioner en uvertyr för stor orkester. Det var en lysande debut han gjorde, och bifallet flödade. — Född i Utrecht kom han under en konstresa 1825 till Stockholm, där han trifdes så bra, att han stannade. 1849 blef han lärare i pianospel vid konservatoriet och 1859 professor.

[ 271 ]Matilda Gelhaars recettMatilda Gelhaars recett 14 mars skänkte publiken en högst angenäm afton. Redan ett par dagar efter annonseringen voro alla bättre platser upptagna, och recettdagens morgon funnos endast några biljetter kvar på femte raden. Efter den sköna uvertyren

Matilda Gelhaar. Efter oljemålning af
Vilhelm Wohlfahrt, litograferad af J. Gardon.

till »Oberon» visades en väl anordnad lefvande tafla, »Den helige Mikael» efter Rafaels målning, framställd af Elma Ström, Julia Widerberg, Selma Bergnéhr, K. Sundberg och V. Pettersson. Därefter följde Introduction och rondo brillant för violin med ackompanjemang af stor orkester, komponerad och utförd af A. Berwald med hans vanliga kraft och precision. Efter uvertyren till »den Stumma» gåfvo [ 272 ]Strandberg och Dannström i kostym scen och duett ur operans andra akt. Den förres ungdomligt kraftiga gestalt tog sig bra ut i fiskardräkten, den senare hade en talang att maskera sig ända till oigenkännlighet, och båda ådagalade lif och eld i sin framställning. Repris af »Barberaren»»Barberaren», hvilken afslutade programmet, hade troligen aldrig gifvits bättre än den kvällen. Recettagerskan mottogs med stormande applåder och gjorde fullt skäl för dem. Aftonens glanspunkt blef arian ur »la Cenerentola», som hon sjöng i tredje akten med en friskare och fylligare röst än hon på länge låtit höra; också var bifallet efter den entusiastiskt. Günther var i sången betydligt öfverlägsen Sällström, om han också icke var det i spelet. Romansen nedanför Rosinas fönster sjöng han med detta känslofyllda, smältande föredrag, som var hans starka sida. Belletti var vid ett briljant lynne, och en sådan Figaro torde icke ha funnits mångenstädes. Han fick sjunga sin aria i första akten da capo och inropades efter spektaklet jämte Matilda Gelhaar. Dannström (Bazil) och Fr. Kinmanson (Bartholo) voro äfvenledes förträffliga både i sång och spel liksom i sin maskering. Genom den förre fick man ändtligen höra, hur Bazils parti bör låta. Rossinis glada opera med sin sprittande kvickhet och skalkaktighet skulle i sin dåvarande uppsättning säkert ha dragit flera goda hus, och följande gång var det äfven utsåldt, men olyckligtvis blef Matilda Gelhaar ånyo opasslig, och operan måste på en tid försvinna från repertoaren.

Kort före påsk, 17 mars, gafs f. f. g. »Upprättelsen», dram i tre akter af Charles Lafont. Det var en [ 273 ]dramatiserad novell, där handlingen försiggår utom scenen. Man bara berättar om händelser, som tilldragit sig för tjugu år sedan, hvilket omöjligt kunde intressera åskådarna. Redan första aftonen var det ej halft hus, och de tre kvällar pjäsen ytterligare gafs blef salongen ej fylld till mer än en tredjedel. Och dock spelades stycket bra på alla händer. F. Hjortsberg hade den kvinnliga hufvudrollen, Almlöf var hennes far grefven, Stjernström och Sundberg de unga herrarna samt Ch. Erikson och L. Kinmanson ett par bifigurer.

Edvard d'Aubert. Efter
oljemålning af V. Wohlfahrt.

