Till jordens medelpunkt/Kapitel 04
| ← CHIFFERSKRIFTEN |
|
AVRESAN → |
FJÄRDE KAPITLET.
VAD CHIFFERSKRIFTEN BERÄTTADE
Jag hann nätt och jämnt att lägga det olycksaliga dokumentet tillbaka på bordet.
Min farbror tycktes helt och hållet försjunken i tankar. Hans allt behärskande idé lämnade honom icke ett ögonblicks ro. Under promenaden hade han tydligen grundligt tänkt sig in i saken och tagit hela sin fantasi till hjälp. Nu återkom han för att tillämpa någon ny kombination.
Han tog plats i sin länstol, och med pennan i handen började han nedskriva formler, som liknade en algebraisk kalkyl.
På detta sätt satt han sedan timme efter timme. Tiden gick. Det blev natt, och bullret på gatan tystnade. Min farbror, som fortfarande satt lutad över sina beräkningar, såg ingenting, icke ens Martha, som tittade i dörren, och hörde ingenting, icke ens den bekymrade tjänarinnans fråga:
»Skall inte professorn ha någon kvällsmat?»
Hon fick gå utan svar. Vad mig beträffar, hade jag länge kämpat mot sömnen, men kunde till sist ej hålla ut längre utan somnade i ett soffhörn, medan farbror Lidenbrock satt där och räknade och strök ut.
När jag vaknade på morgonen, satt den outtröttlige ännu vid arbetet. Hans röda ögon, hans bleka hy, det oordnade håret, som hans feberheta hand då och då for igenom, och hans röda och flammande kinder vittnade tydligt nog om hans fruktansvärda kamp mot det omöjliga och läto mig ana, under vilken själsspänning, vilken hjärnans överretning nattens timmar förflutit för honom.
Det gjorde mig verkligen ont om honom. Men jag var ju besluten att i hans eget såväl som mitt intresse ingenting yppa.
En omständighet skulle emellertid inträffa, som kom mitt beslut att vackla.
När Martha skulle gå på torget, fann hon förstudörren låst, och den stora nyckeln satt icke i som den brukade. Vem hade tagit ur den? Min farbror helt säkert, när han kom hem i går afton.
Hade han gjort det med avsikt eller av misstag? Ville han verkligen sätta oss på svältkur? Detta tycktes mig något starkt, men det såg verkligen ut, som om frukosten skulle torka in liksom aftonmåltiden i går. Jag beslöt emellertid att väpna mig med hjältemod och icke giva mig för en sådan sak som hunger.
Martha tog saken mycket allvarsamt och var rent av otröstlig.
Min farbror satt fortfarande och arbetade. Hans fantasi svävade ut i kombinationernas ideala värld, Han var långt ifrån jorden, höjd över alla jordiska behov.
Framemot middagstiden började hungern allvarsamt plåga mig. Martha hade i sin oskuld ätit upp det som var kvar i skafferiet, och nu fanns icke en matbit i huset, Emellertid stod jag på mig och giorde det till en slags hederskänsla att framhärda i mitt beslut,
Klockan slog två. Det här blev ju löjligt för att icke säga outhärdligt. Jag började intala mig, att jag överdrev dokumentets vikt. Kanske skulle min farbror alls inte tro på det utan anse det som en mystifikation, och i värsta fall finge jag väl kvarhålla honom mot hans vilja, om han verkligen fick lust på äventyret. Kanske lyckades han också själv finna nyckeln till chifferskriften, och vad hade jag då för mina hungerkval?
Dessa skäl, som jag i går skulle harmset förkastat, syntes mig nu förträffliga. Jag tyckte till och med, att jag varit dum, som väntat så länge, och jag beslöt att tala om alltsammans.
»Farbror!» sade jag, i det jag trädde in i hans rum.
Han tycktes icke höra mig.
»Farbror Lidenbrock!» sade jag och höjde rösten.
»Vad är det?» frågade han, som om han nyss vaknat.
»Jo, nyckeln!»
»Vilken nyckel? Till förstudörren?»
»Nej», utropade jag, »nyckeln till dokumentet! Jag har funnit den av en slump!»
»Vad säger du?» skrek han, nästan utom sig av spänning.
»Se här», sade jag och räckte honom det papper, som jag skrivit på, »läs!»
»Men det där är ju ingen mening i!» svarade han.
