Till jordens medelpunkt/Kapitel 13
| ← MÅNNE PÅ RÄTT VÄG? |
|
UPPÅT ELLER NEDÅT? → |
TRETTONDE KAPITLET
EN ÅTERVÄNDSGRÄND
Vi måste spara på vattnet. Vårt förråd kunde icke räcka mer än tre dagar, det såg jag, när vi åto kväll. Och bedrövligt nog var det föga förhoppning, att vi skulle träffa på någon källa i dessa lager från övergångsperioden.
Under hela den följande dagen vandrade vi tysta fram under de ändlösa valven. Isländarens tystlåtenhet höll på att smitta oss.
Av bergarterna och försteningarna blev det snart tydligt, att vi stego uppför det animaliska livets stege, på vars topp människan står. Men min farbror tycktes icke fästa avseende därvid.
Han väntade två saker, antingen att få se framför sig en vertikal tunnel, genom vilken han kunde komma vidare nedåt, eller också att något hinder skulle avhålla honom från att fortsätta på denna väg. Men aftonen kom, utan att denna förhoppning gått i uppfyllelse.
På fredagen, efter en natt, under vilken jag började känna törstens kval, fortsatte vår lilla trupp på nytt sin vandring.
Efter tio timmars marsch märkte jag, att lampskenets återstrålning från väggarna märkbart avtog. Marmorn, skiffern, kalkstenen och sandstenen efterträddes av en mörk och glanslös beklädnad. På en punkt, där tunneln var mycket smal, stödde jag mig mot väggen.
När jag drog tillbaka min hand, var den alldeles svart. Jag tittade nu närmare efter. Vi voro mitt i en stenkolsgruva!
»En kolgruva!» utropade jag.
»En gruva utan arbetare», svarade min farbror.
»Ja, vem vet?»
»Jag vet det», svarade min farbror helt kort, »och jag är viss om att denna gång genom stenkolslagren icke blivit gjord med människohänder. Men om den är naturens verk eller icke, betyder mindre. Det är tid att äta kväll. Låtom oss få litet mat.»
Hans ställde i ordning vår lilla måltid. Jag åt knappast något, men jag drack de få droppar vatten, som utgjorde min ranson. Vägvisarens flaska, som nu var halv, var allt vad som återstod för att släcka tre människors törst.
Efter måltiden sträckte mina båda följeslagare ut sig på sina filtar och funno i sömnen ett medel mot sin trötthet. Själv kunde jag icke sova, utan låg och räknade timmarna till morgonen.
Klockan sex på lördags morgon begåvo vi oss åter iväg. Efter tjugu minuter kommo vi till en stor håla, och jag insåg då, att den icke kunde härröra från människohänder. Valven skulle då varit förtimrade, och det var ett underverk av jämvikt, att de icke rasade in.
Denna håla eller grotta var hundra fot bred och hundra femtio fot i höjd. hade urhålkats genom någon häftig underjordisk strömning. Bergmassan hade givit vika för någon väldig, påträngande kraft, och när den lossnat, lämnat efter sig detta stora, tomma rum, i vilket jordinvånare nu inträngde för första gången.
Emellertid gingo vi alltjämt och jag var nog den enda av mina följeslagare, som glömde vägens längd för mina geologiska funderingar. Temperaturen förblev densamma, som den varit, när vi gingo genom lava- och skifferlagren. Men jag kände en stark lukt av kolväte. Jag upptäckte genast närvaron i denna gång av detta farliga fluidum, som gruvarbetarna kalla gruvgas och vars explosion så ofta förorsakat fruktansvärda katastrofer.
Lyckligtvis lyste vi oss med de Ruhmkorffska apparaterna. Hade vi varit nog oförsiktiga att genomforska denna tunnel med facklor i händerna, skulle en förfärlig explosion nu gjort slut på färden och förintat oss själva.
Denna vandring bland stenkolen räckte ända till aftonen. Min farbror hade svårt att behärska sin otålighet vägens vågräta riktning. Mörkret, som på tjugu stegs avstånd alltid var ogenomträngligt, hindrade oss att bedöma galleriets längd, och jag började tro, att det aldrig skulle taga slut. Vid sextiden stötte vi emellertid oförmodat på en mur. Varken till höger eller vänster, uppåt eller nedåt, fanns någon väg. Vi hade kommit in i en återvändsgränd.
»Nå, så mycket bättre!» utropade min farbror. »Nu vet jag åtminstone, vad jag har att hålla mig till. Vi äro inte på Saknussems väg, och det återstår ingenting annat än att vända om. Vi skola vila ut i nätt, och om tre dagar skola vi vara tillbaka igen vid den punkt, där de båda gångarna skilde sig.»
»Ja», sade jag, »om vi hava krafter till det.»
»Varför skulle vi inte ha det?»
»För att vattnet kommer att taga alldeles slut i morgon.»
»Och modet? Kommer det också att taga slut?» sade min farbror och betraktade mig med en sträng blick.
Jag vågade icke svara honom.