Taxametern
| ← Det misslyckades |
|
Sporten i hemmet → |
TAXAMETERN.
Fru Lundström i en af småstäderna hade skrifvit till sin gamla kära väninna fru Beata Zätterblom, att hon rysligt gärna ville komma ner till Göteborg på ett par dagar och undrat, om hon kunde få bo hos sina afhållna Zätterbloms.
Hr Zätterblom blef naturligtvis ifrån sig. Han tog himlen och dess motsats till vittne på, hvilken ovanligt plågad och hemsökt människa han var. Hvarför skulle hela världen hänga sig just på honom? Hvarför skulle den förfärliga varelsen fru Lundström ut och flaxa och hvarför skulle hon våldgästa just hans hem?
Fru Zätterblom, praktisk och resolut, spillde ingen dyrbar tid på onyttiga jeremiader, utan raspade raskt och beslutsamt ner ett bref till fru Lundström, i hvilket hon hjärtligt och trovärdigt förklarade, att det skulle varit henne oändligt kärt att i sitt hem ha fått taga emot henne, fru Lundström, men att det tyvärr vore alldeles omöjligt därför —
Fru Zätterblom lekte fundersamt med pännan.
»Om vi skulle säga att vi ha difteri i huset?» undrade hon, vänd till sin man. »För att afskräcka henne.»
»Säg pästen!» sade hr Zätterblom lifligt, skymtande en möjlighet till räddning. »Böldpästen från Kina. Vi ha fått den — fått den — låt mig se! — jo, genom téet. Och säg, att vi haft eldsvåda i våningen, att köksan fått utslag, som tyda på smittkoppor, att hunden är konstig, alldeles som om han hade rabies i faggorna, att vår husläkare säger, att det är arsenik i tapeterna, och annat i den vägen, som du kan hitta på.»
Men fru Zätterblom var alltför klok och erfaren för att breda på så där otympligt och tjockt utan skref bara, att köksan låg i lindrig tyfus, husan hade rymt, att tre kakelugnar i våningen voro under rifning och att det enda beboeliga rummet var sängkammaren, där man ju emellertid inte kunde taga emot en gäst, om än aldrig så kär.
Fru Lundström skref tillbaka, att Göteborgsresan ville hon inte afstå från. Hon tänkte bo på hotell.
Och så kom hon.
»Nu tycker jag mina pängar skola få vingar, sade hr Zätterblom dystert. »Konditoribesök, ut och in i stans alla affärer, på teatrar, konserter, föreläsningar, kafferep, supéer och allt annat rackartyg.»
Fru Zätterblom ransakade sin hjärna. Slöseri var fjärran från henne men hon ville gärna synas gentil och liberal. På något sätt måste hon visa sig uppmärksam mot fru Lundström. Bjuda henne hem behöfde hon inte tack vare köksans tyfus och de rifna kakelugnarna och inte på teatern eller andra världsliga nöjen eftersom fru Lundström var allvarligt sinnad.
Hon stannade vid beslutet att bjuda henne på en åktur rundt Danska vägen. Och i taxameterdroska för att vara säker på att inte blifva uppskörtad af en bedragare till kusk.
Innan hon steg upp i den eftertelefonerade droskan för att fara och hämta fru Lundström på hotellet, genomborrade hon kusken med en skarp blick och frågade hvar taxametern var.
»Där» sade kusken och pekade på taflan. »Frun kan se den inifrån vagnen och följa med, hur priset stiger allteftersom vi åka.»
»Människa,» utbrast fru Zätterblom strängt, »ni vill bedraga mig. Apparaten visar redan kr. 1:30, innan jag ens kommit upp i vagnen! Att ni inte blygs! Jag skall anmäla er, ni ohederliga varelse.»
»Var lugn, frun» sade kusken. »Åkningen räknas från droskstationen och det har kostat 1:30 hit.»
Fru Zätterblom var blek, när hon steg in i droskan och när hon vid hotellet hämtat fru Lundström och sett att taxametern visade kr. 1:90 blef hon krithvit.
