Sverige och Norge 1814/XIX

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  XVIII
Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

XIX
XX  →


[ 146 ]

XIX.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.




Göteborg den 9 september 1814.

Vid min ankomst hit i förgår emottog jag, min bäste grefve, edert bref af den 3 i denna månad från Marsvinsholm, på hvilket jag skyndar mig att svara. Det är alldeles säkert, att vi icke komma till Skåne på återresan till Stockholm; årstiden är för långt framskriden, och kungens hälsotillstånd skulle antagligen ej tillåta det; ännu är dock obestämdt, huru länge som vi skola stanna här. Uti mitt senaste bref af i tisdags omtalade jag för eder kronprinsens planer samt hvad som stod i sammanhang med hans resa till Stockholm. Tyvärr, min bäste grefve, hafva de personer, som varit prins Kristians rådgifvare, lyckats utmärkt väl.[1] Gud låte kronprinsens stora godhet blifva erkänd och icke belönad med otacksamhet, samt måtte den erkänsla, som [ 147 ]man är skyldig honom, icke gömma sig undan bakom de norska fjällen! Jag hoppas, att den konstitution, hvarpå det arbetas, måtte blifva uppgjord på sådant sätt, att kronprinsen, med sitt ädla och visa sätt att se sakerna, ej utsätter sig för alltför stora bekymmer. Lugnet är ännu icke fullkomligt återställdt i Norge. I mitt sista bref berättade jag eder några detaljer härom. En handlande från Kristiania, som kom till Uddevalla dagen före vår afresa, omtalade, att norrmännen fortfarande vidhålla, att det vore deras rättighet att själfva få välja kungen till sin konung och han var äfven öfvertygad om att det skulle komma att tillgå på detta sätt, hvilket mycket förargade alla människor och i synnerhet kronprinsen. De lära äfven funderat på att välja kronprinsen, under villkor att han ville förbinda sig att öfvergifva Sverige samt komma och slå sig ner hos dem. Prinsen skämtade öfver ett sådant förslag och försäkrade alla, som ville höra på honom, att svenskarne hade visat honom alldeles för mycket tillgifvenhet, för att han skulle kunna tänka på att lämna dem, i synnerhet icke för sådana människor, med hvilka det hvarken vore rim eller reson. Ett ögonblick lära de tänkt på att välja [ 148 ]Napoleon. Tänk eder, huru löjligt detta skulle vara! Vi få väl se hvad resultatet blifver af allt det här; jag fruktar likväl, att det icke blifver det allra bästa, så vida man icke beslutar sig för att uppträda med stränghet samt ej visa en alltför stor medgörlighet. Kronprinsen har visserligen de allra bästa afsikter men inbillar sig, att han skall kunna vinna sitt mål genom mildhet och godhet, samt låter i allmänhet för mycket leda sig utaf sin egen stora böjelse för frihetens sak; de underrättelser, som vi erhöllo, uppretade honom likväl så mycket, att det var bra nära, att han ville låta kanonerna dundra på nytt; han ansåg sig emellertid böra uppskjuta detta, tills han fått förslaget till de förändringar i konstitutionen, som han anser vara nödvändiga, färdigt, hvarom han först önskar rådgöra med statsrådet. Enligt senaste underrättelser lära grefve Jarlsberg, herr Anker och en tredje, hvars namn jag ej nu kan minnas, hafva sammanträffat någonstädes bortom Kristiania för att rådpläga rörande ställningen, och man tror, att deras afsikt är att bearbeta sinnena till förmån för Sverige; jag måste likväl bekänna, att jag för min del icke litar särdeles mycket på någon af dessa herrar, hvilka alla sträfva efter rikets oberoende samt i grund och botten äro danskt sinnade.





  1. Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: — — —En herr Holten var den egentliga själen uti allting och ledde fullständigt denne svage och okunnige prins; han hade såsom prins Kristians privatsekreterare åtföljt honom från Köpenhamn samt åtnjöt hela hans förtroende; när prinsen blef vald till konung, utnämnde han honom till statssekreterare, till följd af hvilken befattning han hade reda på allting, som skedde. Herr Rosencrantz, en broder till den danske utrikesministern och som ägde stora jordagods uti Norge, var äfven en denne konungs ifrige anhängare i förhoppning att kunna rädda Norge åt Danmark; han var för närvarande statsråd, därtill utnämnd af den så kallade konungen strax efter hans val. Det förhållande, hvaruti han stod till sin broder, ställde hans tänkesätt utom allt tvifvel. Bland de personer, som för öfrigt allra ifrigast arbetade mot svenskarne, voro herrarne Aal och Collet, hvilka såsom infödda norrmän utaf högfärd sträfvade efter rikets oberoende men som voro fullkomligt okunniga om allt, som timade utom deras fäderneslands gränser och därför saknade förmåga att kunna bedöma, huruvida det fanns någon möjlighet att utan obotlig skada för landet kunna uppnå ett sådant mål. Till Sveriges fiender måste man äfven räkna en herr Sommerhielm och general Haxthausen samt i synnerhet general Schmettau, hvilken var en gammal räf, som uti alla tider hade intrigerat och äfven försökt bedraga salig konung Gustaf III, hos hvilken han infann sig i Stockholm under förevändning att förbereda de båda rikenas förening.