Salomo och Hiram

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Det israelitiska konungadömet.
Semiterna
av Harald Hjärne

Salomo och Hiram
Syriens söndring  →
Ur Illustrerad Verldshistoria


[ 103 ]

10. Salomo och Hiram.

Salomo (omkr. 990—950 f. Kr.) följde sin faders råd. Öfvergifne af sina medhållare, mördades både Adonia och Joab på den nye konungens bud, ehuru de sökte skydd vid Jehovas altare. Den misshaglige öfverstepresten förvisades till sina gods på landet, och hans medbroder blef ensam om embetet, det högsta i riket näst konungen. Emellertid förspordes upproriska rörelser bland de underkufvade folken. En edomitisk konungason, som hade flytt till Egypten, återkom och sökte befria sitt folk från Israels välde, men misslyckades. Bättre framgång hade den arameiske höfdingen Reson, hvilken öfverrumplade Damaskus och stiftade ett nytt rike i norra Syrien. Men under hela sin lifstid var dock Salomo herre öfver allt landet från Euphrat till Egyptens gräns och Röda hafvet.

Denna vidsträckta makt tryggades genom en klok statskonst, som satte fredens upprätthållande till sitt mål, men tillika genom [ 104 ]kraftiga försvarsåtgärder förebyggde dess störande. Stridsvagnarnes och rytteriets antal ökades. Murarne omkring Jerusalem utvidgades. Fästningar och »förrådsstäder» anlades, särdeles vid rikets utkanter, bland dem det sedermera så frejdade Thadmor (Palmyra) på en oas i syriska öknen. Landsstyrelsens enhet stärktes genom kunglige ståthållares utnämning i stället för de forne stamhöfdingarne. Förbund ingingos med grannfolkens konungar. Salomo förmälde sig med Pharaos dotter, som intog det främsta rummet bland hans många hustrur. Men vigtigast för Syriens förkofran var vänskapen mellan konungen i Jerusalem och konungen i Tyrus, Hiram, Abibaals son.

För Phenicierna var det israelitiska konungadömets upprättande ingalunda en tilldragelse, som kunde väcka misstro och fruktan. Deras städer försvarades af sina murar och flottor, och de sjelfve utmanade ingen. Ehuru det är troligt, att deras öfverhöghet tidtals erkändes af de närmaste hebreiska stammarne, låg deras håg dock alldeles ej till eröfringar åt detta håll. Allt hvad de åstundade var säkerhet för handeln på Babylonien och Arabien. De hade också tillräcklig insigt i köpmannalifvets tarf, för att sätta samfärdseln med ett välmående folk, som beredde deras varor god afgång, framför den tvifvelsamma nyttan af ett herradöme öfver utsugne undersåtar. Derför sågo de med tillfredsställelse, att »Juda och Israel bodde trygge, hvar och en under sitt vinträd och under sitt fikonaträd». Salomos fästningar och krigare tryggade karavanernas färd, som tillika förkortades, när kosan kunde tagas öfver Thadmor till Thipsach vid Euphrat. Eröfringen af de edomitiska hamnarna Elath och Eziongeber öppnade en genare väg till rökelselandet i södra Arabien. Dit gingo stora hafsskepp, utrustade af Salomo och Hiram samfäldt, med både israelitisk och phenicisk besättning. Så hemtades ock från landet Ophir (troligen nejden omkring Indus’ mynningar) guld, silfver och ädla stenar, sandelträ och elfenben, apor och påfoglar. Vinsten delades emellan de båda konungarne, hvilkas rikedomar genom den lifliga omsättningen kommo deras folk till godo. Det heter, att »Juda och Israel voro många, såsom sanden vid hafvet; och de åto och drucko och voro glade.» Ännu större var välmågan i Phenicien. Profeterne, som skrefvo flere århundraden efter dess högsta blomstringstid, kunna ej nog upphöja Tyrus, »som utskiftar kronor, hvilkens köpmän äro förstar, och dess krämare de härligaste på jorden». Tyrus »hopar silfver som stoft och guld som träck på gatorna». Vidden af dess handelsområde, som sträckte sig från Indiska oceanen till Atlanten, kan ej bättre tecknas än i Hesekiels berömda qväde: »Du Tyrus, som bor vid hafvets

ingångar och handlar med många öars folk! Dina gränser äro midt i [ 105 ]
37. Stormning af ett fäste, efter en assyrisk bild.
[ 106 ]hafvet, och dina byggningsmän hafva gjort din skönhet fullkomlig.

