Svenska teatern/Riksrätten

←  Oppositionen vid 1840—1841 års riksdag

Svenska teatern : några anteckningar 8. Under Karl Johanstiden : 1838-1842 av Nils Personne Riksrätten

Anmärkningar och tillägg  →

Statsrådsprotokollet 16 dec. 1836 hade utvisat, att, sedan hofsekreteraren Berg redan 11 april 1835 ingifvit ansökan om nådigt tillstånd att i Stockholm få anlägga en teater, men beslutet därom, dels för k. teaterstyrelsens hörande, dels till följe af flera af konungen anbefallda uppskof med föredragningen, först nyssnämnde dag blifvit fattadt, statssekreteraren hr Dankwardt samt justitiestatsministern grefve Rosenblad och statsrådet friherre Åkerhielm — som icke varit närvarande vid den föregående föredragningen 13 aug. 1835, då t. f. föredraganden och statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkt bifall till ansökningen — under åberopande af de allmänt kända skäl, som legat till grund för konungens vägran till dylika ansökningar, afstyrkt bifall till densamma. Statsrådet frih. v. Schulzenheim, som förut tillstyrkt bifall, ansåg nu, att, i anseende till närvarande förhållanden med den k. teatern, däraf det vill synas som den åtminstone tills vidare komme att fortfara, K. M:t icke borde ansökningen bifalla. Konungen beslutade på enahanda skäl, för hvilka dylika ansökningar förut af K. M:t blifvit af slagna, att ej f. n. lämna bifall till hr Bergs ansökan. Emot de statsrådets ledamöter, som i rådslaget den 16 dec. 1836 deltagit, hade blifvit anmärkt, att den genom deras tillstyrkande åtgärd i detta mål för K. teatern yrkade rätt att ensam i hufvudstaden för allmänheten uppföra skådespel, är stridande mot sista mom. af 60 § R. F., som bjuder att konungen ej må till vinning för sig och kronan eller enskilda personer och korporationer några monopolier fastställa.

De tilltalade anförde häremot, att afslagsresolutionen alldeles icke hvilade på antagandet, än mindre på erkännandet af någon uteslutande rätt för den k. teatern, utan endast innehöll en vägran för det närvarande, hufvudsakligen på de åberopade skälen; att genom de k. teatrarnas återupprättande 1818 allmänhetens behof och rättmätiga fordringar i detta afseende blifvit uppfyllda, och att erfarenheten visat, det den skådespelen begagnande publikens antal vore för inskränkt att bereda vidmakthållandet af flera teatrar, i synnerhet som de redan varande ej utan betydliga bidrag kunde uppehållas; att enär teaterinrättning i Stockholm icke får anläggas utan hos K. M:t därom begärdt och erhållet tillstånd, det också måtte vara konungens ostridiga rätt att i följd af vid tillfället sig företeende giltiga skäl och omständigheter vägra dylik begäran; och att ingen tids erfarenhet visat, det de k. teatrarna beredt någon vinning för K. M:t och kronan, utan tvärtom för K. M:t föranledt betydliga årliga utgifter, och för staten utgiften af ett årligt bidrag. De anförde i öfrigt åtskilliga förhållanden, hvilka, »ehuru de ej ansetts bindande eller vägledande för sista riksdagens konstitutionsutskott, likväl icke torde i värde underkännas såsom vittnande om föregående ständers och utskotts upplysta begrepp om grundlagar och former»; i hvilket afseende de åberopade konstitutionsutskottets förklaring af 1825 i anledning af en då gjord anmärkning emot konungens rådgifvare för samma sak, ekonomiutskottets utlåtande vid 1828 och 1834 årens riksdagar samt riksståndens beslut därom. De slöto däraf, att hvarken riksstånden eller någon deras delegation hittills ansett vägrandet af begärdt tillstånd att anlägga enskild teater i Stockholm innebära fastställande af ett monopolium; och att det hade synts dem klart, »att där ej exklusiv rätt att ensam bedrifva en anläggning blifvit lämnad, där är ej monopolium i fråga, och ej hinder för andra att begära och för den afgörande auktoriteten att bevilja dem enahanda frihet». Förenämnda grundlagsföreskrift ansågo de icke hafva afseende på annat än en sådan exklusiv rätts fastställande. Frågor af denna natur hafva dessutom, sade de: »alltid varit behandlade såsom önskningsmål, underkastade behörig myndighets pröfning och afgörande i hvarje särskildt fall», m. m.