»Inte om man börjar i början, men läs ifrån slutet…»
Jag hade icke talat ut, förrän min farbror utstötte ett rop för att icke säga ett rytande. Nu hade han fått det klart för sig, Han var som förvandlad.
»Ha, snillrike Saknussem!» uropade han. »Du hade alltså först skrivit din mening bakfram!»
Och kastande sig över pappersbladet, läste han nu med fuktig blick och rörd stämma hela dokumentet, börjande med den sista bokstaven och slutande med den första.
Så här lydde det:
In Sneffels Yoculis craterem kem delibat
umbra Scartaris Julii intra calendas descende,
audas viator, et terrestre centrum attinges.
Kod feci. Arne Saknussem.
Vilket dåliga latin torde kunna översättas ungefär så:
Stig ned i Snefels jökelkrater,
som före den första juli smekes
av Scartaris skugga, så skall du,
o djärve resande, framkomma till
jordens medelpunkt. Vilket jag
gjort. Arne Saknussem.
Vid denna läsning spratt min farbror till, som om han
oförmodat vidrört en Leydenflaska. Han var präktig i
sin djärvhet, sin glädje och sin övertygelse. Han gick
fram och tillbaka i rummet, tog sig för huvudet, flyttade
på stolarna, staplade upp böckerna i stora högar och
kastade till och med boll med sina dyrbara stenar. Han
bestod ett slag här och en klapp där. Slutligen lugnade sig hans nerver, och han sjönk utmattad ned i sin
länstol.
»Vad är klockan?» frågade han efter en stunds tystnad.
»Tre», svarade jag.
»Tre? Då måste vi äta middag. Jag håller på att dö av hunger. Kom, så gå vi och äta. Sedan…»
»Sedan?»
»Sedan skall du packa min kappsäck.»
»Vad?» utropade jag.
»Och din också!» svarade min obeveklige professor och steg in i matsalen.
Vid dessa ord genomilades jag av en rysning. Men jag lade band på mig. Jag beslöt till och med att hålla god min. Det var intet annat än vetenskapliga skäl, som kunde hejda professor Lidenbrock, men det fanns både många och goda sådana, som talade emot möjligheten av en dylik resa att begiva sig till jordens medelpunkt! Vilken dårskap! Jag sparade emellertid min övertalningsförmåga till lägligt tillfälle och ägnade nu all min uppmärksamhet åt måltiden.
Jag skall här icke upprepa allt vad min farbror sade, när han fann bordet odukat. Allt förklarades emellertid. Martha återfick friheten och satte i väg till torget med sådan fart, att jag inom en timme fick min hunger stillad och återkom till medvetande om situationen.
Min farbror var nästan uppsluppen under måltiden och skämtade glatt. När vi slutat efterrätten, vinkade han mig med sig in i sitt arbetsrum.
Jag lydde. Han satte sig vid ena ändan av bordet och jag vid den andra.
»Axel», sade han ganska vänligt, »du är ingen dum gosse, och du gjorde mig en stor tjänst, just när jag höll på att giva alltsammans på båten. Det skall jag inte glömma; ser du, och i den ära, som vi skola förvärva, skall du hava din del.»
»Jaså», tänkte jag, »han är vid gott lynne, Låt oss då tala litet mer om den där äran.»
»Framför allt», återtog min farbror», måste jag ålägga dig fullkomlig tystnad, det förstår du väl? Jag saknar icke avundsmän inom den lärda världen, och många skulle vilja företaga denna resa, som icke skola få en aning om den förrän vi äro tillbaka.»
»Tror farbror, att det skulle vara så många?»
»Ja visst! Vem skulle väl tveka, då det gällde en sådan ryktbarhet? Om detta dokument vore känt, skulle en hel här av geologer med all skyndsamhet följa Arne Saknussems spår.»
»Det är jag icke alls övertygad om, ser farbror, ty hur vet man egentligen, att det här dokumentet är äkta? Och Jökel, Snefels och Scartaris, vad är det för något?»
»Det skall jag snart säga dig. Jag fick just för en tid sedan en karta från vännen Peterman i Leipzig. Nu kommer den till pass. Tag ned den tredje kartportföljen i andra avdelningen i det stora skåpet, serien Z, facket 4.»
Jag steg upp, och tack vare dessa noggranna anvisningar fann jag snart den begärda portföljen. Min farbror slog upp den och sade:
»Här ha vi en av de bästa kartorna över Island, Handersons, och jag tror den skall kunna ge oss alla nödiga upplysningar.»
