Svenska teatern/Professor Agardhs yttrande i Svenska akademien om Kungliga teatern

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Spelåret 1833—1834
Svenska teatern : några anteckningar
6. Under Karl Johanstiden : 1832-1835
av Nils Personne

Professor Agardhs yttrande i Svenska akademien om Kungliga teatern
Koleran  →


[ 167 ] Professor Agardhs yttrande i Svenska akademien om Kungliga teaternKort innan spelåret 1834—1835 började, hade professor Karl Adolf Agardh i sitt inträdestal i Svenska Akademien 22 augusti om Kungl. teaterns dåvarande tillstånd yttrat följande: ”Den höge stiftaren af Edert förbund ansåg nationalkänslans utbildning hos sitt folk såsom den viktigaste grundvalen för detta folks lycka och den enda säkra borgen för dess själfständighet. Tvenne stiftelser bildades därföre genom honom, hvilka båda, nästan mera än någon annan, voro kära för hans hjärta. Den ena var en nationalteater, den andra var Svenska akademien. — Ännu är icke minnet slocknadt af den tid, då hufvudstadens lysande teater var en skola, ej blott för smaken, men äfven en utbildning af nationalsinnet och en njutning för fosterlandskänslan. Det var då hufvudstadens publik, och således den delen, hvilken småningom ger sin egen riktning och sina seder åt hela nationen, på denna teater dagligen såg framställas Sveriges forna hjältar eller märkvärdiga personer, hörde dem tala och såg dem handla. På den lefvande taflan visade sig antingen de höga gestalterna af Gustaf Vasa och Gustaf Adolf, af Gustaf Adolfs och af Sturens änka, af Helmfelt och af Axel Oxenstjerna; eller också uppdrogos där de rörliga bilderna af [ 168 ]Sveriges landtlif, scener ur den idylliska natur, som fängslar nordbon för alltid vid sin hembygd.

Denna tid är förbi. Samma hvirfvel, som omstörtade Europas troner och sammanblandade Europas folk, förstörde äfven ända upp i höga norden uttrycket af dess skönaste känsla. Dessa bilder af nordens forna storhet, eller af dess ännu fortfarande idylliska lif försvunno från Gustaf den tredjes nationalteater, för att gifva rum åt scener från söderns vekliga natur. Och dessa minnen af ädla skuggor och vördade fäder, som en gång förtjuste hufvudstadens allmänhet, besjungas nu endast långt bort från smakens medelpunkt, i någon af det glada Värmlands ensliga dalar, eller i skuggan af det rika Skånes lummiga bokar; och den ende skådespelare, som ännu är kvar från Gustaf den tredjes tidehvarf, går ensam främling på scenen, ej blott därför att han öfverlefvat sina medbröder, men äfven därför att alla de taflor, hvarmed han och hans medbröder fordom gjorde scenens timmar till fosterlandskänslans andaktsstunder, ligga i ruiner omkring honom.”