Till jordens medelpunkt/Kapitel 03

←  ETT FYND

Till jordens medelpunkt av Jules Verne Översättare: Hugo Hultenberg CHIFFERSKRIFTEN

VAD CHIFFERSKRIFTEN BERÄTTADE  →

TREDJE KAPITLET.
CHIFFERSKRIFTEN

»Det är tydligen runor», sade professorn och rynkade ögonbrynen. »Men här döljer sig en hemlighet, som jag skall upptäcka, om inte…»

En häftig åtbörd avslutade meningen.

»Sätt dig där», sade han och pekade på bordet, »och skriv.»

Jag var genast färdig.

»Nu dikterar jag för dig varje bokstav i vårt alfabet, som motsvarar ett av dessa isländska tecken. Vi skola se vad det blir av det. Men, vid den helige Mikael, akta dig väl för att skriva fel!»

Han började diktera. Jag gjorde mitt bästa, nedskrivande bokstav efter bokstav, och det hela bildade följande obegripliga sammelsurium:

mm.rnlls	esreuel	seecIde
sgtssmf	unteief	niedrke
kt,samn	atrateS	Saodrrn
emtnaeI	nuaect	rrilSa
Atvaar	.nscrc	ieaabs
ccdrmi	eeutul	frantu
dt,iac	oseibo	KediiI.

När jag slutat, ryckte min farbror till sig det pappersblad, på vilket jag skrivit, och betraktade det länge och uppmärksamt.

»Vad vill detta säga?» sade han liksom för sig själv.

Jag skulle på min ära icke kunnat säga honom det. För resten tog han mig icke till råds, utan fortfor att tala för sig själv:

»Det är vad vi kalla ett kryptogram», sade han, »och dess mening är dold genom att bokstäverna blivit med flit omkastade. Kunde vi blott läsa dem i den rätta ordningen, skulle de bilda en begriplig mening. Vem vet, om icke dessa rader förklara eller omtala någon stor upptäckt!»

För min del trodde jag nu inte, att det var något sådant, men jag behöll klokt nog min mening för mig själv.

Farbror Lidenbrock tog nu boken och pergamentet och jämförde dem.

»Dessa båda aktstycken äro icke av samma hand», sade han. »Kryptogrammet är yngre än boken, det tror jag mig strax kunna uppvisa. Första bokstaven är ett dubbelt M, som vi förgäves skulle leta efter i Snorres bok, ty det upptogs först på 1300-talet. Det ligger sålunda minst 200 år mellan handskriften och pergamentbladet.»

Detta föreföll mig, det medgiver jag, ganska logiskt.

»Jag har alltså anledning tro», återtog min farbror, »att någon av bokens ägare skrivit dessa hemlighetsfulla bokstäver, Men vem kan denne hava varit? Skulle han icke hava skrivit sitt namn någonstädes?»

Min farbror sköt upp sina glasögon, tog ett starkt förstoringsglas och granskade noga de första bladen i boken. På baksidan av det andra upptäckte han en sorts fläck, vilken för ögat tedde sig som en vanlig bläckplump. Men då man såg närmare efter, urskilde man några nästan utplånade skrivtecken, Min farbror insåg, att här var något av yttersta intresse. Med sitt stora förstoringsglas undersökte han ivrigt bläckfläcken och lyckades slutligen igenkänna följande runbokstäver, vilka han utan tvekan läste:

»Arne Saknussem!» utropade han triumferande. »Det är ju ett namn och ett isländskt namn till på köpet, namnet på en lärd på 1500-talet, en ryktbar alkemist!»

Jag betraktade min farbror med en viss beundran.

»Dessa alkemister», återtog han, »Avicenna, Baco, Lullius och Paracelsus, voro sin tids verkliga och enda lärda. De hava gjort upptäckter, över vilka vi ha rätt att vara förvånade. Varför skulle icke denne Saknussem under detta obegripliga kryptogram hava dolt någon överraskande upptäckt? Så torde det nog vara. Ja, så är det!»

Denna hypotes satte professorn i eld och lågor.

»Mycket möjligt», dristade jag inkastas, men vilket intresse kunde denne lärde hava av att på detta sätt dölja en märkvärdig upptäckt.»

»Ja, vad vet jag? Men gjorde icke Galilei på det viset, när det gällde Saturnus? Vi få väl se? Jag skall finna den hemlighet, dokumentet gömmer på, och jag skall varken äta eller sova, förrän jag funnit den.»

»Aha!» tänkte jag.

»Och inte du heller, Axel», tillade han.

»För sjutton», sade jag för mig själv, »det var väl, att jag åt för två!»

»Först och främst», fortfor min farbror, »måste vi utfundera, på vilket språk denna chifferskrift är avfattad. Det kan väl inte vara så svårt. Femtonhundratalets lärda skrevo i allmänhet på latin, och jag tror nog inte jag misstager mig, om jag säger, att det är latin.