Tjugufemte anklagelsepunkten angick grundlagsvidrigt ingången borgen å statens vägnar för ett lån till K. teatern samt användandet af statsmedel till lånets afbetalning. — Statsrådsprotokollen öfver handels- och finansärenden hade upplyst, att, sedan inför K. M:t den 4 okt. 1834 och den 13 aug. 1835 fråga förevarit om K. teaterns skuld och särskilda utvägar till densammas likviderande, äfvensom ett förslag blifvit uppgjordt, hvaröfver konungen vid sistnämnda tillfälle förklarat sig vilja framdeles inhämta statsrådets yttrande, denna fråga åter blifvit företagen 20 juni 1837, hvarvid d. v. statssekreteraren herr Skogman i ett skriftligen afgifvet yttrande utredde, huruledes K. teaterns skulder uppkommit, och att dessa den 1 juli 1836 uppgingo till ett sammanräknadt belopp af 104,350 rdr 45 sk. 4 rst bko, däraf 66,701 rdr 45 sk. 4 rst tillkommit före år 1834 och återstoden sedermera. I sammanhang härmed och enär teaterns iråkade skuld, i händelse teatern fortfarande bibehölles, borde regleras, tillstyrkte statssekreteraren ibland annat och under vissa villkor, att till ränta och kapitalafbetalning å nämnda återstående skuld måtte, utöfver 5,000 rdr, hvilka redan förut blifvit beviljade, att årligen under viss tid utgå, ifrån och med 1838, af extra utgiftsmedlen i nåder anslås ytterligare 5,000 rdr årligen, att, jämte de förut anvisade, fortfarande utgå, intill dess hela skuldsumman till kapital och ränta vore betald, hvilket borde vara verkställdt inom tretton år; uti hvilket tillstyrkande justitiestatsministern grefve Rosenblad och statsrådet friherre Åkerhielm instämt.

Ärendet afgjordes ej vid detta tillfälle, utan förekom ytterligare 13 dec. samma år, då förenämnda statsrådsledamöter jämte statsråden grefve Löwenhielm, grefve Hård, frih. v. Schulzenheim och frih. Gyllenhaal voro närvarande. Hr statssekreteraren anmälde i underdånighet, hurusom direktionen för K. M:ts hofkapell och spektakler, under förmälan att K. teaterns skuld medelst skedd afbetalning minskats så, att den utgjorde den 30 nästförutgångna juni 101,191 rdr 38 sk. 7 rst, underdånigt gifvit tillkänna, att endast 32,000 rdr af denna skuld voro fonderade genom anvisning å statskontoret af 5,000 rdr årligen, hvaremot för betalningen af det öfriga beloppet 69,991 rdr 38 sk. 7 rst, därunder inberäknadt det efter kolerasjukdomens utbrott i hufvudstaden 1834 af statsmedlen erhållna förskott 10,000 rdr, all tillgång saknades. Statsrådet åberopade samfälldt det underdåniga yttrande, som vid förra tillfället afgafs, med tillägg, att, om K. M:t skulle finna för godt att än vidare uppskjuta frågan om den definitiva regleringen af teaterkassans skulder, K. M:t likväl nu måtte fatta nådigt beslut om godtgörande af de 10,000 rdr, som på sätt nyss nämnts blifvit af statsmedlen lämnade i förskott till teaterkassan.

K. M:t behagade jämte anvisande af medel till betäckande af sist omförmälda förskott besluta, att det till amortering af teaterkassans äldre skuld anslagna belopp af 5,000 rdr årligen skulle fortfarande utgå, intill dess hela skuldsumman, som efter afdraget af förskottet å 10,000 rdr utgjorde 91,991 rdr 38 sk. 7 rst, blifvit till fullo betald eller särskildt reglerad, hvarjämte vederbörande autoriserades att, i den mån af teaterkassan nu upplånta medel varda uppsagda, till betalning däraf upptaga nya lån inom maximum af sistberörda summa.

I närvaro af statsråden frih. Åkerhielm, frih. v. Schulzenheim, grefve Hård och frih. Gyllenhaal föredrog t. f. statssekreteraren, expeditionschefen Munthe, den 10 aug. 1838 teaterdirektionens i underdånighet gjorda anmälan om behofvet för teaterkassan att genast erhålla ett utomordentligt understöd af 12,000 rdr såsom villkor för möjligheten att under samma månad kunna öppna teatern samt för att freda dess materiel från utmätning och åtskilliga bland dess personal, som ägde innestående aflöning till belopp af 17,000 rdr, från bysättning.

T. f. statssekreteraren och statsrådet framlade då till K. M:ts pröfning en plan till betalning af teaterns skulder, grundad på anvisning af årliga statsbidrag, 1838 och 1839 af 5,000 rdr, 1840, 1841 och 1842 af 7,000 rdr, 1843, 1844 och 1845 af 10,000 rdr samt ytterligare fyra år af 12,000 rdr för hvarje år. Konungen gillade likväl ej förslaget, utan behagade endast tillåta, att ett lån af 15,000 rdr finge emot högst 5 procent ränta af teaterdirektionen upptagas, för likviderande hvaraf 3,000 rdr årligen komme att, från och med 1839 och intill dess lånet med därå upplöpande räntor blifvit återbetaldt, af extra utgiftsmedlen utgå och till direktionen utbetalas.

