Sverige och Norge 1814/XIII
| ← XII |
|
XIV → |
XIII.
Från h. exc. herr grefve Ruuth till h. m. drottningen.
Underdånigst.
Jag tackar underdånigst för Eders Majestäts nådiga bref af den 16 dennes och den viktiga och glada tidningen, att kriget i Norge är slutadt samt att Norge nu är i dess rättmätige konungs händer. Ett så hastigt slut har ingen människa kunnat förmoda, och denna händelse blir igenom historien i framtiden ansedd såsom den är, nämligen som ett underverk och ett bevis på anförarens stora egenskaper.[1] Jag har i medföljande bref till hans majestät konungen aflagt min underdåniga lyckönskan, som jag i djupaste underdånighet anhåller, att Eders Majestät ville vara så nådig att aflämna. Likaså har jag gratulerat h. k. h. kronprinsen till det lyckliga, lysande och ärorika slut, som hans kungl. höghet gjort med de norska affärerna, hvilket tryggar båda rikenas säkerhet och själfständiga bestånd för alla tider. — — — — — — — — —
Förvåning öfver framgången af konungens vapen och den hastiga reduktionen af Norge har i Danmark väckt den största nedslagenhet och bekymmer öfver följderna för det återstående af det lilla riket. Något hvar af de kloka därstädes inser ganska tydligt, att det ej kan blifva som det är, och prins Kristians tillgifna finna redan, att han ej har de egenskaper, som fordras för att upphjälpa sitt fädernesland. Det talas högt om nödvändigheten för Seland och de öfriga öarna att förena dem med Sverige under den svenske konungen. I Helsingör är talet sådant äfven ibland den sämre klassen af folket. De så kallade färjemän, som hitkomma därifrån med resande, säga rent ut sin mening i flera personers närvaro. Ett sällskap från Köpenhamn af damer och herrar, hvaribland var en generalska Bülow och en kammarjunkare, som jag ej vet namnet på, yttrade sig i förgår vid Ramlösa på lika sätt. Ett par resande svenskar, som varit några dagar i Köpenhamn, sade mig i går, att de där hört detsamma af flera. —
Jag önskar af hjärtat, att det måtte så gå och Skandinaviens öar komma att förblifva under vår älskade konungs och tronföljares styrelse för eviga tider.
— — — — — — — — — — — — —
Underdånigst
E. Ruuth.
Helsingborg den 21 augusti 1814.
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad
1814: — — — Det var uteslutande kronprinsens skicklighet,
ihärdighet och lycka, som utan någon blodsutgjutelse hade åvägabragt
Sveriges och Norges förening, hvilken skulle komma att göra ett
slut på båda ländernas olyckor. Honom ensam voro hans
landsmän skyldiga erkänsla härför. Han njöt äfven af fullt hjärta af
de fördelar, som han förskaffade detta land, likasom äfven att se
fälttåget sluta inom en så kort tid, en lycka, som han i sanning icke
vågat hoppas. Eftervärlden skall svårligen kunna inse, huru det
varit möjligt att på endast fjorton dagars tid lyckas vinna enighet
uti allas sinnen, men det var icke endast den goda viljan hos
somliga norrmän, som därtill bidragit, utan äfven lika mycket
skickligheten hos de svenskar, hvilka blifvit begagnade för att förbereda
sinnena genom ett lämpligt användande af penningar hos sådana
personer, som voro vinningslystna och kunde köpas.
— — — Man beklagar likväl ganska allmänt, att norrmännen blifvit för mildt behandlade, då nämligen allt, som de begärde, när makternas kommissarier voro där, och som då förvägrades dem, nu blifvit dem beviljadt.