Tambourmajoren (Sommelius)
← Grenadieren |
|
Ney → |
Tambourmajoren.
Ha, ha, ha, hjertunge lilla!
Ej så brådt om! Sitt då stilla
Hos din gamla grenadier,
Me'n han tömmer styrkedrycken!
Ännu har han några stycken
Ecus i sitt bandolér —
Om jag ej gett bort dem redan,
Det är sannt! — Ack, flicka, sedan
Har jag ingenting, tyvärr,
Mer än klingan här — och minnet,
Tjogtals värjstygn —och i skinnet
Ett par dussin gamla ärr!
Borta är min syn: det ena
Ögat miste jag vid Jena;
Och det andra — flux tillreds
Var en kitslig jägarkula
Och tog från mig det en smula
Efteråt vid Austerlitz.
Bums som vi formerat slutna
Led, två finger fick jag skjutna
Af vid Pyramiderna;
Och jag skråman här, den styggan,
Bär från Arcole, ifrån bryggan!
Lefve Buonaparte! — Hurrah!
Förste konsuln bar standaret
Främst, — se'n gick jag, fast jag var ett
Barn, och trummade med magt.
Af hänförelsen betagen,
Slog jag marche — och efter slagen
Gardet stormade i takt.
Öfver liken djerft vi sprängde
Idel framåt, — trumman hängde
Södersargad, full af hål
Om min hals, jag högran miste;
Men min venstra hand dock visste
Föra henne vid Arcole.
Knektar, mot hvarannan stödde,
Fäktande på knä förblödde;
Men hvad båtar allt? I dag
Reducerad är arméen,
Hjelten sjelf i Elyséen —
Och hans fana den har jag!
Ja, om du har lust att röra
Denna helgedom — och höra
På min segermarche, så ställ
Kosan till tambourmajoren,
Femman, andra korridoren,
Invalidernas Hôtel!
Ha, hvi grubblar jag? Förliden
Längese'n är kejsartiden;
Galliens stolta örn är stäckt,
Han, som rörde oceanen
Opp — och fostrade orkanen
Med sin vinges blotta flägt!
Gamla garderna, ack, mina
Krigskamrater, Berezina
Skördade. — O, de i ro
Hvila der, af ära tunga,
Som af mödor; — och de unga
Stupat ha vid Waterloo.
Hu, jag vill ej längre vara
Ensam af hans hjelteskara;
Oh — nej, veteran, gif akt!
Rusta dig till sista färden!
Det är tid, att du ur verlden
Går — och tackar för god vakt.
Midnattsklockan tolfte slaget
Slog, det sista andedraget
På hans bleka läppar dör;
Stolt sitt hederskors han tryckte
Till sin mun, som flickan tyckte
Hviska än: Vive l'empereur!