Till jordens medelpunkt/Kapitel 12
| ← BORT FRÅN DAGSLJUSET |
|
EN ÅTERVÄNDSGRÄND? → |
TOLFTE KAPITLET
MÅNNE PÅ RÄTT VÄG?
Klockan sex följande dag fortsatte vi nedstigandet.
Vi följde alltjämt lavagången, en sannskyldig naturlig trappa, sakta sluttande som de lutande plan, vilka i vissa gamla hus ersätta trappor. Det fortgick på samma vis ända till klockan 12,17 på middagen. Just då stannade Hans, och vi gingo fram till honom.
»Aha!» utropade min farbror. »Vi äro vid slutet av denna tunnel.»
Jag såg mig omkring. Vi befunno oss i ett valv, från vilket två vägar, båda lika mörka och trånga, ledde vidare. Vilken skulle vi nu taga? det var frågan.
Min farbror ville emellertid icke visa varken mig eller vägvisaren någon tvekan. Han pekade på den östra tunneln, och snart voro vi alla tre inne i den.
Det hade ej heller tjänat mycket till att tveka, ty det fanns intet, som talade mer för den ena vägen än för den andra. Vi måste anförtro oss alldeles åt slumpen.
Den nya gången sluttade endast obetydligt, och dess bredd och höjd varierade mycket,
Klockan sex på aftonen hade vi efter en föga ansträngande vandring kommit nära en mil söder men mycket litet på djupet.
Min farbror gav signalen till vila. Vi åto utan att samtala mycket med varandra och somnade sedan utan några vidare reflexioner.
Våra anstalter för natten voro mycket enkla: en resfilt, i vilken man rullade in sig, utgjorde hela bädden. Vi behövde varken frukta köld eller obehagliga besök. De resande, som fördjupa sig i Afrikas öknar eller den nya världens urskogar, äro tvungna att turvis hålla vakt under sömnens timmar. Men här rådde djupaste ensamhet och fullkomlig trygghet. Vi behövde icke frukta varken vilda människor eller vilda djur.
Morgonen därpå vaknade vi friska och krya och återtogo vår vandring. Vi följde en lavagång liksom förut. Det var omöjligt att säga, genom vad slags klippor vi nu vandrade. I stället för att tränga ned i jordens innandömen tycktes denna tunnel bliva alldeles horisontal. Jag trodde mig till och med märka, att den gick uppåt mot jordytan, Detta blev vid tio-tiden på morgonen så tydligt och följaktligen också så tröttsamt, att jag måste sakta mina steg.
»Nåå, Axel?» sade min farbror otåligt.
»Jag orkar inte längre», svarade jag.
»Vad? Efter tre timmars vadring på jämn väg!»
»Jämn kan den väl vara, men icke desto mindre tröttsam.»
»Tröttsam, när det bara bär utför?»
»Nej, uppåt, om jag får be!»
»Uppåt?» utropade min farbror och ryckte på axlarna.
»Ja visst. I en halvtimmes tid ha vi vandrat uppåt, och fortsätta vi så här, äro vi snart uppe Island igen.»
Min farbror skakade misstroget huvudet. Jag försökte fortsätta samtalet, men han svarade mig icke, endast gav tecken att gå vidare. Jag såg mycket väl, att hans tystnad blott var en yttring av dåligt humör.
Emellertid hade jag modigt upptagit min börda och följde hastigt efter Hans, som närmast bakom min farbror. Jag var angelägen om att icke bliva efter, och det viktigaste för mig var att icke förlora mina följeslagare ur sikte. Jag ryste vid tanken på att gå vilse i denna labyrints djup.
För övrigt blev vägen allt brantare och mödosammare, och jag tröstade mig med att den förde mig närmare jordens yta. Det var en förhoppning, som blev starkare för varje steg.
Vid middagstiden började gångens väggar förändra utseende. Jag märkte det på att det elektriska ljuset svagare återkastades från väggarna. Lavaskorpan efterträddes nu av bara klippan, som bestod av lutande och ofta vertikalt ordnade lager. Vi befunno oss mitt i övergångstiden, mitt i den siluriska perioden.»[1]
»Det är ju tydligt!» utropade jag. »Vattnets avsättninar hava bildat dessa skiffer-, kalk- och sandstenslager! Vi avlägsna oss från granitgrunden! Det är ju, som om en hamburgare skulle sätta sig på tåget till Hannover, när han vill till Lübeck!»
Jag hade helst bort behålla mina iakttagelser för mig själv. Men jag var nog geolog för att glömma all försiktighet, och farbror Lidenbrock hörde mina utgjutelser.
»Vad går åt dig?» frågade han.
»Se själva, sade jag och visade honom sandstenen, kalkstenen och de första spåren av skifferlika bergarter.
»Än sedan?»
»Vi hava nu kommit till den period, under vilken de första växterna och de första djuren framträdde.»
»Jaså, tror du det?»
»Ja, se efter! Undersök bergarterna, så får farbror se.»
Jag tvingade professorn att föra sin lampa utefter gångens väggar. Jag väntade att få höra något utrop av honom, Men långt därifrån. Han sade icke ett ord, utan fortsatte sin väg.
Hade han förstått mig eller icke? Hindrade honom hans självkänsla från att erkänna, att han tagit miste, då han valde den östra tunneln, eller ville han utforska denna gång ända till slutet? Det var tydligt, att vi lämnat lavans väg och att denna gång icke kunde leda till Snefels härd.
Jag började emellertid undra, om jag icke tillmätte denna förändring i berglagren alltför stor betydelse. Kanske jag själv tog miste? Vandrade vi verkligen genom de klipplager, som ligga ovanpå granitgrunden?
»Om jag har rätt», tänkte jag, »måste jag finna något spår av urtidsväxter, och då kan saken ej längre förnekas. Jag skall söka.»
Jag hade icke gått hundra steg, förrän obestridliga bevis tedde sig för mina ögon. Det måste så vara, ty under den siluriska perioden innehöllo haven mer än femton hundra växt- och djurarter. Mina fötter, som voro vana vid den hårda lavamarken, trampade plötsligt på ett stoft, som bildats av kvarlevor efter växter och snäckor. På väggarna syntes tydliga avtryck av Fucus- och Lycopodium-arter. Min farbror kunde icke taga fel på detta, men han ville icke se, kan jag tro, och fortsatte sin väg med samma fart som förut.
Det var en envishet, som gick över alla gränser. Jag kunde icke vara med om detta längre. Jag tog upp ett mycket väl bevarat skal, som hade til ett djur, liknande våra gråsuggor, och gick därefter fram till min farbror.
»Titta på detta», sade jag.
»Ja», svarade han lugnt, »det är skalet av en crustacé av trilobiternas numera försvunna släkte. Det är, vad det är.»
»Ja, men drar inte farbror nå slutsats därav?»
»Samma slutsats, som du drar? Det gör jag visst. Vi hava lämnat granitbädden och lavans väg. Det är möjligt, att jag tagit miste, men övertygad om mitt misstag blir jag icke, förrän jag kommit till slutet av denna gång.»
»Farbror har nog rätt, och skulle helt och hållet gilla, att vi fortsätta, om vi hade att frukta en allt mera hotande fara.»
»Vilken då?»
»Bristen på vatten.»
»Ja, vi få dela ut det i små ransoner, Axel.»
- ↑ Så kallad, emedan skikt av denna period äro synnerligen utbredda i England, särskilt i de trakter, som fordom beboddes av silurernas keltiska stam.