Allt ditt brädverk hafva de gjort af cypresser från Senir (Antilibanons utsprång i söder) och låtit föra ceder från Libanon, att göra dina mastträn derutaf. Af ekar från Basan hafva de gjort dina åror, och dina bänkar af elfenben, infattadt i buxbom från Chittims öar. Fint lärft med utsydt arbete från Egypten utbredde du, att det skulle tjena dig till segel; af blå och röd purpur från det landet Elisa (Peloponnesos) var ditt täckelse (öfver däcket). De af Sidon och Arvad voro dine båtsmän, och du hade skicklige män i Tyrus till skeppare. De äldste och kloke af Gebal måste bota dina refvor; alla skepp i hafvet och deras skeppsfolk fann man när dig, de hade sin handel i dig. De utaf Persien, Lydien och Libyen voro i din här; ditt krigsfolk, hvilka sköld och hjelm upphöjde i dig; de gåfvo dig glans. De af Arvad samt med din här voro på dina murar allt omkring, och tappre stridsmän på dina torn voro de: sina sköldar hängde de på dina murar allt omkring; de gjorde din skönhet fullkomlig. Tarsis handlade med dig för myckenhetens skull af allehanda gods, och lät komma silfver, jern, tenn och bly in uppå din marknad. Javan (Grekerna), Thubal och Mesech (vid Svarta hafvet) handlade med dig och förde trälar och koppartyg in uppå din marknad. De af Thogarma (Armenien?) förde dig hästar, springare och mular in på din marknad. De af Dedan voro dine köpmän; många öar voro kunder för din handel; elfenben och ebenholts gåfvo de dig i betalning. De Syrer voro dina kunder för myckenhetens skull af dina konstarbeten, och förde rubin, purpur, stickade väfnader, fint lärft, koraller och granater in på din marknad. Juda och Israels land handlade ock med dig och förde dig till din marknad hvete och bakelser och honung och olja och balsam. Damaskus handlade med dig för myckenhetens skull af dina konstarbeten, och för mängden af allehanda varor, med vin från Helbon (Aleppo) och med mjällhvit ull. Vedan (i lyckliga Arabien?) förde finspånad uppå din marknad; arbetadt jern, kassia och kalmus läto de komma i din handel. Dedan handlade med dig med täcken, deruppå man rider. De köpmän af Scheba och Raema (Sabeerne) handlade med dig och förde till din marknad allehanda kosteliga kryddor och ädla stenar och guld. Charma och Canne och Eden, samt med de köpmän af Assur och Chilmad (allt orter i Mesopotamien) handlade med dig. Desse handlade med dig med kosteligt kläde, med purpurblå och stickade mantlar, och med kistor fulla af damast, hvilka med streck ombundna och af cederträ gjorda kommo på din marknad. Tarsisskeppen voro dina karavaner; alltså är du mycket rik och härlig vorden midt i hafvet.»

[ 107 ]Silfverflottorna från Tarsis och Ophirs guld bestredo kostnaden för Hirams byggnader i Tyrus. Staden måste utvidgas för att kunna hysa den växande folkmängden. Derför fyldes sundet mellan Ö-Tyrus och den mindre holme, der Melkarts gamla tempel låg. Sålunda vanns rum för stora torg och breda kajer. Den norra (»sidoniska») hamnen och den södra (»egyptiska»), båda skyddade af starka vågbrytare, sammanbundos af en kanal, som gick tvärs igenom ön, och de kunde lätt stängas med rörliga bommar i händelse af en belägring. En stor olägenhet var likväl, att dricksvattnet måste hemtas i båtar från fasta landet. Murar, högst åt landsidan, omgåfvo hela staden; deras fot sköljdes af vågorna, så att ingenstädes stormstegar kunde uppsättas. Hiram byggde en ny helgedom åt Melkart i stället för den gamla, som nedrefs. Takbjelkarne voro af cederträ från Libanon. Inredningen var utomordentligt praktfull. Bland mycket annat såg Herodotos tvenne stoder, den ena af skärt guld, den andra af smaragd. Äfven Astarte fick ett nytt hus, och nya högtider infördes i gudstjensten.

Hirams föredöme följdes af Salomo. Utom de ofvan omtalade fästningsverken gjordes storartade anläggningar öfver allt i riket. Jerusalem försågs med vattenledningar, lustslott med trädgårdar och vinberg uppfördes i de svala skogstrakterna. Ypperst af alla konungaboningarna var dock det nya palatset i hufvudstaden. Det bestod af många byggningar, afsedda för hoffolket och konungens talrika gemåler, af hvilka den egyptiska drottningen hade ett eget hus. Hofvets glans skildras i glödande färger af samtida skalder. »Myrrha, aloe och kassia dofta af alla dina kläder; utur elfenbenspalats fröjda dig strängaspel. Konungadöttrar äro ibland dina dyra. Bruden står på din högra hand i guld från Ophir. Idel härlighet är konungadottren derinne; af guldvirkadt tyg är hennes drägt. I stickade kläder föres hon in till konungen; och hennes väninnor, jungfrurna, som efter henne gå, förer man till dig. De varda ledsagade med glädje och gamman och gå in i konungens palats.»

