Sporten i hemmet
| ← Taxametern |
|
Ett streck i räkningen → |
SPORTEN I HEMMET.
La chronique scandaleuse har fått ett nytt kapitel.
Hela världen har trott, att herrskapet Rosendelund lefvat i det solljusaste, lyckligaste och kärleksfullaste äktenskap, och man har litet hvar afundats dem denna sällsynta förmån. Men nu kommer emellertid fru Zätterblom och berättar, icke utan en viss rysning af hemlig tillfredsställelse, att det blodiga inbördeskriget är i full gång i det Rosendelundska paradiset, och som stöd för detta sitt djärfva påstående berättar hon följande:
Härom dagen hade fru Zätterblom varit hos sin sömmerska som har samma trappuppgång som den, hvilken leder upp till det Rosendelundska köket. Plötsligt och alldeles som om en högre makt ledt hennes steg föll det henne in, att hon i förbifarten gärna kunde hälsa på Malvina Rosendelund och gå in köksvägen till henne för att spara på fjäten.
Hon knackade på köksdörren och blef insläppt. Intelligent och skarpsynt, som hon är, förstod fru Zätterblom så fort hon kom in i köket, att något ledsamt tilldrog sig i Rosenlundska hemmet. Köksan låg totalt maktlös och kiknade af skratt framstupa öfver ett bord, och husan, som stod stödd mot väggen, slog sig på knäna, kippade efter andan, blundade med ögonen, drog mungiporna uppåt öronen och utstötte då och då ett litet vrålande af skratt.
När tjänstfolket har så gränslöst roligt, måste det stå mycket illa till med herrskapet, och fylld af onda aningar ilade fru Zätterblom med bevingade steg in i våningen fram till salongen, hvarifrån hördes ett infernaliskt larm.
Hon blef stående i den öppna dubbeldörren bakom portiérerna, fastnaglad af fasa, oförmögen att röra hand eller fot, med vettskrämda ögon stirrande på det ohyggliga skådespelet framför sig.
Kring väggarna lågo stolar och bord huller om buller och i de stora bokskåpen fanns inte en enda glasruta hel. Midt på golfvet stod fru Rosendelund blek och eländig att skåda. Hennes hår var tilltufsadt och hängde ner i ögonen, ena kinden var svullen, från en skråma på hakan sipprade blodet, hennes blus var en enda trasa och kjolen hade långa flängor. Hon stod med hufvudet hotfullt sänkt, händerna framsträckta och fingrarna utspärrade, som för att värja sig mot en väntad attack. Framför henne rörde sig hr Rosendelund af och an med smygande, listiga, vilddjurslika rörelser. Han hade kastat af sig rocken, skjortärmarna slängde i långa trasor omkring hans armar, kragen hängde ner på ryggen, håret reste sig kapprakt på hans hjässa, hans ögon voro blodsprängda, och mellan läpparna lyste de hvita tänderna som på ett rofdjur.
Plötsligt gaf han till ett rytande, tog sats och flög rakt på fru Rosendelund, som med mod och dödsförakt tog emot det ursinniga anfallet.
Under de närmaste ögonblicken såg fru Zätterblom endast ett dubbelhöfdadt mänskligt vidunder, som under de vildaste åtbörder rörde sig af och an i rummet, sparkade omkull möbler, törnade emot väggarna, plötsligt föll omkull och rullade rundt på golfvet som ett fullständigt kaos af fäktande armar och sparkande ben, hvilket så småningom ordnade upp sig i två vildt kämpande mänskliga varelser.
Fru Rosendelund syntes till fru Zätterbloms stora glädje vara den som fått öfvertaget. Hon satt triumferande grensle öfver hr Rosendelund, som låg platt på golfvet med ansiktet nerborradt i den tjocka mattan.
När fru Rosendelund pustat ut ett ögonblick, makade hon sig försiktigt åt sidan, som i ett skrufstäd fasthållande sin makes arm och, efter hvad fru Zätterblom kunde förstå, fullt och fast besluten att vrida den ur led.
Men plötsligt gjorde hr Rosendelund en våldsam kraftansträngning, kastade sig åt sidan, ställde sig på hufvudet med fötterna sparkande bland salongskronans glasprismor och slungade sig därefter med en ny kraftansträngning öfver fru Rosendelund, som föll framstupa med ansiktet mot golfvet och blef liggande öfvervunnen och maktlös. Men icke nöjd med sin seger, började den förfärlige Rosendelund med knäna hårdt spända mot hennes olyckliga rygg rikta de våldsammaste armbågsstötar mot hennes nacke.
Fru Zätterblom, som förstod, att nu gällde det lifvet, löstes ur den förtrollning hon varit fången i, ryckte beslutsamt till sig eldgaffeln, som stod bredvid kaminen i tamburen, rusade in i salongen, bort till de stridande och lät eldgaffeln ursinnigt susa kring öronen på det odjuret till Rosendelund och hagla öfver hans axlar och rygg.
Fru Zätterblom slog vildt och hårdt, tills det lyste rödt för ögonen, hennes lungor voro utan luft och hennes armar utan kraft — då svimmade hon.
När hon sent omsider kom till sans igen efter den fruktansvärda nervchock hon fått befann hon sig i sitt eget fridfulla hem, dit hon forslats i eftertelefonerad sjukvagn.
Dagen därpå bars hr Rosendelund upp på en af stadens tidningsredaktioner af ett par stadsbud. Han var nästan helt och hållet inlindad i vadd och bandage. Det enda man kunde se af honom själf var ett sorgset stirrande, rödkantadt öga och ett par stripiga mustascher, i hvilka det smärtsamt ryckte och skälfde.
»Ni har väl hört det?» frågade han svagt.
»Förvisso,» svarade redaktionssekreteraren. Fru Zätterblom har lämnat upp en sensationell artikel med följande rubriker: »Upprörande mordförsök mot maka. Brottet afvärjdt af en modig väninna. Hårresande detaljer. Motivet till förbrytelsen? Har den höga lifförsäkringen lockat? Är dödsstraff tillräckligt för detta mänskliga vilddjur.»
Från bandagebyltet kom en suck så tung, att redaktionsgolfvet buktade sig.
»O du milde!!! Nej, det förhåller sig inte alls på det viset. Ser ni, hustru min och jag hade varit och sett på brottningarna i cirkus kvällen förut. Vi kommo att resonnera om dem, och undra hur det skulle kännas att brottas och hvem af oss som kunde vara den starkaste. Jag höll naturligtvis styft på, att jag var det, men min hustru påstod lika ifrigt, att det var hon som var det. Ingen ville ge vika och för att få ett definitivt svar på den uppställda frågan beslöto vi att hemma taga en liten vänskapsmatch i brottning. Utom äran skulle segraren få hundra kronor. Vi började och höll just på med andra omgången, när fru Zätterblom på sitt lömska sätt listade sig in, öfverraskade oss och som en rasande furie kastade sig öfver mig oskyldiga varelse.»
Och med en ännu tyngre suck reste sig hr Rosendelund mödosamt upp och lät de båda stadsbuden bära ut sig från redaktionen.