Den definitiva regleringen af teaterkassans skuld blef således ytterligare uppskjuten, men förekom slutligen till öfverläggning hos K. M:t i statsrådet den 28 sept. 1839. Därvid voro närvarande justitieministern grefve Rosenblad, utrikesministern frih. Stierneld, statsråden frih. Åkerhielm, frih. Lagerbielke, frih. v. Schulzenheim, grefve Hård, frih. Gyllenhaal och Ihre samt t. f. statssekreteraren Munthe, hvilken sistnämnde i underdånighet tillstyrkte, att K. M:t måtte i nåder bemyndiga teaterdirektionen att till likviderande af teaterns dittills icke fonderade skulder, den 1 juli samma år uppgående i kapital och räntor till 57,707 rdr 44 sk. 5 rst, få emot direktionens obligationer och 5 procent ränta upptaga ett lån stort 58,000 rdr bko att inom loppet af nio år, således innan 1 juli 1848, återbetalas, samt att K. M:t täcktes tillåta, att, till räntans godtgörande å nämnda lån och kapitalets successiva förminskning i den ordning uppgjord plan utvisade, de genom k. brefven 18 maj 1831, 8 dec. 1832, 13 dec. 1837 och 17 aug. 1838 till betalning af teaterns äldre skulder anvisade och af extra utgiftsmedlen anordnade anslag, af hvilka till 1845 års slut skulle utgå 2,000 rdr, till 1842 års slut 3,000 rdr, till 1839 års slut 5,000 rdr och till 1844 års slut 5,000 rdr, måtte oafkortade till och med 1848 fortfarande till teaterstyrelsen utbetalas; och att i följd däraf statskontoret måtte undfå befallning att oberoende af de anvisningar, hvilka i ofvan åberopade fyra k. bref innefattades, och som redan voro inom en viss tid begränsade, ytterligare för nu uppgifna ändamål tillhandahålla teaterstyrelsen den 1 juli 1840, 1841 och 1842: 5,000 rdr, 1843 och 1844: 8,000 rdr, 1845: 11,000, 1846 och 1847: 13,000 rdr och 1848: 12,000 rdr. Statsrådets samtliga ledamöter instämde i hvad t. f. statssekreteraren i underdånighet tillstyrkt, och K. M:t behagade därtill lämna sitt nådiga bifall.

Härvid hade blifvit anmärkt:

1:o. Att, såvida K. M:ts nådiga autorisation till låns upptagande, i förening med anordnande af medel till dess betalning, måste åsyfta en borgensförbindelse för riket, konungens ofvanbemälda rådgifvares vid särskilda tillfällen yttrade tillstyrkanden till meddelande af en sådan autorisation för teaterdirektionen äfven synes innebära en öfverträdelse af 76 § R. F., som icke tillåter att riket må utan ständernas samtycke med gäld belastas; och

2:o. att, då ändamålet med de af rikets ständer vid hvarje riksdag beviljade s. k. extra utgiftsmedel endast kan vara att betäcka utgifter, hvilka emellan riksdagarna tillkomma, icke tåla uppskof och således ej kunna af rikets ständer pröfvas, men sådana omständigheter ej torde med skäl kunna åberopas i afseende å teatern, hvars skuldsatta belägenhet dessutom för längre tid tillbaka varit kunnig, konungens rådgifvares förslag om flera års fortfarande anordningar ifrån nämnda medel till betalning af de utaf teaterdirektionen upptagande lån likaledes afvikit ifrån uttryckliga föreskrifter i 64 § R. F., att alla statsmedel skola till de af rikets ständer pröfvade behof och efter den upprättade staten anordnas.

