Sverige och Norge 1814/XVIII

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  XVII
Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

XVIII
XIX  →


[ 137 ]

XVIII.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.




Uddevalla den 5 september 1814.

Detta är nu ändtligen det sista brefvet, som jag sänder eder härifrån, ty om onsdag, d. v. s. i öfvermorgon, skola vi afresa till Göteborg. Allting har blifvit omändradt sedan i går, ty då var ännu ingenting alls bestämdt rörande vår resa och öfriga planer. Det var först meningen, att kronprinsen endast skulle stanna här tre dagar, och han har stannat uti åtta. Än sades det, att kungen skulle fara till Göteborg, än också till Fredrikshald, hvilket senare han helst själf skulle hafva önskat, men svårigheten att få hästar, den långt framskridna årstiden och till slut äfven bristen på lifsmedel i Norge gjorde det önskligast, att han skulle stanna kvar härstädes och afvakta vidare underrättelser rörande tilldragelserna i Norge, emedan det ännu icke var fullkomligt lugnt i Kristiania, där sinnena voro mycket upphetsade. Då emellertid kungen för ett par dagar sedan slutligen började blifva orolig och ville återvända till Stockholm, tillrådde kronprinsen honom att under loppet af veckan fara till Göteborg, dit han på förhand blifvit inbjuden, samt att där stanna fem eller sex dagar, möjligen till och med åtta, emedan göteborgarne kanske skulle blifva missnöjda, om han stannade där alltför kort tid. Ingenting var likväl bestämdt i onsdags och torsdags. Kungen tycktes icke vilja stanna mera än fyra dagar i Göteborg. I går kom [ 138 ]ändtligen den mycket efterlängtade kuriren från Kristiania; det var kronprinsens adjutant Forsell, hvilken hade utaf kronprinsen blifvit ditskickad med förhållningsorder till Wirsén. Sinnena äro ännu mycket oroliga därstädes, och de hafva fortfarande den fixa idéen att vilja blifva oberoende. De lära ibland önska välja Napoleon, och en annan gång har det till och med föreslagits, att de skulle välja kronprinsen, med villkor att han öfvergåfve Sverige och uteslutande ägnade sig åt dem; han skrattar själf åt detta och tyckes icke vara mycket hågad att slå sig ner bland dessa ohyfsade människor, som äro utan rim eller reson och hvilka ej göra annat än dricka och röka samt äro danskar ända ut i fingerspetsarna.[1] [ 139 ]Efter Forsells ankomst har kronprinsen nu bestämt sig för att fara till Stockholm och rådgöra med de fyra medlemmarne af regeringen angående den norska konstitutionen och om andra saker.[2] Han har bedt kungen uti Göteborg invänta hans återkomst. Engeström skall följa med honom. Han afreser redan i dag på eftermiddagen till Göteborg. Prinsen kan omöjligen vare framme i Stockholm förrän om fredag och således allra först den 16 eller 20 tillbaka uti Göteborg; det tyckes mig nästan vara otänkbart, att han skall kunna vara åter ens då. Sedan är det meningen, att vi skola afresa till Stockholm; kanhända blifver det ej förrän i början på oktober eller hvem vet kanske ändå senare. Vi få väl se! Nu säges det emellertid, att vi skola resa i slutet på månaden; det kan dock icke blifva [ 140 ]förrän den 18 eller 20; men för närvarande skall man likväl säga, att det är vid den tiden, som vi skola resa till Stockholm, det kan likväl inträffa, om det dröjer för länge, att kungens hälsotillstånd icke tillåter någon resa alls så här sent på året. Behåll detta för eder själf allena!

Man berättar nu, att konungen af Danmark skall fara till kongressen och att drottningen skall blifva regentinna.[3]

[ 141 ]Detta är verkligen en ganska märkvärdig händelse. Jag måste sluta nu, men om det kommer några vidare underrättelser före postens afgång i morgon, skall jag meddela eder dem. Adjö nu, min bäste grefve.

