Till jordens medelpunkt/Kapitel 11
| ← NEDGÅNGEN TILL UNDERJORDEN |
|
MÅNNE PÅ RÄTT VÄG? → |
ELFTE KAPITLET
BORT FRÅN DAGSLJUSET
Klockan åtta på morgonen väcktes vi av en strimma av dagsljuset. Bergväggarnas tusen lavafacetter upptogo och återkastade den som ett regn av gnistor.
Detta svaga sken var tillräckligt, för att vi skulle kunna urskilja de omgivande föremålen.
»Nå, Axel, vad säger du om detta?» frågade min farbror och gnuggade händerna. »Har du någonsin tillbragt en fridfullare natt hemma på Königsstrasse? Intet vagnsbuller, inga ropande gatuförsäljare, inga grälande roddare!»
»Ja, nog är det stilla här nere, men denna stillhet förefaller mig hemsk.»
»Åhå!» utropade min farbror. »Om du börjar bli rädd redan nu, vad skall det då bli sedan? Vi ha ju ännu inte tagit ett enda steg mot jordens innandömen.»
»Hur menar farbror?»
»Jag menar, att vi ännu endast hunnit till öns nivå. Detta långa, vertikala rör, som har sin öppning i Snefels krater, slutar ungefär i jämnhöjd med havsytan.»
»Är farbror alldeles säker på det?»
»Ja visst. Titta på barometern, så får du se.»
Kvicksilvret, som småningom stigit i instrumentet, allteftersom vi gingo nedåt, hade i själva verket stannat på tjugunio tum.
»Du ser», återtog min farbror, »att vi ännu endast hava en atmosfärs tryck, och jag längtar att få utbyta barometern mot manometern. Barometern är oss ej längre till någon nytta, så snart luftens tyngd överstiger det efter havets nivå beräknade trycket.»
»Men», sade jag, »är det icke att befara, att detta alltjämt ökade tryck kommer att kännas mycket obehagligt?»
»Nej. Vi skola nedstiga mycket långsamt, och våra lungor bli snart vana vid att andas en mer komprimerad luft. Luftseglarna sakna luft, när de höja sig i de högre lagren, vi få däremot kanske för mycket. Men jag föredrager det. Nu är ej ett ögonblick att förlora. Var ha vi den stora packen, som vi skickade i förväg?»
Jag erinrade mig nu, att vi förgäves sökt efter den föregående afton. Min farbror frågade Hans, och sedan denne en stund uppmärksamt sett sig om åt alla håll med sina jägareögon, svarade han:
»Där uppe.»
Byltet hade fastnat på ett klipputsprång omkring hundra fot över våra huvuden. Isländaren, som var vig som en katt, klättrade genast dit upp, och inom några minuter hade han hämtat ned det åt oss.
»Låt oss nu äta frukost», sade min farbror, »men låt oss förse oss ordentligt, för vi ha en lång väg framför oss.»
Skorporna och det torra köttet fuktades med några klunkar vatten och genever.
När frukosten var slut, framtog min farbror ur sin ficka en liten bok, i vilken han antecknade sina observationer, Efter att hava avläst de olika instrumenten ett efter ett, införde han följande uppgifter:
Måndagen den 1 juli.
- Kronometer: 8.17 f. m.
- Barometer: 29 tum 7 lin.
- Termometer: 6 gr.
- Riktning: O. S. O.
Sistnämnda iakttagelse gällde den mörka gången och angavs av kompassen.
»Nu, Axel», utropade min farbror med hänförelse, »skola vi tränga riktigt in i jordens djup. Det är således just i detta ögonblick, som vår resa börjar.»
Härmed fattade min farbror med ena handen den Ruhmkorffska apparaten, som hängde kring hans hals. Med den andra satte han den elektriska strömmen i förbindelse med spiralen i lyktan, och ett ganska klart ljus skingrade den underjordiska gångens mörker.
Hans bar den andra apparaten, som även sattes i verksamhet. Tack vare denna sinnrika användning av elektriciteten kunde vi gå fram länge i ett artificiellt ljus, som var användbart även bland de mest lättantända gaser.
»Framåt!» sade min farbror.
Var och en tog sin packe. Hans åtog sig att rulla framför sig det stora byltet med tågvirket och kläderna, och med mig såsom tredje man gingo vi in i gången.
Just som vi fördjupade oss i den mörka tunneln, tittade jag upp och såg en sista gång genom den väldiga kikaren denna Islands himmel, som jag aldrig mera skulle återse.
Lavan hade vid det sista utbrottet år 1229 banat sig väg genom denna tunnel, Den bildade en tjock och glänsande skorpa i dess inre. Det elektriska ljuset återkastades av lavaväggarna, och dess styrka mångdubblades.
