Till Mina Vänner
| ← Till Hans Kongl. Höghet Kron-Prinsen |
|
Till Svear → |
Till Mina Wänner.
Min Sångmö var ej alltid utan vänner,
Hon haft ett litet tal;
Hvar äro de, när nu jag lutan spänner,
Till sång på fjell, till sång i skog och dal?
Förnimma de den röst, som flyktig sväfvar,
Från lund till lund?
Och månne den, fastän Förklingad, bäfvar,
Som fordom än, i deras bröst en stund?
Församlen Er! För er min Sångmö träder,
Ej blott med myrth och ros,
Ty hon är väpnad nu i pansar-kläder,
Med spjut och sköld, som en Valkyria tros.
Ett, framät! nu i strängad lyra klingar.
Ett stridsrop nu!
Gif, Himmel! sången tvenne örnevingar,
Och till ett örnbo gör min lyra du!
J vänner, hvilka mig med vänskap hörde,
I vårens första dar,
Då tanken mig fram som en kastvind förde,
Men visste ock, som den, ej hvart det bar;
Med vänskap hören också nu på sångarn,
Fast våren flytt,
Och sommarn kommit, på den lugna gångarn,
Med betsel — kanske mindre blomsterprydt.
Dock sommar? Är väl någon sommar inne?
Är det ej ännu vår?
Än outveckladt är mitt sångar-sinne,
Än uti knoppning min åskådning står,
Och alla toner uti barmen spela,
Som drömmar blott;
Och vindkast leka än, som förr, med hela
Den lilla verld, som är mitt sångar-slott.
Helgjutenhet låg icke i naturen
Utaf min bildningsväg;
Jag blef ej fram af andras vishet buren,
Sjelf har jag sökt mig framåt, steg for steg.
Gör du detsamma, se’n må du mig klandra,
Om lust du har;
Jag vädjar till min ställning, ej till andra;
Och upp till strid jag ingens handske tar.
Den stjerna, som på himlen stod och glödde
Vid vaggan öfver mej,
Utvecklade ej verlden, som den födde,
Den väckte, men fullbordade den ej.
Min skapelse är börjad, men ej slutad,
Är ett fragment;
Med denna bikt jag lugnt mot harpan lutad,
Kan se i ögat hvarje recensent.
Väl var, då först jag sjöng, i mina drömmar
Jag stolt och djerf ibland;
Jag sjöng och trodde att med blomstertömmar
Jag liksom styrde tiden med min hand.
Men tiden gått; jag annorleds bedömer
Nu mer min sång;
All ungdom hoppas djerft, och djerft den drömmer,
Men åren komma med sitt lugn en gång.
Den blomkrans, som med vårligt lif jag knutit,
Nu öfvertagen den.
O, jag har tänkt, för hvarje ros jag brutit,
Den fläta få i locken på en vän.
Om mig och mina dikter må man döma,
Hur det er täcks;
Men dem mig glömt och dem mig tänka glömma,
En minnes eller afskeds-blomma räcks.