[ 142 ]Tisdag den 6. Det har icke kommit någon post vare sig från Göteborg eller från Stockholm; jag längtar mycket efter den för att få se, om jag kan få några underrättelser från eder. I går hitkom en norrman, som [ 143 ]har varit professor men för närvarande är handlande; han berättade, att de fortfarande lära hafva samma fantasi där borta, att de nödvändigt vilja få välja sin konung själfva och synes vara fåfängt, att man för dem försöker framhålla, att kungen enligt Kiel-traktaten är deras laglige konung. De påstå beständigt, att Danmark icke har haft någon rättighet att bortskänka landet och att de därför icke ämna godkänna traktaten utan hafva för afsikt att själfva välja sig en konung. Man har försökt att göra klart för dem, att de icke äga att själfva förrätta ett sådant val men att de väl, såsom en fri stat, skola få rättighet att själfva stifta sina lagar och beskatta sig själfva men i allt öfrigt äro skyldiga att endast rätta sig efter kungens vilja. Det är likväl alldeles omöjligt att få dessa människor att taga reson, ty de äro såsom envisa barn, hvilka säga nej till allting, tills dess man gifver dem ris, hvilket törhända blifver nödvändigt.[4] Man får emellertid hafva tålamod och hoppas, att allt så småningom skall lyckas. Ännu är ställningen mycket osäker. Antagligen blifver den utaf kronprinsen omarbetade konstitutionen dem föreslagen, men troligen komma de att icke vilja godkänna densamma; man får väl då taga kanonerna till hjälp. Ett rykte säger, att Bergens och Trondhjems distrikt icke ämna sända några [ 144 ]ombud till riksdagen, hvilket skulle kunna framkalla vissa svårigheter, alldenstund enligt deras konstitution icke några giltiga beslut kunna fattas, så vida icke ombud äro tillstädes från alla distrikt. Sedermera erhållna underrättelser hafva dock lugnat oss uti detta afseende. Vi få väl se, huru det går. Gud låte kronprinsen, som med sina ädla själsegenskaper ej vill göra någon för när, icke få för mycket ledsamheter af allt det här. Adjö, min bäste grefve; då posten nu har kommit, utan att jag likväl fått någonting från eder, afslutar jag detta bref. Jag ber eder framföra tusen hälsningar till grefvinnan Ruuth från mig.

Kronprinsen afreste i går kl. 6 till Vänersborg, där han ämnade ligga kvar öfver natten, och därefter fortsätta till Stockholm. Vår afsikt är att i morgon bittida afresa härifrån. Kungen skall fara direkte till Göteborg, men jag far först till Ström för att därstädes hos Macklean intaga en déjeûner dinatoire.

Samma dag på eftermiddagen: Från amiral Cederström har ankommit en rapport, som omförmäler, att den norska flottan varit nära att öfvergå på vår sida. Se här, huru det har tillgått: två matroser, hvilka såsom desertörer kommit till vår utaf amiral Cederström kommenderade flotta, hade nämligen berättat, att myteri ägt rum på den norska flottiljen, därför att de därstädes hvarken fått sin sold eller sina rationer; då manskapet hade beklagat sig med anledning härutaf hos befälhafvaren, vid namn Bille, hade denne förklarat, att den svenska flottan icke var bättre provianterad än deras och att man där fick lefva på barkbröd, hvilket var fullkomligt osant. Manskapet ämnade föra den norska flottan öfver till den svenska, men Bille förklarade, att, så vida de icke dödade honom, skulle detta ej komma att [ 145 ]ske. Sedan han emellertid, under det denna öfverläggning pågick, så småningom låtit flottiljen komma inom kanonhåll från briggarna och de andra större krigsfartygen, slutade uppträdet. Deserteringen från flottan fortgick likväl, emedan matroserna, som fått höra, att kronprinsen hemförlofvat manskapet vid arméen, äfven önskade få återvända hem. Detta fick jag just nyss veta och har trott, att det möjligen skulle kunna göra eder nöje att få erfara, och det är ju också ganska intressant.