De tilltalade hafva i deras förklaring häröfver åberopat, hvad i nästföregående mål af dem blifvit anfördt till ådagaläggande däraf, att anvisning af anslag för längre tid än till nästa riksdag hittills ej varit ansedt, och icke rimligen bör kunna anses såsom upplåning, samt således ej innebär öfverträdelse af 76 § R. F.; och förklarade de därjämte: »att hvarken af grundlagarnas mening och bokstaf eller af det vanliga hittills godkända begreppet om skuldsättning lär det kunna förstås, huruledes riket skuldsättes därigenom att K. M:t till likviderande af K. teaterns skuld använder tillgångar, som enligt rikets ständers ännu ej förändrade eller återkallade beslut, uti underdånig skrifvelse af den 10 april 1810 K. M:t meddeladt, blifvit till K. M:ts egen nådiga disposition anslagna, nämligen de å riksstatens 8:de hufvudtitel uppförda s. k. extra utgiftsmedlen.» Till detta negativa bevis på anmärkningens obefogenhet tillade de det positiva, »att uti alla de k. teaterförvaltningen lämnade tillåtelserna att upptaga lån för att reglera k. teaterns varande skulder, denna inrättning varit och är ensam låntagare, och att medgifvandet af dessa upplåningar ursprungligen hvilat på den grund, att samma inrättnings materiel jämte inkomsten af dess lokala uthyrande skulle användas till skuldens godtgörande, i händelse teatern upphörde och ändamålet att lämna densamma bidrag af statsmedel ej mera förefunnes; — att uti de under en senare tid fortsatta enahanda lånetillåtelserna denna grund ingalunda borttages, och att uti k. teaterns sista organisation dess tillvaro bestämmes endast för fem år i sender, vid hvilken periods slut det kommer att bero af teaterns ekonomiska tillstånd, om den utan skuldsättning kan fortfara, eller om dess upplösning blir nödig, då primitiva utvägen att genom realiserande af dess materiel och användande af dess lokala afkastning sätta densamma i tillfälle att uppfylla dess återstående förbindelser står öppen att begagna; att för den väl icke tänkbara händelsen att extra utgiftstiteln skulle indragas, och Sverige utgöra det undantag bland stater att på sin riksstat ej äga någon tillgång för bestridande af extra utgifter, eller att nämnda anslag så nedsattes, att ifrågavarande bidrag därifrån ej mera kunde utgå, förfaller dess anlitande af sig själf, utan någon långifvares rätt att af staten fordra bidragets fortsättning, hvilket måste bevisa, att staten därför ej blifvit skuldsatt, samt att alltså 76 § R. F. ej synes kunna med någon rimlig grund tillämpas på ifrågavarande dispositioner af statsmedel. Alltifrån år 1821 ha flera anordningar å extra utgiftsanslaget till betäckande af k. teaterns brist och skulder blifvit beslutade att utgå under loppet af flera år, och hvarken af rikets ständer eller något deras utskott har under denna tolfåriga period anmärkning därvid skett.» — Då enligt riksdagsordningens § 76 oanmärkta rådgifvande åtgärder gälla såsom godkända, och någon till ansvarighet förbindande granskning däraf ej mera kan ske, ansågo de »ett förhållande som det här åberopade, hvilket vittnar om en från rikets ständers sida fortfarande, lika uppfattning af grundlagarnas mening, så mycket hellre böra gälla de ansvariga rådgifvarna till ledning och rättelse vid tillämpningen, till skydd vid granskningen, som motsatsen skulle ställa grundlagarnas tolkning under godtyckets makt så i rådslagen som i rättigheten att anställa åtal mot de rådgifvande.»

De af justitieombudsmannen uppgifna föremål för extra utgiftsmedels användande, sade de, »tillhöra rätteligen den ena af de summor, som enligt § 63 R. F. böra vid hvarje riksdag för oförutsedda händelser till K. M:ts disposition anslås eller det s. k. mindre kreditivet, och anse såsom en synbar motsägelse, att hr J. O. först yttrar att extra utgiftsmedlen afse behof, som ej kunnat af rikets ständer pröfvas, och sedermera för anvisningar å samma medel vill tillämpa slutmeningen i § 64 R. F., att alla statsmedel skola till de af rikets ständer pröfvade behof anordnas.»

Den mening J. O. framställt angående en villkorlig dispositionsrätt öfver extra utgiftsmedlen ansågo de »äga intet stöd i grundlagarna, hvilka icke förneka K. M:t att under, liksom mellan riksdagarna använda de till dess disposition ställda statsmedel i allmänhet, när behof inträffar, och dess fyllande pröfvas nödvändigt och behörigt, och i synnerhet ansågo de detta gälla i afseende på de ifrågavarande, för hvilkas anordnande rikets ständer icke utöfva någon pröfningsrätt hvarken till föremål, tid eller behof.» Den uti §§ 62 och 64 R. F. rikets ständer förbehållna pröfning funno de rimligen ej afse andra behof och föremål än dem, som vid riksdag äro uppgifna och kända, och K. M:t är af grundlagarna icke förbunden att underställa rikets ständers pröfning några utgiftsföremål, som ej röra statsverkets tillstånd och behof, eller icke kräfva medel, öfver hvilka K. M:t ej har rätt att disponera. Någon afvikelse från den af hr J. O. i detta afseende åberopade, i ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter icke ens omnämnda § 64 R. F. påstodo de således ej i något afseende stå att finna uti ifrågavarande anordningar.