Det svåraste under denna var att icke glida alltför fort utför den sluttande gången, som gick i ungefär 45 graders vinkel. Lyckligtvis bildade några ojämnheter i marken ett slags trappsteg, och vi behövde blott gå nedåt och låta vårt bagage glida framför oss, fästat vid ett rep.
Men vad som under våra fötter tedde sig som trappsteg, blev på väggarna till stalaktiter. Lavan, som på vissa ställen var porös, uppvisade här och där små runda blåsor; ogenomskinliga kvartskristaller, prydda med klara glasdroppar, hängde i taket liksom ljuskronor och tycktes upplysa gången. Det var, som om underjordiska djupets andar illuminerat sitt palats för att mottaga gästerna från jorden.
Emellertid tilltog icke värmen anmärkningsvärt. Det gav Davys teorier rätt, och mer än en gång avläste jag med stor förvåning termometern. Två timmar efter avmarschen visade den ännu icke mer än tio grader, d. v. s. en ökning av fyra grader. Detta berättigade mig att tro, att vårt nedstigande mera närmade sig den horisontala än den vertikala linjen, Vad beträffar att exakt bestämma, vilket djup vi uppnått, så var ingenting lättare. Min farbror uppmätte noggrant vägens deviation och inklination, men han behöll resultatet av sina iakttagelser för sig själv.
Vid åtta-tiden på aftonen gav han signal till att stanna. Hans satte sig genast, och lamporna upphängdes på ett klipputsprång. Vi befunno oss i ett slags grotta, där det ingalunda saknades luft. Tvärtom nåddes vi av en och annan vindfläkt. Vad kunde de hava för orsak? Vilken rörelse i atmosfären skulle man väl tillskriva deras uppkomst? Det var en fråga, som jag dock ej sökte besvara just då, ty hunger och trötthet gjorde mig oförmögen att tänka. En sju timmars vandring utför en sluttning tar betydligt på krafterna. Jag var alldeles utmattad. Det var därför ljuvligt att höra ordet: Halt! Hans framdukade litet mat på ett lavablock, och vi åto alla med god aptit. Det var dock en sak, som oroade mig. Vårt vattenförråd hade minskats med hälften. Min farbror trodde sig kunna fylla det vid underjordiska källor, men hittills hade sådana fullkomligt saknats. Jag kunde icke låta bli att fästa hans uppmärksamhet vid detta.
»Denna brist på källor överraskar dig?» sade han.
»Ja visst, och den oroar mig också. Nu ha vi inte vatten för mer än fem dagar.»
»Var lugn, Axel, jag ansvarar för att vi skola finna vatten, och mer än vi vilja ha.»
»När då?»
»När vi hava lämnat detta lavatäcke. Hur vill du väl, att källor skola kunna framspringa genom dessa stenväggar?»
»Men denna tunnel sträcker sig kanske till ett stort djup? Jag tycker, att vi ännu icke hava vandrat lång väg i vertikal riktning.»
»Vad kommer dig att tro det?»
»Jo, om vi vore djupare nere i jordskorpan, skulle värmen vara starkare.»
»Efter din teori, ja», svarade min farbror, »Nå, vad säger termometern?»
»Knappa femton grader, d. v. s. endast en ökning av nio grader sedan vår avfärd.»
»Nåväl, vad drar du för slutsats?»
»Jo, här skall du få höra. Efter de mest exakta iakttagelser är temperaturens tilltagande i det inre av jorden en grad på hundra fot. Men vissa lokala förhållanden kunna modifiera denna siffra, Sålunda har man i Yakoust i Sibirien iakttagit, att värmen tilltog med en grad för var trettiosjätte fot. Det är naturligtvis beroende av bergarternas ledningsförmåga. Jag skall också tillägga, att man i grannskapet av en slocknad vulkan och vid ledning genom gneis iakttagit, att temperaturstigningen varit blott en grad på etthundratjugufem fot. Låtom oss taga denna sista hypotes, som är den gynnsammaste, och göra en beräkning.»
»Räkna du, min gosse.»
»Ingenting är lättare», sade jag och kastade ned några siffror i min anteckningsbok. »Nio gånger hundratjugufem fot gör elvahundratjugufem fot.»
»Alldeles riktigt.»
»Nåväl?»
»Nåväl, enligt mina iakttagelser hava vi kommit tiotusen fot under havets yta.»
»Är det möjligt?
»Ja, eljes äro siffrorna icke siffror.»
Min farbrors beräkningar voro riktiga. Vi hade redan med sextusen fot överskridit de största djup, som människan uppnått, såsom i Kitz-Bahls gruvor i Tyrolen och Wuttenbergs i Böhmen.
Temperaturen, som hade bort vara åttioen grader på detta ställe, var knappast femton. Detta gav mig mycket att tänka på.