Grenadieren (Sommelius)
| ← Dæmonerne |
|
Tambourmajoren → |
Grenadieren.
I gardets campagnesal, kamrater,
Gardister med ärr från Arcole,
Vi tömma som äkta soldater
I botten vår kejsares skål,
Så länge champagnen den skummar,
Och lifvet i pulsarne slår,
Tills döden all njutning förstummar,
Och fraggan i bägarn förgår.
Se'n dricka vi i Elyséen
I nektar af hjertblod så rödt
För hjelten, gloiren, arméen
Och lagern, för hvilken vi blödt.
Af Jupiter sjelf blef den räddad
Ur faran; i urna af gull
Den grönskar, och roten är bäddad
I stupade fienders mull.
Med perldagg på kronan och bladen
Den skjuter så herrliga skott
Och skuggar den blanka façaden,
Som pryder Victorias slott.
Dess heliga stam ej förfryser
Vid flamman af Austerlitzsoln,
Som klar som en gloria lyser
Högt opp i den gyllne kupoln.
Mitt Austerlitz aldrig jag glömmer:
Min tanke du är hvarje dag,
Och natten, den skumma, hvad drömmer
Om annat än Austerlitz jag?
O, Friedland och Eylau och Jena,
De glittra från pol och till pol
Som bragdernas stjernor allena,
Men Austerlitz är deras sol!
Med lifbataljonen i têten,
Som alltid var honom så kär,
Och falkblicken stolt och förmäten,
I spetsen för hela sin här,
Satt, blott med ett ridspö beväpnad,
På lifhingsten, ramsvart som kol,
Titanen, monarkernas häpnad
Och stora arméens idol.
Kring fanorna stormarna tjöto,
Folk slagtades tusendefaldt,
Af lik som hyenor vi njöto
Och fråssade blod öfverallt;
Men jublande fortgick arbetet,
Tills natt täckte himmel och jord,
Och hvar veteran på samvetet
Fick ”några och hundrade mord”.
Fast linjens kolonner, med örnar
Till fälttecken, jernmalm till märg
Och blickar som åskmoln, som björnar
Käckt slogos och stodo som berg,
Osårbara, fasta som gastar,
Dem trummornas hvirflar förent;
Dock garderna voro de qvastar,
Som sopade slagfältet rent.
Friskt, gossar! Fältflaskan till munnen!
Ur Bonapartes källrar vi mer
Väl få, när bataljen är vunnen,
Från guidernas vinterqvarter.
Han var här nyss före attacken,
Af vakorna, ronderna trött,
Och sof jemte mig på bivacken
I snön, som en ängel så sött.
Madrassen var marken, kapotten
Hans täcke, sparlakan ett par
Kokkittlar med bucklor i botten,
Och renseln den örgottet var;
Men se'n han sin kudde lät fylla
Med — — — silfver var alltid hans färg,
Och sina sparlakan förgylla
Med guld ifrån Johannisberg.
Vi mistat af vänner ha mången,
Den främste, när fanan jag höll
Hos gardet det unga den gången,
Som Lannes vid Esslingen föll.
Lik ungskogen, kullfälld om våren,
Med stammarne tätt till hvarann,
Låg rättad i led hela corpsen,
Sträckt som till parad hvarje man.
Fast blodiga hundra affärer
Jag fäktade i, som jag vet,
På tretti krigsår, grenadierer,
Det var första gången jag gret;
Och att mina ögon få våta
Är ej mindre svårt, vid Guds död,
Än locka en sprängbomb att gråta
Och skapa om stenar till bröd.
Men gräfvas vi än ned i jorden,
Napoleons rykte ändå
Ju flyger från södern till norden
Med Corsicas örn i det blå.
Djupt Clio i häfderna präglar
Historien om våra krig;
Ha, präktigt i ethern du seglar,
Condor! Vi knäfalle för dig!
En flicka, som dufvan så trogen
Och trånande som en romance,
Der fanns före kriget i skogen,
Som gömmer mitt hem i Provence.
Jag tänkte, min sällhet berodde
På henne, att hjertat som snö
Försmälter af kärlek, och trodde
Att man blott kan älska — och dö.
Hon dyrkade mig och jag henne,
Och än vi väl suttit och drömt
I grottan vid fallet, vi tvenne,
Och verldenes oro förglömt,
Om ej en chasseur af hazarden
Hemkommit på värfning just då
I full uniform, och kokarden
Ej lyst mig i ögonen så!
Jag svor, se'n marskalken Massena
Mig mönstrat från topp och till tå.
Bah, fast han fann krafterna klena,
Han tog mig till gardet ändå!
Han log så skälmaktigt och såg mig
I ögat, fann eld deruti
Och sade: ”Fripon, kom ihog dig”
Och red se'n sjelfsvåldigt förbi.