Salomo beslöt äfven att ersätta Davids stiftshydda med ett tempel, som i prakt kunde täfla med de pheniciska. Till byggnadstomt utsågs bergshöjden Moria midt emot Zion. Virke af ceder och cypress från Libanon sändes af Hiram, som i gengäld årligen fick spanmål och olja från Israel till sin hofhållning, och för det guld han lånade Salomo, måste denne afträda tjugu städer, hvilka dock enligt berättelsen försmåddes af den rike borgenären. Sten höggs i bergen af den stora arbetsstyrkan, som utgjordes dels af i landet boende Hetheer, Heveer och Amoreer, hvilka af Salomo dömdes till ärftlig [ 108 ]träldom, dels af fritt israelitiskt manskap, som uppbådades till stränga dagsverken af konungens fogdar. Det finare arbetet utfördes af pheniciske handtverkare, och det helas ledning förtroddes åt en tyrisk konstnär af israelitiskt möderne, konung Hirams namne, som i synnerhet utmärkte sig för sin skicklighet i bronsgjutning. Bland hans verk prisas de tvenne bronsstoderna i förhuset, äfvensom »kopparhafvet» framför ingången, ett stort, rikt utsiradt tvagningsbäcken, stödt å tolf bronstjurar, till hvilket ett motstycke af sten ännu kan ses bland en gammal kyprisk stads ruiner. Sjelfva templet bestod af flere afdelningar, från golf till tak prydda med snidverk af dyrbart trä och med arbeten i guld och ädla stenar. I »det allraheligaste», der arken gömdes, stodo »cheruber», skepnader, i hvilka menskliga och djuriska former förenades, af samma slag som de kaldeiska och assyriska beläten, som blifvit bevarade till våra dagar (jfr bild 34, sid. 80). Sådana förekommo äfven bland bilderna å templets väggar och bohag, som alltsammans var af de kostligaste ämnen.

Salomos tempelbyggnad blef af största betydelse för trons och gudstjenstens utveckling liksom för den israelitiska odlingen öfver hufvud. Hvad redan David utan tvifvel hade åsyftat, skedde nu i fullare mått. Omkring den nya helgedomen med dess rika skatter samlades hela landets presterskap, »Leviterna», hvilka förut son efter fader sörjt för offren å »höjderna» i de olika landsändarne. Under de ärftlige öfverstepresternas ledning utbildades de heliga sedvänjorna på den mosaiska lagstiftningens grundval. Tempeltjenarnes åligganden ordnades på det noggrannaste sätt. Man började samla de spridda skrifterna och sångerna från äldre dagar. Efter egyptisk, kaldeisk och phenicisk sed fördes noggranna årsböcker öfver de märkliga händelser, som timade i riket och dess styrelse. Lagen upptecknades, och dess bud inskärptes med större eftertryck. Israels underbara framgång väckte en rättmätig sjelfkänsla hos folket, hos dess höfdingar och prester. Deras fäder hade trälat under Philisteerna, och nu sågo sönerna sin konung helsad som jemlike af Pharao och Hiram. Hvem annan än Jehova hade gifvit kronan åt hans tjenare David och satt henne fastare på sonens hufvud? Huru kunde makten och lyckan bättre tryggas, än om konung och folk troget hölle förbundet med Jehova och efterlefde hans stadgar? Jehovas lag var ju skiljemärket emellan hans utvalde och de »oomskurne», mot hvilka gränsen drogs allt skarpare genom giftermålsförbud med flere dylika åtgärder, af andra forntida folk tydda som bevis på Israeliternas »menniskohat». Den borgerliga rätten deremot, som helt och hållet stäldes under presterlig tillsyn, framter många drag af vis nitälskan för den fattiges [ 109 ] och värnlöses välfärd, såsom i lagarne om jordaköps återgång inom vissa år, om förhållandet mellan gäldenär och borgenär, om trälarnes behandling. Likväl rättade sig ej verkligheten i allo efter det mönster, som föresväfvade lagstiftarne. Förmedlingsmännens och ifrarnes strid är kärnan i Israels historia efter Salomo, som sjelf ingalunda hörde till de senare. Han förföljde icke sina hedniske undersåtar för deras tro, och det förtäljes till och med, att han byggde helgedomar, der hans utländska hustrur ostörda fingo förrätta sin gudstjenst. Men för sin egen del var han en from tillbedjare af Jehova. Han och hans skalder diktade lofsånger liksom David. Under Salomos namn gingo sedermera samlingar af uppbyggliga tänkespråk. Hans visdom var vida frejdad i Österlandet, ehuru de afundsamme Phenicierna tillika visste att berätta, huruledes en man från Tyrus hade frestat den kunglige siarens skarpsinne med gåtor, som denne icke mäktade lösa.