De erkände, »att teaterns skuldsatta belägenhet varit länge känd, då de nu anmärkta anordningarna tillstyrktes; men däremot befanns, såsom handlingarna i målet visa, teaterns ställning sådan, att om dess skuldsatta belägenhet ej vid den tidpunkten och på sätt, som då skedde, blifvit definitivt reglerad, hade dess upplösning varit oundviklig. Förlusten af en skådeplats, som i långa tidrymder utgjort en för publiken värdig sinnesförströelse, och svårigheten, om ej omöjligheten, att under hvilken form som helst ersätta denna förlust, hade utan tvifvel väckt samma allmänna, högt uttryckta saknad, som hufvudstadens invånare erforo, när de k. teatrarna år 1818 upphörde. Detta senare fallet föranledde då deras snara återupprättande, sedan deras ersättande genom försöket af en privat teaterinrättning ej velat lyckas, och att det var till undvikande af dessa påföljder, som konungens rådgifvare föranleddes att tillstyrka de beslutade bidragen från extra utgiftsfonden, hvilka bidrag dessutom ej lära kunna förnekas naturen af att icke hafva tålt uppskof».

Herr Skogman anförde enskildt, »att han, som redan 7 dec. 1833, då frågan om k. teaterns förändrade organisation af K. M:t afgjordes, hade afgifvit ett förslag, åsyftande att för framtiden förebygga brist å tillgångarna för teaterns underhåll och däraf föranledda utgifter för statsverket, sedermera 20 juni 1837, betraktande saken endast ur den finansiella synpunkten, tillstyrkte k. teaterns upphörande, hvarigenom utvägar till skuldernas skyndsamma betalning utan ytterligare utgift för statsverket hade vunnits».

J. O. invände först emot hr Skogmans nyssnämnda erinran, ehuru ingen tillämpning däraf blifvit gjord, att statsrådsprotokollet 1833 legat utom gränsen för sista konstitutionsutskottets granskning, samt därför icke blifvit infordradt eller kommit till hans kunskap. Protokollet 1837 lämnar väl icke någon upplysning därom, att hr Skogman då tillstyrkt teaterns upphörande, än att hans gjorda tillstyrkande af särskilda anslag till betalning af teaterns skulder förutsatte, det teatern komme att fortfarande bibehållas, men om det än antogs, att hr Skogman först föreslagit teaterns upphörande, ansåg J. O. icke desto mindre senare delen af hans rådgifvande åtgärd, hvilken hr Skogman dessutom vid ett annat tillfälle eller den 13 dec. samma år åberopat, innebära en anledning till det emot honom anställda åtal.

Af J. O:s första anmärkningsmemorial ansåg han ådagalagdt, huru rådgifvarna vid däri uppgifna tillfällen icke endast tillstyrkt teaterdirektionens bemyndigande att upptaga lån, utan äfven, jämte fortfarande af äldre ifrån extra utgiftsanslaget anordnade bidrag, tillstyrkt befallning till statskontoret att ytterligare tillhandahålla teaterstyrelsen vissa summor årligen i flera års tid och sista gången t. o. m. år 1848. I anledning af de tilltalades i förklaringen gjorda åberopande af äldre förhållanden ansåg J. O. det icke tillkomma honom, af skäl som i förra målet redan blifvit anförda, att ingå i undersökning om deras beskaffenhet, och han ansåg dem, så vida de ägt rum, hvarom svårligen fullständig kännedom kunde erhållas, i allt fall ej kunna förklara grundlagens mening, om den icke efter sin ordalydelse därmed instämmer.