Bums ordres jag fick att marchera,
Men löjtnanten sjöng: ”Papillon!
Du får ej gå till henne mera
Och inte ta afsked en gång!”
Jag leddes, som fogeln i buren,
På vallar, bastioner och torg
I Strassburg; men himlen som muren
I borgen blef kall för min sorg.
Ack, hon hade skatter, jag inga
Och än inte fälttåg jag gjort;
Jag egde blott hjerta och klinga,
Och dessa betydde ej stort.
Men under den luggslitna rocken
Jag hade ju, fast jag var arm,
Ett gods i den gullgula locken,
Som ligger ännu vid min barm.
Hon glömde bort mig, tog en annan:
Ej kärleken äran är huld.
Ack, hvad är en lager om pannan
Också mot en krämares guld?
Med det kan han väga upp hjertan,
För det honom lyckan är blid,
Med det kan han drifva bort smärtan
Och köpa sig himmelens frid.
En borgares flitiga maka
I Coblentz jag såg henne se'n
En gång på en durchmarche (tillbaka
Vi tågade då öfver Rhen);
Men sinnet föraktade redan
Den husliga lyckans behag:
Jag hörde till gardet — och sedan
Min själ var för stolt att bli svag.
Jag visste: om ödet ej kufva
Jag kan, fast i krigsgudens sold,
I lifvet, blondinen den ljufva
Jag tar efter döden med våld.
O, ensamt mitt hjerta det fria
Jag gaf dig, min anade brud.
Min dyrkan du delar, Maria,
Med kejsaren, äran och Gud.
En skål för vårt handtverk, det kära,
En skål för en segersäll tid,
Då vapnena hållas i ära,
Och lyckan blott vinnes i strid.
Ej kryper en knekt för den hala,
Halfblinda Fortuna, som, full
Af veld, håller hederskors fala
Och säljer förtjenster för gull.
Lefve kriget! Må dess flamma
Evigt brinna, jemnt densamma,
Och dess aldrig släckta bloss:
Tvedrägtslågan uppå jorden,
Klart som norrskenet i norden
Ständigt fladdra öfver oss!
Hvad är kraften väl i friden?
Ej den aktas; blott i striden
Slår dess lagertelning knopp.
Endast vid Bellonas vingar
Fäst, den emot ethern svingar,
Når den ärans alpspets opp.
Utom stålet, kulan, krutet
Lyckans Janustempel slutet
Såsom Paradiset stod.
Som ett spöke i de dödes
Gårdar, är den man, hvars ödes
Sol ej dykar opp ur blod.
Blott med blod kan blod försonas;
Ack, hvad båtar, att de skonas,
Som dock en gång måste dö,
Om för pesten, för min glafven,
Eller stormarne på hafven
Dem som agnarna förströ?
Måtte hämndens huldgudinnor,
Hatets, afundens prestinnor
Dansa jemnt sin fackeldans,
Luftiga som bajaderer!
Lefve gardets grenadierer
Och de franska vapnens glans!
Ingen fredens genius vira
Får kring kejsardömets spira
Nånsin en olivegren!
Mannen kriga skall, hvar qvinna
Garn till segerskjortor spinna,
Tvätta blodig brynja ren.
Må vårt tempel bli kasernen,
Och penaterna eggjernen,
Les drapeaux, les tricolores
Sväfva öfver alla fästen,
Kriget härja såsom pesten
Ännu uti tusen år;
Alla fransmän bli soldater,
Hela verlden krigstheater,
Och Paris centraldepôt,
Fullt af invalidhoteler,
Tyghus, smedjor, citadeller
Och rekrytskolor en gros!
Hel, Lætitia, dig moder
Till en son, hvars ärestoder
Spira opp i Cairos dal,
Hjeltebarnet, parvenyen,
Förste mannen vid revyen
I Olympens riddarsal!
Döden ärans glans ej släcker:
Nej, så långt som tiden räcker,
Lefver minnets majestät,
Skönjas vingslag af kondoren,
Ses på Simplonvägen spåren
Af den djerfves gudafjät.
På Vendômekolonnen strålar
Segerns sol, Venedigs folar
Gnägga i hans arsenal
Bland troféer genomskjutna;
Ack, för honom blodbegjutna
Fanor fladdra utan tal.
Inga magter i Europa,
Asien, Afrika tillhopa
Något emot hans förslår!
Han dem under oket bringar,
Såsom lejontämjarn tvingar
Skogens kung i öknens snår.
Lefve kriget! Må dess flamma
Evigt brinna, jemnt densamma,
Och dess aldrig släckta bloss:
Tvedrägtslågan uppå jorden,
Klart som norrskenet i norden
Ständigt fladdra öfver oss!