  1. Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: — — — I Norge var man redan fullt sysselsatt med att välja ombud till stortinget; landets samtliga invånare började nu att få kännedom om att prins Kristian skulle komma att abdikera, och man öfverlade därför om det förestående valet af hans efterträdare. Det tyckes, som det naturligaste skulle hafva varit att genast härvidlag tänka på Karl XIII för att därigenom få slut på det olyckliga kriget och alla vidare underhandlingar, men nationalhatet emot svenskarne föranledde dem att i stället rikta sina tankar på hvilken annan furste som helst utom på honom. Det föreföll till och med, som om kronprinsens personlighet äfven skulle utgöra ett oöfverstigligt hinder, antagligen därför att de fruktade för hans öfverlägsna förmåga och möjligen trodde, att han i sin egenskap af fransk marskalk skulle vara alltför despotiskt anlagd samt för krigiskt sinnad, då de själfva endast ville förblifva en fredlig nation, emedan alla deras krig varit olyckliga för dem; dessutom voro deras engelska sympatier så stora, att de icke kunde fördraga något eller någon, som härledde sig från Frankrike. Oviljan var så stor, att de till med hellre tycktes vilja till sin suverän utse den uti Frankrike afsatte Napoleon. Att de kunde få en så egendomlig tanke bevisar den ovanliga prestige, som denne märkvärdige man lyckats vinna öfver hela världen, likasom äfven huru okunniga norrmännen voro. Det fanns dock en del klokare och mera bildade personer, som försökte tydliggöra för dem, huru olyckliga och äfven huru löjliga de skulle göra sig, om de valde en afsatt suverän. Sedan de sansat sig något och blifvit litet förnuftigare, kommo de på den tanken att föreslå kronprinsen att slå sig ner hos dem och blifva deras konung samt öfvergifva Sverige. Då kronprinsen fick veta detta, fann han förslaget mycket löjligt och skämtade mycket däröfver samt sade, att han i så fall skulle blifva dömd att uttråkas under hela sitt återstående lif; hans senaste vistelse i Fredrikshald har verkligen icke heller bidragit att gifva honom någon hög tanke om det norska societetslifvet, ty denna nation, huru duglig den än må vara, saknar all civilisation.
  2. Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: — — — Kronprinsen beslöt att själf afresa till Stockholm för att rådgöra med statsråden och höra deras yttranden rörande de förändringar uti den norska konstitutionen, som voro nödvändiga för att möjliggöra de båda rikenas förening under en och samme konung med för de olika ländernas förhållanden afpassade särskilda frisinnade författningar. Kungen hade på förhand förklarat sig vilja godkänna de föreslagna förändringarna uti Eidsvolds-författningen, om hvars innehåll han likväl ej fick kännedom förrän efter kronprinsens återkomst till Göteborg. Uti den proklamation, som kungen den 30 augusti utfärdade, tillkännagaf han, att han lämnat kronprinsen i uppdrag att vidtaga sådana åtgärder, att Norge icke hädanefter skulle komma att betraktas såsom ett eröfradt land utan såsom fritt och oberoende, med fullständig rättighet att vid sin egen riksdag få öfverlägga rörande sina egna intressen.
  3. Drottningen skrifver i sina memoarer under oktober månad 1814: — — — För att själf bättre kunna bevaka sina intressen beslöt konungen af Danmark att begifva sig till Wien och närvara vid kongressen samt lät utsprida det ryktet, att han blifvit inbjuden af kejsaren af Österrike, hvilket likväl ingalunda var sant. — — — Hvad som i synnerhet förmådde honom att fatta ett sådant beslut, var det förhållandet, att grefve Bernsdorff, hvilken var ackrediterad såsom dansk minister hos kejsaren af Österrike, hade fått kännedom om att det var meningen, att konungen af Preussen och några andra tyska furstar skulle tillerkännas fördelar på Danmarks bekostnad; han underrättade sin konung härom samt tillrådde honom att infinna sig personligen uti Wien för att söka motarbeta sådana beslut, som kunde vara till hans skada. I trots utaf att hans statsråd satte sig häremot, beslöt likväl konungen att resa till Wien, antagligen utaf fruktan att kunna förlora hela sitt rike eller också därför, att han trodde, att, om han ditskickade fullmäktige, dessa icke skulle få tillträde till öfverläggningarna, men att han själf, om han vore på platsen, lättare skulle kunna bevaka sin rätt; det är möjligt att han äfven gärna ville resa dit för att roa sig. Statsrådet hade likväl förehållit honom, att en sådan resa skulle blifva alltför kostsam i betraktande af Danmarks dåliga finanser. Han tillförordnade de ledamöter af statsrådet, som skulle stanna kvar uti Köpenhamn, att under hans frånvaro utgöra regering men bestämde, att