I korta men bestämda ordalag bjuder R. F. 76 § »utan rikets ständers samtycke kan konungen icke lån in- eller utrikes göra, eller riket med ny gäld belasta». Både med detta grundlagsbud, som icke antyder något undantag, och med vanliga begreppet om skuldsättning torde kunna förenas att betrakta såsom upptagande af lån hvarje åtgärd att medelst någon, vare sig allmän eller enskild inrättnings skuldförbindelse samt därför å statens vägnar särskildt utfästa ansvarighet eller gifven anvisning å framtida eventuella statsmedel, bereda tillgångar, hvilka eljest skulle saknas. Ehuru teaterinrättningen visade sig såsom ensam låntagare, var den likväl icke ensam ansvarig för lånets betalning, icke ens i första rummet, utan blott under förutsättning att teatern framdeles skulle komma att upphöra, och att dess tillhörigheter då kunde till skuldens godtgörande användas. Den egentliga betalningsskyldigheten skulle åligga riksstatens 8:de hufvudtitel i följd af de å densamma för sådant ändamål gifna anvisningar; och meningen därmed var utan tvifvel att betrygga teaterns långifvares rätt och säkerhet. Att särskilda bevis eller förbindelser i detta hänseende blifvit utfärdade synes väl icke af handlingarna och har ej heller annorledes kunnat upplysas. Det lär dock vara ostridigt, att redan själfva anvisningarna, i synnerhet med afseende å deras egenskap af offentliga handlingar, borde och, åtminstone af den mindre erfarne, skulle anses innebära tillräcklig säkerhet för att i följd däraf kunna påräkna betalning, helst något annat inskränkande villkor därvid icke var fästadt än möjligheten af teaterns upphörande, då anslagen till dess skulders gäldande komme att indragas, men i hvilket fall tillgång därtill skulle på annat sätt beredas. Invändningen att, ifall 8:de hufvudtiteln undergick förändring, så att anslaget till teatern ej kunde utgå, »dess anlitande af sig själf förfölle», om en sådan tanke verkligen ingick bland motiven till ofvannämnda rådgifvande åtgärd, torde emellertid befinnas af lika vikt och inflytelse som det uppgifna villkoret af teaterns framtida upphörande; och den hade fördenskull äfven likasom detta förtjänat rum i statsrådets protokoll, hvarifrån den naturligtvis skulle hafva influtit i de offentliga handlingar, hvilka till rättelse för teaterns långifvare blefvo tillgängliga. — Uppgiften af detta tänkbara förhållande hade ock, efter hvad synas vill, varit af nöden för att sålunda kunna med otvifvelaktig visshet afvärja teaterns långifvares möjliga anspråk att af staten erhålla betalning, i hvilken fråga konungens rådgifvares öfvertygelse icke äger kraften af ett domslut. Vare nu därmed huru som helst, ansåg J. O. likväl ådagalagdt, att de anmärkta rådgifvareåtgärderna utan något i nyssnämnda hänseende gjordt förbehåll, åsyftat en under flera, ända till tretton år fortfarande anordning eller anvisning å statsmedel, hvilka till större delen icke voro vid omförmälda tillfällen att tillgå, och hvilka enligt R. F:s föreskrift ej heller kunde för längre tid än till nästföljande riksdag disponeras: att dessa anvisade medel skulle användas till betalning af teaterns skulder, hvilka således blefvo, såsom det kallades, fonderade; och att teaterstyrelsen skulle bemyndigas att emellertid för beloppet af sina skulder upptaga lån, hvilka till kapital och ränta kommo att med samma medel infrias. Å dessa rådgifvande åtgärder har äfven medelst K. M:ts nådiga beslut verkställighet följt.

Vid sådana förhållanden och enär den å svarande sidan åberopade omständighet, att i uppgifven händelse teaterinrättningens långifvare icke skulle äga rätt att af staten erhålla betalning, desto mindre lär inverka på beskaffenheten af själfva rådgifvande åtgärderna, som denna omständighet ej blifvit därvid åberopad, och ehvad påföljd den i framtiden må medföra, det i allt fall är icke blott kraften eller följderna af dessa åtgärder, utan äfven deras åsyftning, som utgör föremål för anmärkning och åtal i denna punkt, och som kvarstår, om än laga hinder emot följderna skulle möta; har J. O. antagit, att meranämnda rådgifvande åtgärder, såsom åsyftande en borgensförbindelse för riket, innebära en öfverträdelse af det i 76 § R. F. stadgade förbud emot låns upptagande utan rikets ständers samtycke. Han upprepade därjämte påståendet, att, då ändamålet med de af rikets ständer vid hvarje riksdag beviljade s. k. extra utgiftsmedel endast kan vara att betäcka utgifter, hvilka mellan riksdagarna tillkomma, icke tåla uppskof och således ej kunna af rikets ständer pröfvas, men sådana omständigheter icke med skäl kunna åberopas i afseende på teatern, hvars skuldsatta belägenhet dessutom för längre tid tillbaka varit kunnig, rådgifvarnas förslag om flera års fortfarande anordningar ifrån nämnda medel till betalning af teaterns lån afvika från tydliga föreskrifter i 64 § R. F., att alla statsmedel skola till de af rikets ständer pröfvade behof och efter den upprättade staten användas.

Såsom följd af hvad J. O. sålunda andragit i såväl förra som detta målet, ansåg han de ledamöter af statsrådet, som i rådslagen härom deltagit, böra anses och dömas efter 5 och 10 §§ i ansvarighetslagen för konugens rådgifvare af den 10 februari 1810, hvarjämte och enär därigenom statens skuldsättning och anvisningar å dess medel ägt rum på sätt af honom bilagda handlingar ådagalägga, J. O. yrkade, att svarandena måtte åläggas i mån af hvarderas deltagande i dessa åtgärder att ersätta, hvad af statens medel för sådana ändamål redan blifvit användt eller framdeles komme att användas.