Eduard d’Aubert’s konsert— Palmsöndagen gaf den nye ledamoten af hofkapellet Edvard d’Aubert (1813—1872) å K. teatern en klent besökt konsert. Född [ 274 ]i Braunschweig kom han sommaren 1832 med två andra »steyermarkska alpsångare» till Göteborg, där de gåfvo »aftondivertissementer» å Mindre teatern. Daubert, såsom namnet då skrefs och uttalades, ehuru det sedermera förfranskades, bosatte sig i Göteborg, där han oaktadt sin ungdom väckte uppseende genom sin talang som violinspelare och årligen gaf en eller flera konserter, tills han 1841 afflyttade till Stockholm, där han från 1 juli vunnit anställning i hofkapellet. D'Aubert var på sin tid helt säkert Sveriges skickligaste violinist, och den som här bäst tolkade Panofkas, Ernsts, Prumes, Bériots m. fl. nyromantikers tonskapelser. Ledamot af Musik. akad. 1849 blef han förste konsertmästare 1864. — Icke ens vid det årligen återkommande framförandet af »Skapelsen» i Riddarhussalen på långfredagen till förmån för Frimurarebarnhuset blef lokalen så öfverfylld, som vanligtvis brukade vara fallet vid detta tillfälle. Måhända den blida, vårlika väderleken under påsken lockade människorna till utflykter utomhus i stället. Vilhelmina Fundin utförde på ett konstnärligt sätt Evas parti, som senast sjöngs af Jenny Lind. Fru Enbom hade på onsdagen återskickat Gabriels parti, och V. Fundin öfvertog äfven detta och gjorde det bra. Efter detta ansågs hon tillhöra utmärktheterna inom Isak Bergs skola.

François Lefèbvre’s gästuppträdandeEn f. d. premiärdansör vid Stora operan i Paris François Lefèbvre, som under Bournonvilles frånvaro varit anställd såsom balettmästare vid Det kongelige, uppträdde sex gånger på K. teatern i några balettnummer och rönte mycket bifall. Första [ 275 ]aftonen, 6 april, hade la haute volée talrikt infunnit sig å amfiteatern, men i öfrigt var salongen glest besatt. Dansören var icke längre i sin första

Vilhelmina Fundin.Anm Efter teckning af M. Röhl 1842.

ungdom och hade lagt på hullet, hvarför rörelserna icke voro så elastiska som t. ex. hos Kristian Johansson, men han ägde en uttrycksfull mimik och förde sina armar på ett särdeles behagfullt sätt. Hans moatjéer för aftonen voro Sophie Daguin, med hvilken han dansade en Sevillana, och Karolina Friebel, som [ 276 ]efter Taglionis lärdomar gått framåt på ett alldeles öfverraskande sätt. Lefèbvre vann under sin härvaro en alltmer stadgad framgång, och sista gången han uppträdde, 20 april, hälsades han af en fullsatt salong. Han dansade då en Pas de cinq med Daguin, Fägerstedt, Norberg och Friebel samt med den sistnämnda en Béarnaise, som väckte mycket bifall.

Hofkapellets recett.
Repris af »Hvita frun»
Representationen 11 april till förmån för hofkapellets pensionskassa var väl arrangerad och tillvann sig allmänt erkännande. Efter uvertyren till »Trollflöjten» spelade Randel med smak och elegans sitt omtyckta nätta violinpotpurri »Minne af Marie Taglioni», hvarefter följde Mendelssohns uvertyr till »En sommarnattsdröm» och den roliga buffascenen ur »Chiara di Rosemberg». Till sist utfördes en repris af »Hvita frun», där de båda debutanterna V. Fundin som Anna och Strandberg som den käcke Georges Brown voro högst tillfredsställande. — Äfven Günthers recett måndagen 25 april bjöd på ett omväxlande och lyckadt program. Sedan den vackra »Elverhöi»-uvertyren förklingat, utförde Elma Ström, Belletti och Günther i kostym scen och tersett ur op. »Anna Bolena». En duett för violin och piano af Bériot spelades därefter af d’Aubert och löjtnant Löwegren, hvarpå hofkapellet utförde Rossinis uvertyr till »la Siège de Corinthe». Belletti och Dannström uppträdde kostymerade i en scen och duett ur »il Turco in Italia», som slog särdeles an på publiken. Äfven Günther hade till afslutning af programmet valt »Barberaren», som i dess dåvarande uppsättning väckt publikens förtjusning. [ 277 ]Recettagaren inropades och medförde då både Matilda Gelhaar och Belletti.