»Så mycket synes mig visst», fortsatte min farbror, »att satserna blivit först nedskrivna på vanligt sätt och att man sedan omkastat deras bokstäver efter någon princip, som vi måste upptäcka. Den som bara har nyckel till chifferskriften, kan naturligtvis läsa den obehindrat. Har du någon aning om denna nyckel, Axel?»

På denna fråga svarade jag ingenting, och det hade sina skäl. Jag hade fått ögonen på ett porträtt, som hängde på väggen, Graubens porträtt. Min farbrors sköna myndling befann sig för tillfället i Altona hos en släkting, och jag var otröstlig över hennes frånvaro, ty — jag kan gärna säga det med detsamma — den vackra vierländskan och professorns brorson älskade varandra, älskade varandra stillsamt och tålmodigt som man älskar i Tyskland. Vi hade trolovat oss utan min farbrors vetskap; han var också alltför mycket geolog för att förstå dylika känslor. Grauben var en förtjusande ung flicka, blond och blåögd. Hon var mycket stilla och allvarlig, men hon älskade mig icke mindre för det. Jag å min sida avgudade henne, om ett så starkt uttryck får brukas på tysk mark, Min lilla vierländskas bild förflyttade mig alltså på ett ögonblick från verklighetens värld till fantasiens och hågkomsternas.

Jag tyckte mig återse den som i både arbete och förströelse varit min trogna kamrat. Hon hjälpte mig varje dag att ordna min farbrors dyrbara stenar och skriva etiketter på dem. Hon var riktigt styv mineralog, denna lilla fröken Grauben! Hon tyckte om att sätta sig in i de mest invecklade frågor. Vilka angenäma timmar hade vi ej tillbragt tillsammans under gemensamma studier, och hur ofta avundades jag icke dessa känslolösa stenar, som fingo beröras av hennes förtjusande händer!

När så fritiden kom, gingo vi ut tillsammans, promenerade i de lummiga Alster-alléerna och till den gamla tjärstrukna kvarnen, som tar sig så bra ut vid bortersta ändan av dammen, Vi gingo hand i hand och pratade. Jag berättade henne en mängd saker, som hon hade mycket roligt åt, och snart voro vi framme vid Elbestranden. När vi sagt god natt åt svanerna, som simmade bland de vita näckrosorna, återvände vi hem igen med ångbåten.

Så långt hade jag hunnit i mina drömmerier, när min farbror med ett häftigt slag i bordet återkallade mig till verkligheten,

»Ser du», sade han, »om man vill kasta om bokstäverna i en mening, är väl det första, man tänker på, att skriva orden i vertikala rader i stället för horisontellt.»

»Hm!» tänkte jag.

»Låt oss se, vad det kan uppdaga! Axel, skriv en mening, vilken som helst, på den här papperslappen; men i stället för att skriva bokstäverna efter varandra som vanligt, så sätt dem i vertikala rader, så att vi få en fem eller sex sådana.»

Jag förstod, hur han menade, och skrev genast uppifrån och nedåt:

J	s	i	n	a	b
a	k	g	l	G	e
g	a	,	i	r	n
ä	r	m	l	a	!
l	d	i	l	u

»Gott», sade min farbror utan att läsa vad jag skrivit. »Sätt nu dessa ord i en horisontal rad.»

Jag lydde och erhöll följande sats:

Jsinab akglGe …ga,irn ärmla! ldilu

»Förträffligt», sade min farbror och ryckte till sig papperet. »För att läsa den mening, du nyss skrivit och som jag inte känner, behöver jag blott taga först den första bokstaven i varje ord, sedan den andra, sedan den tredje o. s. v.

Och till sin stora förvåning och i synnerhet till min läste han:

Jag älskar dig, min lilla Grauben!

»Hm?» sade min farbror.

En förälskad tok som jag var, hade jag alldeles i tankarna nedskrivit denna komprometterande sats!

»Jaså, du älskar Grauben!» återtog min farbror i riktig förmyndareton.

»Ja… nej…» stammade jag.

»Jaså, du älskar Grauben», upprepade han liksom för sig själv. »Nå, nu ska vi tillämpa detta förfaringssätt på dokumentet!»

Min farbror var redan åter inne i sina egna tankar och hade alldeles glömt mina oförsiktiga ord. Jag säger oförsiktiga, ty den lärde professorn kunde alls icke fatta det som hörde till hjärtats liv. Lyckligtvis uppgick han nu helt och hållet i studiet av sitt dokument.

Han harklade sig hastigt och började sedan med allvarlig stämma diktera för mig enligt sin nufunna metod. Se här vad resultatet blev:

mmessunkaSenrA.icefdoK.segnittamurtn

ecertserrette,rotaivsadua,ednecsedsadne

lacartniiiluJsiratracSarbmutabiledmek

meretarcsilucoIsleffenSnI

När vi slutade, var min spänning stor, jag medger det. Dikterade en och en, hade dessa bokstäver icke givit mig någon mening. Jag väntade nu att få höra någon välsvarvad latinsk fras ljuda från den lärdes läppar.