Till besvarande af dessa J. O:.s anmärkningar hafva de tilltalade anfört följande: »I af seende på de å extra utgiftsmedeln för k. teatern beviljade bidrag fortsätter J. O. sina förra bemödanden att genom uppställande af konstlade slutföljder söka att förvandla de till bestämdt belopp och för bestämdt ändamål gjorda anvisningar å ett till K. M:ts fria disposition öfverlämnadt anslag till ett beslut om låns upptagande för statens räkning eller rikets belastande med ny gäld.

»Svarandena hysa för mycken tillit till höglofliga riksrättens upplysta omdöme för att befara förbiseende af den åtalade åtgärdens verkliga beskaffenhet och inskränka sig därföre till några få erinringar i följd af aktors senare andraganden, hvarjämte de till alla delar åberopa hvad de i förklaringen häröfver anfört.

Herr J. O. förmäler, att några bevis eller förbindelser, hvarigenom staten iklädt sig ansvar för teaterns skulder, icke förefinnas, men förmenar likväl, att regeringens autorisation för teaterförvaltningen att upptaga lån, och det i sammanhang härmed fattade beslutet om anslag till skuldens amorterande, skulle innebära anledning för teaterns långifvare att af staten fordra betalning för deras försträckning; tilläggande J. O. härjämte att, äfven om sådana anspråk icke hvilade på någon rättsgrund eller kunde leda till någon påföljd, det i allt fall vore icke blott kraften eller följderna af rådgifvande åtgärderna, utan äfven deras åsyftning, som utgjorde föremål för anmärkningen och åtalet, och som kvarstår, om än laga hinder emot följderna skulle möta.

»Efter detta undanrödjande af följderna behagar J. O. med åberopande af sitt anmärkningsmemorial antaga, att de rådgifvande åtgärderna härvid åsyfta en rikets skuldsättning, och på denna grund uppställer han sitt påstående mot de rådgifvande af ämbetets förlust och skadeersättning.

»Det är i sanning en betänklig lära J. O. här framställer, att en antagen, d. v. s. verklig eller förment åsyftning i ett rådslag skulle kunna vara föremålet och grunden för ett åtal efter 106 § R. F. Då denna paragraf läses utan annan åsyftning än den att honom rätt uppfatta och tillämpa, såsom samma grundlags § 83 föreskrifver, finner man däri, att det endast är, när uppenbarlig handling mot R. F:s tydliga föreskrift eller tillstyrkande af öfverträdelse däraf eller af andra rikets gällande lagar eller underlåtande att göra föreställningar emot sådana öfverträdelser eller deras vållande och befrämjande genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning genom rådslagen ägt rum, som åtal inför riksrätt mot riksstyrelsens ansvarige rådgifvare grundlagsenligen kunna anställas och utföras. För att således göra svarandeparten vid detta tillfälle saker till öfverträdelse af § 76 R. F., som förbjuder rikets skuldsättning utan rikets ständers samtycke, måste J. O. bevisa, att något af de här ofvan upprepade felstegen vid rådslaget blifvit begånget. Detta har han dock icke gittat göra och lär därföre ej böra förvänta någon sådan påföljd, som hans här ofvan citerade påstående utmärker.

»Beträffande själva saken förekommer därvid, att någon upplåning af staten eller för dess räkning till betäckande af k. teaterns skulder ingalunda ägt rum. Den reglering af dessa skulder, som teaterförvaltningen ensamt besörjt, var icke heller någon ny skuld för detta verk, utan en omsättning af dess varande skulder, och åtgärden att af statsmedel, som i riksstaten till extra utgifter i allmänhet och utan bestämmande af föremål äro anslagna, lämna teatern ett temporärt understöd, var blott ett underlättande af denna omsättning och alldeles icke något öfvertagande af teaterns skuld.

»Skillnaden mellan dessa tillgöranden och dem, hvarigenom staten åbringas skuldförbindelser, är därför så uppenbar, att begreppen därom ej lära förvillas hos någon, som vill och kan därå fästa uppmärksamhet.

»För den händelse att bristande tillgång för detta ändamål å extra utgiftsmedlen uppstode, lär regeringen emellertid ej underlåta att, i hvad på henne kan ankomma, af andra tillgångar än statsmedel understödja regleringen af k. teaterns skuld, för hvars betäckande långifvaren i öfrigt kan påräkna säkerhet i teaterns materiel och afkastning för dess lokal.