Scen ur »Barberaren». Efter teckning af J. ArseniusAnm
i författarens samlingar. Fr. v. M. Gelhaar,
Günther, Belletti, Fr. Kinmanson.

Första maj det året var ovanligt vacker och Djurgården talrikt besökt, ehuru några särdeles lysande ekipage icke förmärktes. Kronprinsen gjorde promenaden till häst, åtföljd af prins Karl, och kronprinsessan åkte tillsammans med de yngre barnen.

Emilie Högquists recett.
»Maria Tudor»
Emilie Högquists recett 4 maj gafs inför en alldeles utsåld salong, som mottog den utmärkta aktrisen, hvars talang ostridigt var en af de mest intressanta vår talscen ägt, med lifligaste bifall och framropade henne efter skådespelets slut. Den kvällen uppfördes f. f. g. »Maria Tudor», dram i tre afdelningar af Viktor Hugo. Liksom i flera af sina andra stycken drifver han äfven i detta rysligheten till sin spets. Men man glömmer orimligheterna och [ 278 ]betänkligheterna för att ryckas med af hvad som från första ögonblicket till det sista tilldrar sig på scenen. Handlingen är för honom det förnämsta, och han förstår konsten att ständigt hålla åskådarna i spänning. Innehållet är i största korthet, att Jane (E. Högquist), en stackars fader- och moderlös flicka, hade uppfostrats af den fattige ciselören Gilbert (Stjernström), som förlofvat sig med henne, men hvars varma kärlek och godhet hon lönade med att låta förföra sig af en hal hofman Fabiano Fabiani (Dahlqvist), drottningens gunstling. Majestätet, som fått reda på hans förräderi, öfverlämnar honom åt bödeln. Maria Tudor (Ch. Erikson), Henrik VIII:s dotter med Katarina af Aragonien, bigott ända till fanatism, grym, blodtörstig, hämndgirig, otacksam, envis och inskränkt, är en af de karaktärer, som af historien blifvit mest brännmärkt. Bilden är vederstygglig, men riktig. I tredje afdelningen föras vi till Towern, där Fabiano och Gilbert sitta fängslade för mordförsök mot drottningen. Jane har befunnits vara en Talbot, grefvinna af Shrewsbury, och har infunnit sig för Gilberts skull. Drottningen har ångrat sig, vill rädda Fabianos lif och öfvertalar kommendanten att låta en annan intaga hans plats. Denne andre skall bli Gilbert. Drottningen omtalar för Jane, som hon tror fortfarande älska Fabiano, att det är Gilbert, som förts till afrättningen. Just som hon vill inställa denna, förkunna tre kanonskott, att den skett. Den lefvande införes. Det är Gilbert. Scenen är af stor dramatisk effekt och måste, så mästerligt som den utfördes af Ch. Erikson och Högquist, utöfvat en stark verkan [ 279 ]

Emilie Högquist. Efter en ej förut reproducerad oljemålning
af A. J. Fägerplan.

[ 280 ]på åskådarna. Denna scen jämte ett par andra i samma akt, den effektfulla dekorationen, det hemska dödståget, som icke förfelar sin verkan på åskådarnas inbillning, göra det förklarligt, att detta i både historiskt och estetiskt hänseende betänkliga stycke kunnat vinna framgång. I Paris spelade den stora tragediennen Marguérite Georges (se del III sid. 100) Maria Tudor och lär aldrig varit mer skräckinjagande, mer konungsligt skön. Ch. Erikson ersatte genom den artistiska fulländningen i sitt spel bristen i utseende och röst, som i de tragiska slutscenerna icke alls räckte till. Emilie Högquist vann i Janes roll en af sina vackraste triumfer. De sista scenerna, rollens glanspunkt, spelade hon med verkligt mästerskap. Utom i några af Ofelias scener har hon säkerligen aldrig visat sig mera till sin fördel än här, och hon hyllades också med entusiastiska bifallsyttringar både under och efter dessa scener. Dahlqvist, Stjernström och Almlöf (Simon Renard) gjorde alla sitt bästa, och sällan har någon föregående pjäs gifvits med bättre ensemble. Ett fel var att här liksom i »Ett glas vatten» de engelska namnen uttalades på franska, t. ex. Jeanne i st. f. Jane. — Efterpjäsen »Vår unga gudmor» af Scribe m. fl. är ett af dessa äkta franska »jolis riens», som franska Berlintruppen gaf här med mycket bifall, och som man äfven nu såg med nöje, då den på ett ypperligt sätt spelades af E. Högquist i titelrollen, Sundberg och Söderberg som hennes gudsöner m. fl. Hon lär själf bekostat uppsättningen af den lilla nätta enaktaren.