Men fru Lundström, som var glad och förtjust öfver att komma ut och åka, skämtade och skrattade. Fru Zätterblom rycktes med af hennes muntra svada, men midt i ett skratt afbröt hon sig med ett kväfdt stönande och flög med handen åt hjärtat. Genom vagnens framsida af glas hade hon fått sikte på taxametern, som nu visade kr. 2:50. Och man hade bara hunnit till backen i Redbergslid!
Hon gjorde en svag ansats att fly ur vagnen, skyllde på att hästarna bråkade, att de kunde falla i sken, och att det hela kunde sluta med en förfärlig olycka, en krossad vagn och söndersargade blodiga människokroppar. Och hon anförde en hel del sådana exempel ur lifvet.
Fru Lundström lade lugnande sin hand på hennes arm och försäkrade, att hästarna vore alltför ålderstigna för att kunna åstadkomma hastigare takt än en sakta lunk.
Det blixtrade till för fru Zätterbloms ögon och siffrorna 2:90 brände sig som eld in i hennes hjärna.
Hon kastade sig med vild energi öfver det gudomliga vädret. Undrade om de inte skulle lämna den kvafva, otäcka droskan för att i stället till fots lustvandra vägen framåt, omsusade af de ljufva vårvindarna och njutande af den härliga fågelsången.
Och då fru Lundström oförstående skakade på hufvudet och taxametern samtidigt pekade på kr. 3:50, började fru Zätterblom tala hälsolära som en bok. En rask promenad befordrade matsmältningen, satte fart i blodet, friskade upp sinnet och föryngrade människan. Om de skulle stiga ur och betala droskan och käckt tåga vägen framåt kanske med en munter liten trall?
Det stod tårar i fru Zätterbloms ögon, när hon föreslog det. Men fru Lundström var ohågad och sade lojt, att hennes 94 kg. absolut föredrogo att förflytta sig framåt i vagn.
Det var då fru Zätterblom blef desperat och började tala en hel hop förvirrade saker om, att hon mycket väl genomskådade fru Lundströms beräknande sinne, hennes hjärtlöshet, hennes skadeglädje och grufliga illvilja. De här hoppande siffrorna gjorde henne för rästen galen, kusken lurade henne bestämdt, en sådan baknacke som hans talade om den mäst inbitna skurkaktighet, lifvet var en börda, vänskapen en olycka, och nu stod hon, fru Zätterblom, inte ut längre utan ämnade kasta sig handlöst ut ur vagnen.
Fru Lundström, som hade styrka i förhållande till sina 94 kg., hindrade henne med våld och bad henne för allt i världen lugna sig. Hon förstod, att värmen slagit sig åt hufvudet på hennes stackars kära Beata —
I detsamma fick fru Zätterblom se, att taxametern visade kr. 4:80, gaf till ett ångestrop och ropade att hon partout ville ut för att slå ihjäl kusken. En bedragare var han, ett odjur med tukthuset som lämplig vistelseort. — — —
Fru Lundström slog resolut armarne kring fru Zätterblom och befallde kusken, som stuckit in hufvudet genom dörren för att höra efter hvad det var för väsen, att i karriär köra till sjukhuset.
Hem kunde ju den stackars fru Zätterblom inte föras, eftersom alla rummen stodo under reparation och köksan låg sjuk.
Fru Zätterblom protesterade och gjorde vilda försök att förklara sig, att befria sig och att kasta sig ut ur vagnen, hvars fördömda taxameter under den svindlande färden markerade blixtsnabbt stigande summor. Först när vagnen hunnit strax i närheten af Änggården, taxametern skadegladt visade kr. 6:90 och fru Zätterblom talat och ropat sig hes som en korp, hade fru Lundström, hvars klena landsortsförstånd inte hade en aning om hvad en taxameter ville säga, fattat sammanhanget med det hela.
Det blef en tämligen tryckt stämning efteråt. Fru Zätterblom som bittert tyckte, att en tre fyra kr. mer eller mindre, när hon i alla fall var ruinerad, inte spelade någon roll, ansåg, att man kunde företaga återfärden till staden i taxameterdroskan, men fru Lundström förklarade stelt, att hon hällre ville dö och blifva osalig än taga emot något mera af fru Zätterbloms hand.
Så togo de spårvagnen vid Slottskogen och fru Lundström sköt demonstrativt undan fru Zätterbloms hand och klämde själf ner sin afgift i spårvagnsbössan.