»Hvad särskildt beträffar frågan, huruvida regeringen varit berättigad att å extra utgiftsmedlen anvisa ifrågavarande bidrag, så lär bedömandet häraf ingalunda bero af den särskilda förklaring J. O. ansett sig befogad gifva öfver ändamålet med dessa medel. Lagligen meddelade föreskrifter tjäna i detta fall ensamt till rättesnöre, och då dessa icke förbjuda anvisningar för teatern, hvilken dessutom vid den tid, då omförmälda bidrag beviljades, ägde särskildt anslag på stat och således icke var främmande för dispositioner å en för extra statsutgifter bestämd tillgång, så lär rådgifvande åtgärden i denna del så mycket mindre kunna anses ha utgjort ett uppsåtligt afvikande från tydlig lag, som, utom att någon sådan i detta hänseende ej finnes, härigenom intet annat skett, än hvad föregående ständer godkänt.

I af seende på J. O:s yrkande af ansvar för öfverträdelse af 64 § R. F. åberopade svarandena hvad de förut om slikt yrkande anfört.»

Då rikets ständer 16 juni 1841 åtskildes, hade riksrättens förhandlingar ännu icke fortskridit så långt, att åklagaren hunnit afgifva sina slutpåståenden. Åberopande konstitutionsutskottets uppdrag hade justitieombudsmannen, hofrättsrådet K. L. Landin, 11 nov. 1840 äskat kallelse inför riksrätt å dem bland konungens rådgifvare, hvilka medverkat till de regeringsbeslut, som utskottet vid statsrådsprotokollens granskning funnit lagstridiga. Vid sitt konstituerande sammanträde 30 nov. beslöt riksrätten att till 11 jan. 1841 inkalla de anklagade, hvilka, sedan J. O:s vidlyftiga memorial blifvit uppläst, förklarade, att de behöfde två månader för svaromåls uppsättande, och bestämdes det, att dessa skulle afgifvas 29 mars. Sedan detta skett, dröjde det ett halft år, innan J. O. fullständigt afgaf sina slutpåståenden, och därefter nära ett tredjedels år, innan de tilltalade afgåfvo sina förklaringar, och som J. O. fann dessa föranleda ytterligare andraganden å hans sida, på hvilka de tilltalade ansågo sig böra svara, afslutades den stundom granska bittra skriftväxlingen först i mars 1842. Afkunnandet af riksrättens dom 2 juli 1842Riksrätten skred till dom 6 juni, och denna afkunnades offentligen 2 juli med mycken högtidlighet och inför ett betydligt antal åhörare. Sessionen började strax efter kl. 10 och kl. 1 voro alla statsråden lyckligt och väl frikända.

Riksrättens dom angående åtalet för afslag på enskild mans ansökan att få i Stockholm anlägga en teater lydde: »Då ansvarighetslagen, som i 3 § bestämmer ansvar för statsrådsledamot eller rådgifvare i kommandomål, hvilken kunde hafva tillstyrkt konungen att vidtaga sådant steg, det där vore emot R. F:s föreskrift uti 60 § stridande, till förhöjande af den bevillning rikets ständer sig åtagit eller af sådana artiklar, hvilka i densamma till bevillning räknas, däremot hvarken uti denna eller någon af de öfriga paragrafer utsattes påföljd för rådslag, som skulle innefatta åsidosättande af det i samma 60 § befintliga stadgande, att monopoliet ej må till vinning för kronan eller enskilda fastställas; så och enär, på sätt ofvan uti punkterna 1, 2 och 3 förklaradt är, att påstående om grundlags öfverträdelse ej kan komma under riksrätts bedömande i annan händelse än där ansvarighetslagen lämnar hänvisning till påföljd, om sådan öfverträdelse skulle hafva ägt rum, varder åtalet i denna del af riksrätten icke till vidare pröfning upptaget.»

I åtalet angående disposition af extra utgiftsmedlen till betalning af k. teaterns skulder och teaterdirektionens bemyndvigande att upptaga lån hade riksrättens domslut följande lydelse: »Som extra utgiftsmedlen å åttonde hufvudtiteln äro ställda under K. M:ts fria disposition för behof, som af K. M:t bedömas, och således icke utgöra medel, hvilka af rikets ständer anslås och fastställas för af dem pröfvade ändamål; alltså och då R. F:s stadgande i § 76 att, utan rikets ständers samtycke, konungen icke kan lån in- eller utrikes göra eller riket med ny gäld belasta, så mycket mindre må hänföras till det af hr J. O. i denna punkt anmärkta förhållande, att direktionen för k. teatern blifvit bemyndigad att upptaga lån föf betalning af teaterns skuld, och att för lånens infriande anvisning blifvit lämnad å en del utaf nämnda utgiftsmedel, som, enligt hvad uppgifvet och icke bestridt blifvit, k. teatern uti dess materiel äger tillgångar, hvilka, i händelse af behof, skulle kunna till skuldens betalande användas, finner riksrätten svarandena genom deras rådslag i detta afseende icke hafva gjort sig skyldiga till ansvar och pröfvar därför skäligt, att dem från åtalet i denna del befria.»