*

[ 281 ]

Scen ur »Hugenotterne». Efter teckning af J. Arsenius
i författarens samlingar. Fr. v. Fredrik Kinmanson,
Elma Ström, Günther, Belletti.

Meyerbeers »Hugenotterne»Efter oerhörda ansträngningar blef Meyerbeers mästerverk »Hugenotterne» i Per Westerstrands öfversättning färdigt att gifvas 10 maj såsom recett för Isak Berg. Både han och Johan Berwald hade användt en ofantlig möda på inöfvandet af sång- och orkesterpartierna med repetitioner både för- och eftermiddagar. Berg kunde glädja sig åt ett öfverfullt hus och åt ett rättvist bifall för det förtjänstfulla sätt, hvarpå han inöfvat de kräfvande sångpartierna, och operan gick öfver scenen med en högst berömvärd ensemble. Lejonet för aftonen var Günther som Raoul, vid utmärkt röstdisposition och i hållning och aktion lika förträfflig. Men äfven öfriga solister, M. Gelhaar (drottningen), Elma Ström [ 282 ](Valentine), V. Fundin (Urbain), Fr. Kinmanson (S:t Bris), Dannström (Nevers), Strandberg (Tavannes), Belletti (Marcel) liksom kören, förtjänade allt bifall. Kostymerna voro praktfulla och Müllers nya dekorationer smakfulla och effektrika. Recettagaren inropades och medförde då flera af de spelande. Representationen räckte från kl. 6 e. m. till öfver kl. 11. Också hade man på den s. k. Barnteatern, dit en ingång ledde från första radens fond, inrättat en servering af té, glacer och andra förfriskningar. På grund af de stora omkostnaderna hade biljettprisen blifvit förhöjda med 50 procent, men de åtta representationerna på våren gåfvos det oaktadt för fulla hus.

Denna storartade historisk-romantiska opera, som väl får anses vara det högsta uttryck för Meyerbeers geni, hade sin premiär i Paris 29 februari 1839 och gjorde ännu större lycka än »Robert» samt fick en om möjligt ännu vidsträcktare spridning. I glänsande kolorit, i oratorisk styrka, i hänförande melodirikedom, med sorgfällig betoning af de särskilda typerna, har Meyerbeer förlänat ett öfverväldigande dramatiskt lif och passion åt dessa taflor, som i ett skickligt crescendo, hvilket uteslutande är kompositörens förtjänst, upprullas för våra blickar, och hvilka uppväckte en entusiasm, som gränsade till yrsel. I våra dagar ha dessa båda operor hunnit att i Paris gifvas halftannat tusental gånger, och då hundraårsdagen af Meyerbeers födelse firades 5 september 1891, stodo de ännu på alla världens operateatrars repertoar (utom hos oss!) inför fulla hus under stormande bifall. Både »Robert» och [ 283 ]»Hugenotterna» liksom »Profeten» ha uppförts ett långt större antal gånger och vunnit insteg på ett långt större antal scener än de flesta andra operor. För att endast nämna Wien har »Hugenotterna», som gafs f. f. g. på Kärntnerthorteatern 19 december 1839, under loppet af de första femtio åren uppförts omkring femhundra gånger, en siffra som där för öfrigt uppnåtts endast af »Don Juan». Den bländande nya, helt och hållet egendomliga verkan Meyerbeers musik gjorde på samtiden tar sig t. ex. ett hänfördt uttryck i de ord Octave Feuillet 1867 låter markisinnan de Campvallon uttala, då grefve de Camors gör henne sin uppvaktning i hennes loge på Operan en afton, när »Hugenotterna» uppfördes: »Jag gret nyss under denna härliga fjärde akt. Det var inte endast därför att jag hörde den mest underbara musik, som man någonsin hört på jorden, utan därför att jag beundrade, därför att jag lidelsefullt afundades den tidens härliga kärlek ... ty sådan var den verkligen!»