Men det blev något helt annat. Ett häftigt knytnävslag skakade bordet. Bläcket stänkte omkring, och pennan hoppade ur min hand.

»Det duger inte!» utropade min farbror. »Det är intet sunt förnuft i detta!»

Som skjuten ur en kanon rusade han ut ur rummet och ned för trappan, störtade ut på Königsstrasse och försvann.

»Har han gått ut?» ropade Martha, som skyndade till, när hon hörde förstudörren slå igen med en skräll, som skakade hela huset.

»Ja», svarade jag, »han har gått ut!»

»Nå, men middagen?» sade den gamla tjänarinnan.

»Han vill inte ha någon middag!»

»Och hans kvällsmat då?»

»Han vill ingen ha!»

»Ingen ha?» utropade Martha och knäppte hop händerna.

»Nej, kära Martha, varken han eller någon annan här i huset kommer att få någon mat på länge! Farbror Lidenbrock ämnar sätta oss på svältkur, tills han lyckats tyda ett gammalt dokument, som ingen människa kan tyda!»

»Herre Gud, då få vi ju svälta ihjäl!»

Jag vågade icke säga, att detta med hänsyn till min farbrors envålds, allom bjudande regemente verkligen syntes mig oundvikligt.

Den gamla tjänarinnan återvände suckande till sitt kök. Hon var uppfylld av allvarsamma farhågor.

När jag blev ensam, satte jag mig i den stora länstolen och tände min pipa. Jag kunde icke låta bli att tänka på det mystiska dokumentet och på min farbror. Var kunde han vara vid detta laget? Skulle han komma hem triumferande eller nedslagen? Skulle han eller hemligheten avgå med segern? Så undrade jag för mig själv, och försjunken i tankar tog jag i min hand det pappersblad, på vilket jag skrivit den obegripliga serien av bokstäver.

»Vad kan det här vara?» sade jag.

Jag sökte gruppera bokstäverna, så att de skulle bilda ord. Det var omöjligt. Jag fick icke fram någon begriplig mening. Jag blev het åt huvudet under dessa fruktlösa strävanden, och av en naturlig impuls kom jag att fläkta mig med papperet, varvid framsidan och baksidan ömsesvis tedde sig för mina blickar.

Hur överraskad blev jag icke, när jag vid en av dessa snabba svängningar, i ett ögonblick då baksidan var vänd mot mig, tyckte mig se fullt läsliga latinska ord framträda, bland annat craterem och terrestre.

Nu gick det upp ett ljus för mig. Jag började förstå, hur det hängde ihop. Jag hade upptäckt chifferskriftens princip. För att läsa den behövde jag icke ens vända bladet om och se tvärs igenom det. Den kunde läsas flytande sådan den stod, sådan jag nedskrivit den. Alla min farbrors sinnrika antaganden visade sig riktiga. Han hade haft rätt i fråga om bokstävernas anordning, rätt i fråga om språket. Det var bara en obetydlighet, som fattades, för att han skulle kunnat läsa den latinska skriften från början till slut, och denna obetydlighet hade slumpen nu låtit mig komma underfund med!

Man kan tänka sig, att jag var upprörd! Allting dansade för mina ögon, och jag kunde icke se, Jag hade lagt pappersbladet på bordet och behövde blott kasta en blick på det för att komma i besittning av hemligheten.

Slutligen lyckades jag göra mig till herre över min sinnesrörelse, Jag gick ett par slag i rummet för att lugna mina nerver, innan jag åter slog mig ned i länstolen.

»Nu skola vi läsa!» sade jag, sedan jag med ett djupt andetag fyllt mina lungor med luft,

Jag lutade mig fram över bordet, Jag satte fingret på varje bokstav, och utan att tveka eller stanna en sekund uppläste jag högt hela meningen.

Men huru häpen, ja förskräckt blev jag icke! Jag satt först som träffad av åskan, Vad! Skulle något sådant verkligen hava skett! Skulle en människa hava varit nog djärv att tränga in i…

»Nej, nej!» utbrast jag och sprang upp. »Nej, min farbror skall inte få veta det! Det fattas bara, att han får höra talas om en sådan resa! Då vill han strax göra den efter! Ingenting kan hålla honom tillbaka! En geolog ut i fingerspetsarna! Han reser trots allt, jag måste följa med, och vem vet, om vi någonsin komma tillbaka!»

Jag befann mig i ett tillstånd av överretning.

»Nej, nej, det skall inte ske!» sade jag energiskt. »Och eftersom jag kan förhindra, att denna idé får makt med min tyrann, så skall jag göra det. Får han sitta och bråka sin hjärna med det här dokumentet, kan han en vacker dag komma på tydningen. Bättre då att förstöra det!»

Det var litet glöd kvar i spisen, Jag grep både mitt papper och Saknussems pergamentblad och stod just i begrepp att kasta alltsammans på elden och tillintetgöra den farliga hemligheten, då dörren öppnades. Det var min farbror, som kom.