Jag lutade mig ned över kartan.
»Betrakta denna ö, som består av vulkaner», sade professorn, »du ser, att de alla kallas Jökel. Detta ord betyder glaciär, och på Islands höga latitud försiggå de flesta vulkaniska utbrott genom islagren.»
»Gott», svarade jag, »men var ha vi Snefels?»
Jag hoppades, att denna fråga icke skulle kunna besvaras. Men jag bedrog mig.
»Följ västra kusten av Island», återtog min farbror. »Ser du Reykjavik, huvudstaden? Gott! Gå norrut förbi de många fjordar, som finnas på denna sönderskurna kust, och stanna något nedanför sextiofemte breddgraden! Vad ser du där?»
»Ett slags halvö, liknande ett avgnagt ben, som slutar med en ofantlig knota.»
»Jämförelsen är inte illa, min gosse. Nå, ser du ingenting på den där knotan?»
»Jo, ett berg, som tyckes hava vuxit upp ur havet.»
»Ja, det är Snefels.»
»Snefels?»
»Just det, ett berg om 5,000 fots höjd, ett av de ansenligaste på ön och säkert det märkvärdigaste i hela världen, om dess krater leder till jordens medelpunkt.»
»Det är ju omöjligt», utropade jag med en axelryckning.
»Omöjligt?» svarade min farbror i sträng ton. »Varför det?»
»Emedan denna krater naturligtvis måste vara full av lava och glödande klippstycken…»
»Och om det är en slocknad krater?»
»Slocknad?»
»Ja, antalet vulkaner, som äro i verksamhet på jordens yta, uppgår för närvarande icke till mer än omkring trehundra, men det finns många flera, som äro slocknade. Till de senare hör Snefels, och detta berg har i historisk tid endast haft ett enda utbrott, nämligen år 1219. Sedan den tiden har dess oro småningom avtagit, och det hör nu ej längre till de verksamma vulkanerna.»
Mot dessa fakta kunde jag ju intet invända, och jag återgick därför till andra dunkla punkter i urkunden.
»Vad betyder det där ordet Scartaris?» frågade jag, »och vad betydelse har den första Juli?»
Min farbror funderade en liten stund. Jag började ett ögonblick hoppas, att han skulle bliva svarslös, men det var blott ett ögonblick, ty strax därpå svarade han som följer:
»Snefels består av flera kratrar. Det var därför nödvändigt att angiva, vilken av dem som leder till jordens medelpunkt. Vad gjorde då den lärde isländaren? Han har lagt märke till att en av bergets toppar, Scartaris, under de sista dagarna av Juni kastar sin skugga fram till öppningen av ifrågavarande krater, och det är vad han angivit i dokumentet. Han kunde ju icke giva en noggrannare anvisning, och när vi väl kommit upp på Snefels topp, kunna vi säkert icke misstaga oss om vägen.»
Min farbror hade tydligen svar på alla mina invändningar. Jag såg, att jag icke kom någon vart med honom, när det gällde dokumentet, Jag övergick därför till de i mitt tycke ännu viktigare vetenskapliga invändningarna.
»Nåja», sade jag, »jag medgiver, att Saknussems uttalande är tydligt och icke lämnar rum för något tvivel. Jag medgiver till och med, att dokumentet är fullkomligt äkta. Denne lärde har varit nere i Snefels. Han har sett Scartaris skugga smeka kraterns bräddar före den första Juli. Han har hört berättas i sin tids legender om att denna krater ledde till jordens medelpunkt. Men vad det beträffar, att han själv skulle varit där, själv skulle gjort resan till jordens centrum och kommit tillbaka med livet, så måste jag säga nej, hundra gånger nej!»
»Och skälet?» sade min farbror i en sällsamt gäckande ton.
»Alla vetenskapliga teorier ådagalägga, att ett sådant företag är outförbart!»
»Jaså, de ådagalägga det?» sade min farbror godmodigt. »Å, dessa teorier, vad de äro besvärliga!»
Jag såg, att han drev med mig, men jag fortsatte i alla fall.