Märkligt att omtala är, att denna opera, som fått gifvas i Frankrike, blef förbjuden i München, ett bevis på det katolska prästerskapets stora makt i Bayern. En ny text måste författas af professor Görres, och Charlotte Birch-Pfeiffer lämpade den till musiken. Scenen förflyttades till England, och titeln förändrades till »die Anglikanen». Under samma titel »gli Anglicani» gafs den i Toscana, och i Österrike under namn af »Ghibellinen und Guelfen». I Ryssland kunde den gifvas endast i konsertform. — Börnes påstående, att otacksamhet emot egna landsmän utgör ett karaktärsdrag hos tyska [ 284 ]nationen, besannas verkligen i fråga om Meyerbeer. Ju varmare fransmännen mottogo och firade honom, desto djupare ansåg sig den tyska kritiken böra nedsätta honom. Under det att belgaren François Fétis, en af de utmärktaste musiklärda som funnits, ansåg Meyerbeer vara ett af sin tids originellaste snillen, fann t. ex. Mendelssohn hans stil öfverdrifven. Man vet, att den unge, obekante Richard Wagner endast hade Meyerbeer att tacka för att han fick sin »Rienzi» uppförd i Dresden och sin »Flygande holländare» i Berlin. »Utan Meyerbeer skulle både jag och de mina svultit ihjäl i Paris», yttrade Wagner ordagrant augusti 1846 i Marienbad till Edward Hanslick, som berättat historien. Men omedelbart därpå lät Wagner en störtsjö af otidigheter flöda ut öfver Meyerbeers musik, som han påstod vara endast »en motbjudande karikatyr», och kallade honom »en usel musikmakare» och »en judebankir, som fått det infallet att komponera operor». — Men Meyerbeers namn skall lefva, så länge intensitet i lidelsen och kraft i behandlingen anses såsom oundgängliga kännetecken på dramatisk musik. »Hugenotternas» Marcel och »Profetens» Fides äro typer skapade utan förebilder, och den förra operans sammansvärjningsscen i fjärde akten med dolkarnas välsignande, liksom fjärde aktens finalscen i »Profeten» höra till de ståtligaste och praktfullaste taflor, som åstadkommits på teatern.

*

[ 285 ]Théodore Hauman’s konserterDen belgiske violinisten Théodore Hauman, en af den mirakulösa skolans allra förnämsta representanter i det dåtida Europa, uppträdde å K. teatern tre gånger efter pingst med början 18 maj, då han väckte stort uppseende hos den fåtaliga publiken, som med stormande bifall ägnade honom sin entusiastiska hyllning. Hans mekaniska färdighet och herravälde öfver den nyaste skolans alla »tours de force» såsom dubbeldrillar, dubbelstackaton o. d. stod tämligen nära Ole Bulls beundransvärda trollkonster. Men trots lysande recensioner i Aftonbladet, i Freja och Biet, och trots att hans namn trycktes med fetstil å affischerna, blef det ej mera folk de andra gångerna heller. Icke ens hans konsert i Ladugårdslands kyrka kunde, ehuru den gafs till förmån för »Samfundet till arbetsflitens befrämjande», samla fullt hus. Det blef icke såldt för mer än 345 rdr bko, men till följe af att kyrkorådet efterskänkte hyran för kyrkan 200 rdr bko och hofkapellet sina 150 rdr bko till pensionskassan, kunde han öfverlämna 144 rdr bko till det välgörande ändamålet. Han fick trösta sig för sina ekonomiska motgångar med ledamotskap i Musikaliska akademien och vasaorden i briljanter.Anm

