Till Brukspatronen och Riddaren C. J. Adlervald

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 192 ]

TILL BRUKS-PATRONEN och RIDDAREN C. J. ADLERVALD.

I.

Min tacksamhet, som ingen tid försvagar,
Förnyad städs, af hvarje skuld förhöjd,
Blef heliggjord, då, re’n i vårens dagar,
Jag värnlös stod, mot sorgens urna böjd.
Med himlens röst inom min själ förblandas
Den röst, som i min barndom ledde mig:
För Dig min första suck, när dagen randas,
För Dig min sista, då han sänker sig!

När aftonstjernan ofvan tjället blänker,
Af friden i din själ en bild så klar,
Och dessa blad en vänlig blick Du skänker,
Mins då, min Vårdare, min Fosterfar!
Min Majdag flyktad i ditt hägn, det milda,
Lik källans våg i lugnet af din däld,
Der känslan väcktes, att i toner bilda
Sin vår-idyll, så glad och oförställd.

Ett Sångens tempel var den vida jorden,
Der hoppets genier höjde glädjens ton;
Naturen blott min Lärarinna vorden,
Slog gyllne harpan på sin blomsterthron,
Tills, skild från Dig, en okänd verld sig målar:

[ 193 ]

En folkrik öcken, der i konstfull prakt
Hvar diamant, som med facetter prålar,
Ej alltid bruten blef ur klippans schakt.

Hvar helst en fröjd omgycklade mitt sinne,
Hvar smärtans allvar räknat årens tal,
Med himmelskt anlet’ log mitt barndomsminne,
Och taflans grund var i min barndomsdal:
Din ordningsverld, med stränder löfbeprydda,
Der flitens hjul i kapp med forsen gå,
Och der ditt väl, en bön i hvarje hydda,
För Dig blott syns i andras väl bestå.

Förädlande hvad lyckan Dig beskärde,
En Patriark inom din fosterbygd,
Hvar grad af hennes delningssätt Du lärde
Ej blott förstå, men ock med christlig dygd
Du gör det goda, ej att lön begära
I men’skors pris, nej, i ditt eget bröst —
Så, ledd vid ljuset af all sanningslära,
En sabbathsmorgon är din ålders höst.

Din kunskapshåg sin helgedom upplåter,
Förljufvande din hyddas enslighet:
De gamla skrifter, der en fornverld åter
Uppvaknar ur sin sunkna herrlighet;
Än hänförd af det höga, ursprungsrena
I tankans kraft, som der afspeglar sig,
Än täljer Dig stjernhimmelns bok allena
Om Skaparns storhet, oföränderlig.

Men, när allt jordiskt som en dröm försvinner,
En samlad skatt din själ för himlen har:

[ 194 ]

Den Vises lugn, den tro, i hjertat brinner,
Och men’skovän ditt namn i tiden qvar. —
Må, der min morgon log, ock qvällen gjuta
Sin bleka stråle öfver grafvens rand,
Och barnslig kärlek från mitt hjertas luta
Ett samljud bli i ljusets fosterland!