Till jordens medelpunkt/Kapitel 21
| ← RÄDDAD |
|
PÅ LIDENBROCKS HAV → |
TJUGUFÖRSTA KAPITLET
HANS BLIR SKEPPSBYGGARE.
Följande dag vaknade jag alldeles återställd. Jag tänkte, att ett bad skulle vara nyttigt för mig och tog mig därför en doppning i detta Medelhav, ty det namnet förtjänade det i sanning.
När jag kom tillbaka, åt jag frukost med god aptit. Hans förstod sig utmärkt på att tillaga våra små måltider. Nu hade han dessutom eld och vatten till sitt förfogande och tänkte därför bereda oss en smula omväxling. Efter maten serverade han oss några koppar kaffe, och aldrig hade denna förtjusande dryck smakat mig bättre.
»Nu är timmen för tidvattnet», sade min farbror, »och vi få icke försumma att studera detta fenomen.»
»Vad för något? Tidvattnet?»
»Ja visst.»
»Månens och solens inflytande är således märkbart även här?»
»Varför skulle det icke vara det? Äro icke alla kroppar alltigenom underkastade attraktionen i unversum? Denna vattenmassa kan sålunda icke undandraga sig den allmänna lagen. Du skall därför, trots det atmosfäriska trycket på dess yta, få se den stiga liksom Atlanten.»
Just då hade vi kommit ned till stranden, som alltmera inkräktades av vågorna.
»Det är floden, som börjar!» utropade jag.
»Ja, Axel, och av dessa märken efter vågskummet kan du se, att havet höjer sig ungefär tio fot.»
»Det är underbart!»
»Nej, det är naturligt.»
»Det förefaller mig mycket egendomligt i alla fall, och jag kan knappast tro mina ögon. Vem skulle så långt nere i jorden hava tänkt sig en verklig ocean med sin ebb och flod, sin vind och sina stormar?»
»Varför icke? Finns det något fysiskt skäl, som talar mot det?»
»Jag vet intet, eftersom vi måste övergiva teorien om den centrala värmen.»
»Davys teori har alltså hittills visat sig riktig?»
»Ja, tydligen, och därmed finnes intet, som motsäger tillvaron av hav och länder i jordklotets inre. Men var äro vi, farbror? Det har jag ännu inte frågat om, och instrumenten hava säkert upplyst därom.»
»Vågrätt befinna vi oss 1,400 kilometer från Island.»
»Så långt?»
»Jag är viss om att icke taga miste på femhundra famnar.»
»Och kompassen visar fortfarande sydostlig riktning?»
»Ja, med en västlig avvikning av 19 grader och 42 minuter, alldeles som på jorden. Vad dess inklination beträffar, är det därvid er ganska egendomlig omständighet, som jag noga märke till.»
»Vad då?»
»Jo, det är, att magnetnålen i stället för att luta mot polen, såsom den gör på det norra halvklotet, tvärtom lyfter sig.»
»Man måste alltså därav sluta, att den magnetiska attraktionspunkten ligger mellan jordytan och det ställe, där vi befinna oss.»
»Just det, och det är sannolikt, att om vi råkade komma under de polarregioner i trakten av den sjuttionde breddgraden, där James Ross har upptäckt den magnetiska polen, skulle vi få se magnetnålen intaga lodrät ställning. Detta mystiska attraktionscentrum kan alltså icke vara beläget på något större djup.»
»Så är det, och det är ett faktum, som vetenskapen inte ens anar.»
»Vetenskapen, min gosse, begår ständigt misstag, men det är nyttiga misstag, ty de leda småningom till sanningen.»
»Och hur djupt äro vi?»
»Etthundrafyrtio kilometer.»
»Alltså», sade jag med en blick på kartan, »hava vi det skottska höglandet över oss och där höja Grampianbergen sina snötäckta toppar.»
»Ja», svarade professorn leende, »det är en ansenlig tyngd, men valvet är starkt. Världsalltets store arkitekt har byggt av gott material, och aldrig skulle människan kunnat bringa det så långt. Vad äro broarnas valv och katedralernas bågar mot denna milsvida dôme, under vilken en ocean med sina stormar kan rymmas.»
»Ja, jag fruktar inte, att himlen skall ramla ned. Men säg mig nu, vad farbror har för planer? Skola vi återvända till jordens yta?»
»Återvända? Jo, jag tackar! Vi skola tvärtom fortsätta vår resa, eftersom allt gått så bra hittills.»
»Men jag inser inte, huru vi skola kunna tränga ned under denna vattenmassa.»
»Jag tänker inte heller störta mig på huvudet i den. Men om oceanerna närmare sett icke äro annat än insjöar, eftersom de äro omgivna av land, bör detta inhav givetvis även vara omgivet av granitstränder.»
»Därom är nog intet tvivel.»
»Nåväl. På den motsatta stranden är jag viss om att finna en ny utgång.»
»Hur lång tror farbror då, att denna ocean kan vara?»
»Mellan tolv och sexton mil.»
»Aha», sade jag, fastän jag tänkte för mig själv, att denna beräkning nog var tämligen gripen ut luften.
»Vi hava därför ingen tid att förlora, och redan i morgon skola vi gå till sjöss.»
Jag tittade ofrivilligt efter den farkost, som skulle föra oss över.
»Jaså, vi skola gå till sjöss», sade jag. »Och med vilken båt skola vi fara?»
»Det blir inte med någon båt, min gosse, utan på en god och säker flotte.»
»En flotte!» utropade jag. »Men den är ju lika omöjlig att bygga som en båt, och jag förstår inte…»
»Du förstår inte, Axel, men om du lyssnade, skulle du få höra!»
»Höra?»
»Ja, hammarslag, som säga dig, att Hans håller på att arbeta.»
»Han bygger en flotte?»
»Ja.»
»Jaså. Vad har han fällt för träd då?»
»Å, träden voro redan fällda. Kom, skall du få se.»
Efter en kvarts timmes vandring fick jag se Hans sysselsatt med sitt arbete på andra sidan udden, som bildade en liten naturlig hamn. Jag skyndade fram till honom. Till min stora överraskning låg en snart färdig flotte på sanden. Den var förfärdigad av bjälkar av en särskild sorts trä, och en stor mängd plankor, knän och spant av alla slag lågo över allt kringströdda på marken, Här fanns material till en hel flottilj.
»Vad är detta för trädslag, farbror?» frågade jag.
»Det är tall, gran och björk, alla de nordliga trädslagen, som mineraliserats genom havsvattnets inverkan.»
»Är det möjligt?»
»Det är, vad man kallar ’suturbrandur’ eller fossilt trä.»
»Men då måste det liksom ligniten hava stenens hårdhet och icke kunna flyta.»
»Det händer stundom. Det finnes dylika träsorter, som i blivit verkliga antraciter, men också andra, vilka såsom dessa endast undergått början till fossil förvandling. Se», tillade min farbror och kastade en av dessa dyrbara lämningar i havet.
Trästycket försvann först, men flöt strax åter upp på vågorna och följde deras rörelser.
»Är du övertygad?» sade min farbror.
»Ja, i synnerhet om att detta är otroligt!»
På aftonen dagen därpå var flotten, tack vare vår vägvisares skicklighet, ett fullbordat faktum. Den var tio fot lång och fem fot bred. De fossila bjälkarna, som sammanhöllos av starka tåg, erbjödo en stadig yta, och sedan denna improviserade farkost väl gått av stapeln, låg den lugnt och flöt på det Lidenbrockska havets vågor.