Frans Berwalds konsertIcke heller Frans Berwalds konsert i samma kyrka lockade mer än 300 personer, ehuru han endast begärde 1 rdr bko för biljetten. Då omkostnaderna stego till 500 rdr bko, fick han sålunda betala 200 rdr bko för besväret att resa hit från Tyskland och ge sina egna kompositioner. Det var hårdt, i synnerhet som de till på köpet ej gjorde sig gällande i en tom kyrka. — Däremot blef det fullt hus på en [ 286 ]mycket lyckad dramatisk-musikalisk soaré sista maj i Kirsteinska huset för K. teaterns sufflör herr Lemos. Man gaf Scribes snillrika komedi »Kotteriet», som förmodligen icke någonstädes spelades bättre än af våra artister med Ch. Erikson och E. Högquist i spetsen, hvilka redan några gånger utfört den på enskilda beneficespektakler. Dessutom spelade Stjernström i Nicanders lilla dramatiska dialog »Napoleon och general Bertrand» kejsarens roll i en lyckad mask, men med för mycket tremulering. Günther och Belletti skördade allmänt bifall för ett par vackra duetter vid pianot.

Återuppförandet af Haydn’s »Årstiderna»Att det fanns folk kvar i staden visade sig 2 juni, då i Ladugårdslands kyrka mellan 2 och 3,000 personer åhörde Haydn's härliga mästerverk »Årstiderna», hvilket icke på trettio år varit i sin helhet här uppfördt och nu gafs af kapellmästaren Berwald med en kör af mer än hundra röster. Han ville passa på och göra om det lördagen 4 juni, men då reste man till landet öfver söndagen, och han måste ställa in af brist på åhörare. Elise Frösslinds recett — Trots den oemotståndliga vackra väderleken lyckades Elise Frösslind på K. teatern få ett nästan fullt hus till sin recett 6 juni, en angenäm och underhållande representation, som inleddes med en väl anordnad lefvande tafla »Madonna del Rosario», framställd af E. Högquist, Ch. Almlöf, Elma Ström, Julia Widerberg, Selma Bergnéhr, Emilie Frösslind och Pfeiffer. Sedan hofkapellet därefter spelat den härliga uvertyren till »Vattendragaren», hyllades recettagerskan i den då något föråldrade Kotzebueska enaktaren »Porträttet», där hon utförde sin älsklingsroll fru von Frohmuth [ 287 ]med vanlig finess. Ungdomarna framställdes af Ch. Almlöf och Sundberg, betjänten med mycken bonhomie af Söderberg. Efter uvertyren till »den Stumma» sjöngo Strandberg och Dannström fiskarduetten i kostym, hvarefter till sist »Barberaren» framfördes på ett förträffligt sätt, där Belletti i synnerhet blef applåderad och inropades, ehuru han hade nog takt att låta recettagerskan gå in och mottaga applåderna. Spektaklet, som började redan kl. 6 e. m., slutade ej förrän kl. 10.45. — Lördagen 11 juni anordnade Rudolf Forssberg ånyo en soaré åt sig i Kirsteinska huset, då »Indianerna i England» uppfördes, och 20 juni gjorde Johan Söderberg detsamma efter ett omväxlande program, hvarvid bl. a. »En herre och en dam» gafs med Stjernström och E. Högquist i titelrollerna och Elise Frösslind som värdshusvärdinnan, samt efter diverse musiknummer »Vår unga gudmor».

Charlotte Eriksons afskedsrecett 16 juniSista representationen uppfördes 16 juni såsom afskedsrecett för Charlotte Erikson med början kl. 6 e. m. Drottningen, kronprinsparet samt prinsarna Karl och Gustaf hedrade henne med sin närvaro. Efter uvertyren till Cherubinis opera »Faniska» gåfvos de fyra första akterna af »Gunstlingen», där recettagerskan mottogs med lifligt bifall och inropades efter pjäsen. Sedan Günther och Belletti sjungit en duett, uppträdde E. Högquist för sista gången före sin italienska resa i Ofelias vansinnighetsscener i fjärde akten af »Hamlet», hvarvid hon vid inropningen medförde Ch. Erikson. Till slut spelades »Den föregifna skatten» med Lars Hjortsberg i Gerontes roll, där han vid nästan hvarje replik afbröts af de [ 288 ]mest entusiastiska applåder. Äfven han medförde vid inropningen Ch. Erikson (se del VI sid. 153 f.), hvarvid han för egen del med några enkla och vackra ord betygade sin tacksamhet till publiken.

*              *
*