hans gemål skulle vara regentinna, antagligen därför att han hellre anförtrodde sina intressen åt sin gemål än åt statsrådet, på hvilket han ej ansåg sig kunna lita; möjligen trodde han, att han genom att gifva drottningen ett sådant uppdrag skulle förskaffa regeringen mera anseende. Den danske utrikesministern Rosencrantz fick befallning att åtfölja konungen, men emedan han varit bland dem, som motsatt sig resan, undanbad han sig detta och ville ingifva sin afskedsansökan, som kungen likväl förklarade sig ej kunna bevilja förrän efter sin återkomst från Wien, hvarför han blef tvungen att följa med. Ett tydligt bevis på att de furstar, som voro vid kongressen, icke hade inbjudit konungen af Danmark, erhöll kronprinsen genom ett bref från kejsar Alexander, skrifvet under resan till Wien. Denne furste, som alltid varit kronprinsen tillgifven och strängt höll på en fast allians med Sverige, förklarade sig vara mycket öfverraskad öfver att höra, att konungen af Danmark ämnade sig till Wien, dit han ingalunda vore väntad; han bad äfven kronprinsen vara fullkomligt öfvertygad om att närvarande eller frånvarande skulle konungen af Danmark icke lyckas få något inflytande på hans politik med afseende på Sverige, för hvilket land hans intresse alltid skulle förblifva lika beständigt som hans vänskap och hans tacksamhet emot kronprinsen. — — — — Kungen af Danmark fruktade i synnerhet, att han skulle förlora Holstein, ty holsteinarne tycktes icke önska någonting hellre än att blifva befriade från det danska oket. Hade kronprinsen, då han befann sig i detta land, velat lyssna till dem, hade invånarne därstädes varit beredda att göra uppror och erbjuda honom att blifva deras suverän, men kronprinsen ansåg sig icke vilja uppträda såsom usurpator och eröfrare, samt insåg dessutom troligen, att, om han också skulle hafva kunnat uppvigla landet till sin förmån, så skulle han nog få svårigheter att kunna behålla det och försvara det emot andra makter. — — — — Konungen af Danmark kunde visserligen hafva anspråk på Pommern, men det fanns verkligen ej något skäl att nu afstå de utlofvade provinserna till honom, då han å sin sida icke hade uppfyllt traktatens bestämmelser, utan konungen af Sverige hade blifvit tvungen att med vapenmakt och genom särskilda underhandlingar förvärfva Norge. — — — Kronprinsen var alldeles bestämd att icke afstå från Pommern utan att erhålla ytterligare ersättning eller åtminstone en större penningsumma att användas till landets behof; olyckligtvis hade det förslag, hvarom grefve G. Löwenhielm underhandlat, att nämligen fråntaga konungen af Danmark Själland eller åtminstone skaffa oss Jylland och Fyen, gått om intet, oaktadt Danmarks öde tycktes vara uti hans händer, och det är till och med möjligt, att öfverenskommelsen härom redan var underskrifven, hvilket jag dock icke med säkerhet känner. Till kejsar Alexander skickade kronprinsen sedermera (efter konventionens ingående) amiral Gyllenskiöld, som visserligen var en klok och skicklig karl men till följd af sin karakter föga värdig det förtroende, som han åtnjöt hos kronprinsen, hvilken gärna använde honom, emedan han skref väl och arbetade med lätthet och det dessutom icke fanns många personer, hvaraf han kunde begagna sig. Kejsaren af Ryssland hade alltid uttryckt sin önskan att söka på allt sätt bidraga att skaffa Sverige fördelar och sade sig hafva en skuld att betala därför att Finland blifvit oss beröfvadt och hans heder fordrade, att han försökt skaffa oss någon ersättning i stället; han ansåg sig äfven stå i en så stor tacksamhetsskuld till kronprinsen, att han svårligen kunde göra tillräckligt för honom. Kejsaren hade velat, att general Bennigsen, som ännu stod med sin armé i närheten af Hamburg, skulle intåga på Fyen och till och med på Själland för att tvinga konungen af Danmark att uppfylla Kiel-traktaten, och det hade härtill endast behöfts kronprinsens eget medgifvande, emedan general Bennigsen var ställd direkt under kronprinsens befäl för att sålunda så mycket fortare kunna erhålla hans order. Möjligen ville kronprinsen verkligen icke inkräkta något ytterligare land, eller ock fruktade han för att andra makter skulle kunna uppställa hinder för honom att i framtiden behålla detsamma, och detta var troligen anledningen till att han icke gjorde något vidare åt saken. — — — — Gyllenskiöld hade emellertid i uppdrag att bedja kejsar Alexander icke återkalla sina trupper från Holstein, förrän traktaten blifvit uppfylld, samt för honom förklara, att kronprinsen icke hade velat lämna Bennigsen de order denne begärt utan fullkomligt förlitade sig på hvad kejsaren i Sveriges intresse ville göra och besluta. — — —

