Syriens söndring

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Salomo och Hiram
Semiterna
av Harald Hjärne

Syriens söndring
Assyrerna  →
Ur Illustrerad Verldshistoria


[ 109 ]

11. Syriens söndring.

De syriske Semiterna hade nått den högsta makt och blomstring, som dem beskärdes af ödet. För första gången i verldshistorien sammanträngdes inom ett landområde af ringa vidd en mångskiftande odling, fostrad ej endast vid enväldige konungars hof eller i presterliga samfund, utan framgången ur en ömsesidig täflan mellan små, men lifskraftiga stammar och stadssamhällen. Och slutligen hade efter våldsamma inbördes fejder kommit en tid af lugn, då frändefolken under snillrike styresmäns ledning började känna, huru deras krafter växte genom förenadt arbete för ett samfäldt mål. Under Salomo och Hiram var det en sanning, hvad profeten sedermera skådade som en framtidssyn, att »Tyrus handelsvinst var helig Jehova, att de som inför Jehova bodde, skulle hafva hennes handelsvinst, att de skulle deraf äta och mätte varda och väl klädde vara.» Det var dock blott en lofvande början, och efter tingens vanliga gång måste sämre tider stunda, så vida det ej lyckades att samla Moabs och Edoms bergsboar, Israels hårdföre bönder, Philisteernas stridsmän, Pheniciens sjömän och handelsfolk i ett beståndande välde, som genom sitt läge mellan tvänne haf och tre verldsdelar med skäl kunde vänta sig en stor framtid. Detta var en svår sak att fullföra. Visserligen rådde samma tungomål i hela Kanaan, men stora skiljaktigheter funnos för öfrigt mellan innebyggarne. Åkerbrukarne i det inre landet sågo med misstro och vedervilja på krämarne vid kusten. Man finner ofta i de israelitiska [ 110 ]skrifterna skarpa förebråelser mot Sidoniernas fördomsfria samfärdsel med allehanda folk, i de hemmasittandes ögon ett förkastligt umgänge med de främmande och en ond besmittelse med allsköns orenhet. Denna känsla återgäldades å andra sidan af det högmod, som rikedomen och en förment högre bildning ingåfvo. I Jehovas dyrkan, som konungarne af Juda stam hade återupplifvat, låg ytterligare ett frö till söndring. Det förflutnas minnen höllo stammarne i sär, och just den lefvande frihetskärlek, som Syrerna egde i rikare mått än andre Asiater, stod i vägen för ett starkt konungadömes rotfästning, det enda medlet för enhetens genomförande. Skulle alla dessa hinder kunna öfvervinnas, kräfdes en hel rad af furstar, begåfvade med Davids kraft och Salomos visdom.

Redan under den senares styrelse visade sig förebud till det stora rikets upplösning. Damaskus återvann och behöll sin sjelfständighet, såsom ofvan nämndes. Mot slutet af Salomos dagar vaknade å nyo upprorsanden i Ephraim. Jerobeam, Nebats son, nyttjade sin ställning som konungens fogde öfver stammens arbetsfolk, för att, litande på landsmännens medhåll, gripa till vapen emot herskaren i Jerusalem. Han hade icke framgång i sitt förehafvande, utan nödgades fly till Egypten, der nu Sesauk I var Pharao, såsom en ny konungaätts stiftare föga bevågen den förras vänner. Här vistades Jerobeam, så länge Salomo lefde, men efter dennes död ändrades sakernas läge. Sonen Rehabeams rätt till kronan på grund af födseln gillades ej af Ephraim och de norra stammarne, som mangrannt samlades i Sichem, den forna tingsstaden, för att rådslå om rikets ärenden. De ville icke längre trugas till dagsverken som trälar. Jerobeam återkallades från landsflykten att varda allmogens talman. Rehabeam kom med sina hofmän till tinget. Han möttes af det tillkännagifvande, att hans kraf först då skulle godkännas, om han lofvade att »göra det svåra oket lättare, som hans fader hade pålagt folket». De gamle i rådet tillstyrkte undfallenhet, men Rehabeam, som var en sträng och myndig herre, lyssnade hellre till sina jemnårige, i enväldet uppvuxne rådgifvare tal. Efter trenne dagars öfverläggning vardt hans svar: »Min fader har tuktat eder med gissel, jag skall tukta eder med taggpiskor.» Då höjdes det vreda härskriet: »Hvad hafva vi för del i David eller arf i Isai son? Till dina tjäll, Israel!» Konungens skattmästare, som för sent sändes att mäkla fred, stenades, Rehabeam måste stiga i sin vagn och brådskande fly till Jerusalem. Ephraim valde Jerobeam till konung. Endast Juda (med Simeon) och Benjamin höllo sig till Davids hus (omkr. 950 f. Kr.).

[ 111 ] Syriens splittring stannade ej dervid. Helgedomen i Jerusalem erkändes ej af Jerobeam och hans undersåtar. I Bethel, der Jakob sades hafva offrat, restes Jehovas beläte i tjurskepnad, och det samma skedde i den norra landsänden, i Dans område. Moab och Edom afskuddade sig Israeliternas ok. Philisteerna upptogo den forna striden med sina arffiender. Ephraim understöddes mot Juda af Egypten, Juda kallade Damaskus till hjelp mot Israel, som hemsöktes af inbördes tvister. Jerobeams ätt utgick med hans son, den ene våldsherren undanträngde den andre. Äfven i Tyrus timade hvälfningar gång på gång. Trälarne reste sig mot sina husbönder, Hirams ätt fläckades af brodermord.

En vändning till det bättre tycktes dock inträda efter ett halft århundrades förvirring. Nästan samtidigt fingo Tyrus och Israel kraftfulle herskare, som båda stiftade nya konungahus. Ethbaal, Astartes prest, gjorde sig med våld till konung i Tyrus och vann stor heder genom nybyggens anläggning i Afrika. Härhöfvitsmannen Omri, som efter hårda strider segrade öfver sina medtäflare om kronan, byggde Samaria, ifrån denna tid Israels hufvudstad (omkr. 900 f. Kr.). Moab blef skattskyldigt under »Omris land», såsom Israels rike kallas i de assyriska inskrifterna. Hans son Achab, förmäld med Ethbaals dotter Isebel, styrde med samma kraft. I Juda, der Davids ättlingar voro konungar ända till rikets fall, rådde vid denna tid Josaphat, som återstälde herradömet öfver Edomiterna och till och med sökte förnya de inbringande färderna till Ophir, ehuru utan framgång. För första gången efter söndringen närmade sig Juda och Israel hvarandra. De båda konungarnes vänskap befästes genom ett giftermål mellan Josaphats son Joram och Achabs dotter Athalja. Benhadad af Damaskus sökte stäcka sin grannes makt, men tvangs af Achab efter tvenne nederlag att ingå förbund med Israel. Det var också hög tid för de syriske småkonungarne att samla sin styrka till värn emot den hotande fara, som nalkades från öster.