»Ja, det är allmänt erkänt, att värmen tilltager med omkring en grad för var sjuttionde fot under jordytan. Om man förutsätter, att denna proportion är konstant och vet, att jordradien är över sexhundra mil, så måste vid medelpunkten råda en temperatur av två miljoner grader. Ämnena i jordens inre befinna sig alltså i ett tillstånd av vitglödande gas, ty metallerna, guldet, platinan och de hårdaste bergarter motstå icke en sådan hetta. Jag kan således med full rätt fråga, om det är möjligt att intränga till ett sådant ställe.»
»Det är alltså värmen, du är orolig för?»
»Ja, naturligtvis. Om vi blott komme till ett djup av fyrtio kilometer, skulle vi hava nått gränsen för jordskorpan, ty redan där är temperaturen över 1,300 grader.»
»Och du är rädd, att du skall smälta?»
»Ja, vad tror farbror själv?» svarade jag stött.
»Du skall få höra vad jag tror», svarade min farbror och tog på sig sin professorsmin. »Saken är den, att varken du eller någon annan riktigt vet, vad som försiggår i jordens inre. Man känner nämligen knappast tolvtusendedelen av dess radie, vetenskapen gör ständigt framsteg, och knappt har en teori uppställts, förrän den kullkastas av en ny. Har man icke ända till Foariers tid trott, att världsrymdens temperatur sjönk mer och mer, och nu vet man, att den största kölden i eterregionen icke uppgår till mer än fyrtio eller femtio grader under fryspunkten. Varför skulle det icke vara på samma sätt med den inre värmen? Varför skulle den icke på ett visst djup nå en oöverstiglig gräns i stället för att stiga så högt, att de mest eldfasta metaller smälta? — Minns du ett besök, som den ryktbare engelske kemisten Humphry Davy avlade hos mig 1825?»
»Det gör jag just inte, eftersom jag inte föddes förrän nitton år senare.»
»Jo, ser du, Humphry Davy besökte mig på en resa genom Hamburg. Vi diskuterade bland andra frågor även den om jordkärnans flytande tillstånd. Vi voro båda ense om, att detta flytande tillstånd omöjliggjordes av en omständighet, som vetenskapen aldrig kunnat förklara.»
»Vilken omständighet då?» frågade jag litet förvånad.
»Jo, om denna flytande massa verkligen funnes, skulle den, liksom oceanen, vara underkastad månens attraktion, och följaktligen skulle två gånger om dagen en inre ebb och flod uppstå, som skulle spränga jordskorpan och förorsaka periodiska jordbävningar.»
»Men det är ju i alla fall tydligt, att jordens yta varit glödande, och man får väl ändå antaga, att den yttre skorpan först avsvalnat och värmen dragit sig tillbaka till medelpunkten.»
»Misstag», genmälde min farbror. »Jorden har blivit upphettad genom ytans glödande tillstånd och icke på annat sätt. Dess yta utgjordes av en stor mängd metaller, sådana som kalium och natrium, som hava egenskapen att antändas vid blotta beröringen med luft och vatten. Dessa metaller fattade eld, när de atmosfäriska ångorna störtade ned på jorden i form av regn, och efter hand som vattnet nedträngde i jordskorpans sprickor, förorsakade det nya antändningar med explosioner och utbrott. Därför voro vulkanerna så talrika under jordens första tider.»
»I sanning en snillrik hypotes!» kunde jag icke låta bli att utropa.
Jag började, sanningen att säga, rubbas i min övertygelse genom min farbrors ord, framförda som de voro med hans vanliga eldiga hänförelse.
»Du ser, Axel», tillade han, satt centralkärnans tillstånd givit anledning till olika hypoteser bland geologerna. Ingenting är mindre bevisat än befintligheten av denna inre värme. Enligt min mening finns den icke, kan icke finnas. Vi skola för resten själva få se, och sedan kunna vi, liksom Arne Saknussem, veta, vad vi hava att hålla oss till i denna viktiga fråga.»
»Ja väl!» utropade jag, gripen av hans hänförelse. »Vi skola själva se efter, så framt man nu kan tala om att se där nere.»
»Och varför inte? Det är väl alls inte otänkbart, att elektriska fenomen skola lysa oss, och det kan till och med hända, att atmosfären blir lysande genom trycket, då man närmar sig medelpunkten.»
»Ja, det är ju möjligt», sade jag.
»Det är säkert!» svarade min farbror triumferande. »Men håll tyst om detta, förstår du! Ingen får falla på idén att före oss upptäcka jordens medelpunkt!»