Tids-Runor/Tidens Tecken
| ← Förord |
|
Till H. M. Konungen, 1830 → |
I.
TIDENS TECKEN.
”Napoleons hjelte-ande g'år, från land till land, igen,
Och hvad han sjelf mot verlden bröt, försonas nu af den.
De Seinen blåögd böljar fram, der Weichseln rullar hän,
De gungar bragdens gyldne skepp; med vimplad Kungstopp, ren.
Och tusentungad frihet föds: en jätte på vår jord,
Hvar tunga är ett eggskarpt svärd, en seger hvarje ord.
Som stjernfall skjuta utur skyn, som fästets blixtar slå;
Så ur hvar Ynglings klinga syns en ättgod kämpe gå.
Sjelfständigheten träder upp, med allvar och med sans:
På hjessan bär den krona väl, men spiran är en lans.
Och hvem, som frukta bör dess makt, lägg rodret uti lä:
Hvad du vill berga, berga straxt. Hvem vet hvad som kan ske? —
Ej kraft och mod man hejda kan, ej lägga bojor på:
Der strömmen en gång brutet opp, går strömmen fram också.
Den makt som är beräknas lätt, ej den som växer opp:
Hvem känner anden, hvilken bor inom den slutna knopp?
Snarfyndigt sinne hjelper ej, det dör med stunden det;
Men der den stora kraften bor, der bor en evighet.
Bygg ej uppå att svallningen skall lägga sig igen,
Att tiden snart skall ringla ut och bli som fordom sen.
Hvar stor idée dör icke bort, som flygtigt född minut,
Men ur dess djup slå nya skott med nya kronor ut.
Napoleons hjelte-ande går, från land till land, igen,
Och hvad han sjelf mot verlden bröt, försonas nu af den.
Despotens makt dör sagta hän. Hans thron en sotsäng är:
Ett testamente är hvar blick omkring hans storhet der.
Som snölavinen växer först, och springer sönder sen.
Så växte Österns makt ock så den springer sönder ren.
Det finns ej något frälse nu, allt skattar till sin tid:
Hvar en som drar sig unnan den, förlorar sig dervid.
Giganten! hvad är den, blott form, en optisk-narrgestalt;
Blott anden är en fullgod man, är Konung öfver allt.”
Så hörde jag en mäktig röst från skyn; som for förbi,
Och månne det ej tidens var, en Engel satt deri.
Jag såg dess anlet, såg dess blick, och var af undran full;
Jag såg ett timglas, och det sken mot solen som af gull.
Jag såg dess panna, och en krans af stjernor satt kring den.
Men hvad som Engeln menade förstod jag icke än.
Då växte klippan, der jag stod, snabbt till ett milshögt fjell,
Jag stod i rymdens blåa dôm, i fästets stjernkapell.
Och Europa låg för mig: en karta skön och rik::
Min blick den flög från stad till stad: en vinglätt fogel lik.
I vestern och i östern streds, i Södern streds också,
Och meningen af Engelns tal jag började förstå.
Sist föll min blick på Svithiod, der var så tyst och lungt,
Som templet, då der läses bön, som verldens medelpunkt.
Dess dal stod djup, dess fjell stod hög, då grep jag harpan i,
Och sången ljöd ej stark och skön, men dock som nordan fri.
”Dig hell du höga! bragdens hem! Du minnets hufvudstad;
Dig hell Du fordna tiders Drott, med fjellhvälfdt skulderblad.
Hvad gör du? Är det natt i skyn? Nej! solen flammar der.
Stå derför icke still: framåt! framför dig målet är.
Gack lungt likväl, det kläder dig. Din styrka är din staf.
Sig sjelf hvart land bör vara blott, ej andra länders slaf.
Se dock uppå hvad kring dig sker. Stjäl visdom, stjäl ej mer.
Som krigare lyft pannan upp, se ej af fruktan ner.
Gif roder åt allt stort som föds, men äfven segel gif:
Omgärda icke tankens fält, dess frihet är dess lif.
Rif ner det murkna, lappa ej och bygg ej deruppå:
Ett Babels torn blir, hvad man gör, ett Babels torn ändå.
Men bygg uppå din egen kraft: den bor bland bergen än:
Låt ej en granne gäcka dig, förr'n du har pröfvat den.
Se kring dig: Ha! hvad blanka svärd, med gamla minnen i;
Och förr var segren Sveas vän — och än kan den det bli.
I täta led står nu det mod; som förr på drakar sam:
Ett Lejonöga blickar mörkt utur hvart skogssnår fram.