    (Dec. månad). Det var nog endast för närvarande, som kronprinsens planer på Själland voro öfvergifna och han var nu mycket ledsen öfver att han icke hade begagnat sig af det gynnsamma tillfället, då general Bennigsens armé var i närheten af Hamburg, samt kejsaren af Ryssland tycktes vara benägen att uppfylla den hemliga artikeln i Åbo-traktaten, hvarigenom äfven Själland var tillförsäkradt Sverige, men prinsen hade då ansett sig tvungen att lyssna till Englands föreställningar, hvilket land högst ogärna såg, att Sveriges makt alltför mycket ökades och att det genom att erhålla Själland skulle blifva herre öfver portarna till Östersjön, hvarefter utan dess medgifvande ingen skulle kunna komma in eller ut därifrån. Kronprinsens ärelystnad är verkligen stor och för Sverige lyckosam; hittills har man endast haft anledning att välsigna det öde, som fört honom till oss, både emedan han verkligen är ett ovanligt snille och dessutom har en ovanlig lycka uti allt, som han företager sig.

  4. Drottningen skrifver i sina memoarer under november månad 1814: — — — Demokrater till ytterlighet, emedan de hafva varit slafvar, äro de så rädda om sin frihet, att de frukta vid den ringaste motsägelse, att man vill beröfva dem densamma. Då de hafva varit vana att hafva en konung, hvilken de trots sina demokratiska principer varit tvungna att lyda, vilja de väl fortfarande hafva en sådan, som dock blott skall vara en mannequin, hvilken icke får göra eller företaga sig någonting utan deras samtycke. Det kommer därför säkerligen att dröja mycket länge, innan det samband och det förtroende, som bör finnas mellan en suverän och hans folk, därstädes blifver en verklighet.