Till jordens medelpunkt/Kapitel 22
| ← HANS BLIR SKEPPSBYGGARE |
|
EN STRID MELLAN VIDUNDER → |
TJUGUANDRA KAPITLET
PÅ LIDENBROCKS HAV.
Den 13 augusti vaknade vi tidigt. Det gällde nu att försöka ett nytt, snabbt och föga tröttande fortkomstsätt.
En mast, som bestod av två sammanbundna stavar, ett rå bildat av en tredje, en av våra filtar till segel — det var flottens tackling. Tågvirke saknades icke, och det hela var stadigt och hållbart.
Klockan sex gav professorn tecken till avfärd. Livsmedlen, bagaget, instrumenten, vapnen och en betydlig mängd sött vatten hade förts ombord.
Hans hade inrättat ett roder, med vilket han kunde styra farkosten. Han tog plats vid rorkulten. Jag kastade loss det tåg, som fasthöll oss vid stranden, seglet sattes till, och vi gledo hastigt ut.
Just som vi lämnade den lilla hamnen, ville min farbror, som lade vikt vid sin geografiska nomenklatur, giva densamma ett namn, och han tänkte uppkalla den efter mig.
»Då har jag ett bättre att föreslå», sade jag.
»Vilket då?»
»Grauben, port Grauben, det kommer att taga sig bra ut på kartan.»
»Så låt oss kalla den port Grauben.»
Det var på detta sätt, som minnet av min älskade vierländska införlivades med vår lyckliga expedition.
Vinden blåste från nordost och vi länsade undan med otrolig hastighet. De mycket täta luftlagren hade en betydlig framdrivande kraft och verkade på vårt segel som en stark mekanisk fläkt.
Efter en timmes förlopp kunde min farbror ganska noga beräkna vår hastighet.
»Om vi fortsätta på detta sätt», sade han, »komma vi att tillryggalägga åtminstone 120 kilometer på dygnet, och då skola vi snart få den motsatta stranden i sikte.»
Jag svarade icke, men gick och satte mig i fören. Redan började den norra stranden försvinna vid horisonten. Dess armar öppnade sig liksom för att underlätta vår avfärd. Framför mig utbredde sig ett ofantligt hav. Stora moln kastade över vattenytan sina gråaktiga skuggor, som tycktes vila tungt över det dystra vattnet. Det elektriska skenets silverglänsande strålar, som här och där återkastades av någon droppe, garnerade farkostens sidor med glänsande punkter. Snart var allt land ur sikte, varje fast punkt försvunnen, och om jag icke sett flottens skummande kölvatten, skulle jag kunnat tro, att den låg orörlig.
Vid middagstiden kommo vi in bland ofantliga alger, som svajade på havsytan. Vår flotte passerade utmed tre till fyra tusen fot lång havstång, som likt väldiga ormar slingrade sig långt utom synhåll.
Det blev afton, och liksom jag hade märkt dagen förut, undergick luftens ljusstyrka ingen förändring. Det var en bestående företeelse, på vars varaktighet man tycktes kunna räkna.
Efter aftonmåltiden sträckte jag ut mig invid masten och hängav mig åt lättjefulla drömmerier, varunder jag snart somnade.
Hans stod orörlig vid rodret och lät vår farkost ila fram. Med den förliga vind, som vi hade, behövde den icke ens styras.
Vid vår avresa från port Grauben hade min farbror uppdragit åt mig att föra »skeppsjournalen» och anteckna de minsta iakttagelser lika väl som de intressanta företeelser, vi kunde möta, vindriktningen, den uppnådda hastigheten, den tillryggalagda vägen, med ett ord allt, som inträffade under denna sällsamma seglats.
Jag skall därför inskränka mig till att här återgiva dessa dagliga anteckningar, nedskrivna så att säga under händelsernas diktamen. Jag skall så kunna giva en mera exakt skildring av vår färd.
Fredagen den 14 augusti. — Jämn bris från nordost. Flotten seglar snabbt och i rak linje. Kusten ligger tolv mil i lä. Ingenting vid horisonten. Ljusstyrkan oförändrad. Vackert väder, d. v. s. molnen gå högt, äro föga täta och simma fram i en vit luft, som påminner om smältande silver. Termometern visar + 32 grader.
Vid middagstiden sätter Hans en krok på en metrev. Som bete använder han en liten bit kött och kastar så ut. På två timmar får han ingenting. Har alltså detta hav inga invånare? Jo. Det rycker i reven. Hans drar in den och får upp en fisk, som häftigt sprattlar.
»En fisk!» utropar min farbror, Efter en noggrann undersökning fortsätter han.
»Denna fisk tillhör en sedan sekler utdöd familj, av vilken man finner fossila lämningar i den devoniska formationen.»
»Vad!» utropar jag. »Skulle vi verkligen kunnat levande fånga en av urhavens invånare?»
»Ja», svarar professorn, som fortsätter sina iakttagelser, »och du ser, att dessa fossila fiskar icke kunna inordnas bland några nu levande arter. Att fånga en sådan levande är en verklig lycka för en naturvetenskapsman.»
»Men vilken familj tillhör den?»
»Den hör till ganoidernas ordning och cephalaspidernas familj…»
»Och släktet?»
»Släktet Pterychtis, därom är jag nästan viss. Men det här exemplaret har en egendomlighet, som lär vara vanlig hos de underjordiska havens fiskar.»
»Vilken då?»
»Den är blind.»
Under de två följande timmarna fånga vi en stor mängd Pterychtisfiskar. Alla sakna synorgan. Denna oväntade fisklycka kompletterar emellertid på ett fördelaktigt sätt vårt matförråd.
Jag tar kikaren och betraktar havet, Det är ödsligt. Jag tittar uppåt luften. Varför skulle icke några av de urtidsfåglar, som den odödlige Cuvier rekonstruerat, klyva dessa täta luftlager med sina vingar. De skulle väl kunna livnära sig på fiskarna. Jag kikar åt alla håll, men rymden tycks lika obebodd som stränderna.