Till jordens medelpunkt/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  I OVÄDER
Till jordens medelpunkt
av Jules Verne
Översättare: Hugo Hultenberg

VAR ÄRO VI?
PÅ UPPTÄCKSFÄRD  →


[ 128 ]

TJUGUSJÄTTE KAPITLET
VAR ÄRO VI?

Här slutar vad jag kallat min »skeppsjournal», vilken lyckligt räddades. Jag återtager min berättelse såsom förut.

Vad som inträffade, när flotten stötte på kustens skär, det kan jag icke säga. Jag kände, att jag kom på huvudet i vågorna, och jag hade endast Hans kraftiga arm att tacka för att jag undgick döden och icke krossades mot de skarpa klipporna.

Den modige isländaren drog upp mig och lade mig på en brännhet sand, där jag befann mig sida om sida med min farbror.

Därefter återvände han till dessa klippor, mot vilka ursinniga bränningar fräste. Han ville försöka rädda något undan skeppsbrottet. Jag kunde icke tala. Jag var förbi av trötthet och själsskakning. Icke förrän efter en god timme hade jag åter blivit mig lik.

Emellertid fortsatte ett diluvianskt regn att falla. Men det regnade nu med en häftighet som angav, att åskvädret snart skulle taga slut. Några uppstaplade klippblock gåvo oss skydd mot det nedstörtande vattnet. Hans tillagade en måltid, som jag icke kunde röra, och uttröttade av tre nätters vaka, föllo vi alla i en orolig sömn.

Följande dag var vädret härligt. Himlen och havet hade liksom på överenskommelse återtagit sitt fridfulla uttryck. Varje spår av stormen var försvunnet. Detta var den glada nyhet, som professorn förkunnade mig, när han väckte mig.

[ 129 ]»Har du sovit gott, min gosse?» frågade han.

»Mycket bra», svarade jag. »Jag är ännu mycket medtagen, men det gör ingenting.»

»Nej, ingenting. Du är litet trött, det är alltihop.»

»Men farbror förefaller riktigt kry.»

»Jag är förtjust, min gosse, förtjust! Vi äro framme!»

»Vid målet för vår expedition?»

»Nej, men vid ändan av detta hav, som aldrig ville taga något slut. Nu skola vi återtaga vår färd till lands och tränga riktigt in till jordens innandömen.»

»Men tillåt mig en fråga, farbror.»

»Gärna, Axel.»

»Vilken väg skola vi vända tillbaka?»

»Tillbaka! Tänker du på att vända tillbaka, innan vi hunnit fram?»

»Nej, jag vill bara fråga, hur det skall gå till.»

»På det enklaste sätt i världen. När vi väl kommit fram till klotets medelpunkt, skola vi antingen finna en ny väg upp till ytan eller också helt tarvligt återvända samma väg vi kommit. Jag vill gärna tro, att den icke skall spärras för oss.»

»Då måste vi åter sätta flotten i gott stånd.»

»Ja, det blir nödvändigt.»

»Men ha vi nog livsmedel kvar för att utföra allt detta?»

»Ja visst. Hans är mycket duktig, och jag är säker på att han räddat största delen av lasten. Vi kunna för övrigt gå och övertyga oss om det själva.»

Vi lämnade denna för alla vindar öppna grotta. Jag hyste en förhoppning, som på samma gång var en farhåga. Det syntes mig omöjligt att icke allt, vad flotten medfört, hade gått förlorat vid den förskräckliga strandnigen. Jag misstog mig dock. När jag kom ned till stranden, fick jag se Hans stå mitt ibland en mängd i rader ordnade föremål. Min farbror tryckte hans hand med en livlig känsla av tacksamhet. Denne övermänskligt självuppoffrande man, som säkerligen var utan motstycke, hade arbetat, medan vi sovo, och med fara för sitt liv räddat de dyrbaraste sakerna.

Naturligtvis hade vi gjort kännbara förluster. Sålunda hade vi till exempel blivit av med våra vapen, men vi [ 130 ]kunde ju undvara dem. Krutförrådet var oskadat, hur nära det än varit att springa i luften vid åskvädret.

»Nåväl!» utropade min farbror, »eftersom vi inte ha några bössor, få vi låta bli att jaga.»

»Gott, men instrumenten?»

»Här är manometern, det nyttigaste av alla. Den ville jag icke vara av med för alla de andra. Med den kan jag beräkna djupet och veta, när vi nått fram till medelpunkten. Hade vi inte den, skulle vi riskera att gå förbi och komma ut på andra sidan.»

Detta skämt lät litet tvunget.

»Än kompassen?» frågade jag.

»Den ligger på den där klippan, fullkomligt oskadad, och likaså termometern och kronometrarna. Å, den här isländska jägaren är förträfflig att ha!»

Jag måste erkänna, att vi voro ganska väl försedda i fråga om instrument. Vad verktyg och redskap angick, såg jag, att det låg en mängd repstegar, tåg, spett och hackor på sanden.

Återstod att se, om det var lika väl beställt med livsmedlen.

»Och vår proviant?» sade jag.

»Vi skola räkna över den», svarade min farbror.

De lådor, som innehöllo provianten, stodo uppradade på stranden i välbehållet skick. Havet hade låtit oss behålla de flesta av dem, och när allt kom omkring, hade vi ännu skorpor, salt kött, genever och torkad fisk för en tid av fyra månader.

»Fyra månader!» utropade min farbror. »Då hinna vi både fram och tillbaka, och på det som återstår skall jag giva en stor middag för alla mina ämbetsbröder vid Johanneum!»

Jag borde vid detta laget ha varit van vid min farbrors lynne, och ändå blev jag alltid lika förvånad.

»Nu», återtog han, »skola vi förnya vårt vattenförråd av det regnvatten, som under åskvädret fallit i dessa granitbassänger. Sedan behöva vi icke frukta att törsta ihjäl. Jag skall också bedja Hans laga flotten, så gott han kan, fastän vi nog inte behöva använda den mera.»

»Hur så?» utropade jag.

[ 131 ]Det är en idé jag har, ser du. Jag tror, att vi inte skola komma ut samma väg, vi kommit in.»

Jag betraktade min farbror med ett visst misstroende. Jag undrade, om han blivit tokig.

»Låtom oss nu äta frukost», sade han.

Litet torrt kött, skorpor och té utgjorde en förträfflig måltid, och jag måste erkänna, att sällan något smakat mig så bra.

Därefter gick min farbror bort till den klippa, på vilken Hans lagt instrumenten. Han var glad och munter och gnuggade händerna! Han var som ung på nytt! Jag följde efter honom.

Min farbror tog kompassen, ställde den vågrätt och betraktade nålen, som efter några svängningar under det magnetiska inflytandet stannade i ett visst läge. Min farbror tittade, gnuggade sig i ögonen och tittade åter. Slutligen vände han sig häpen mot mig.

»Vad är det?» frågade jag.

Han pekade på instrumentet. Ett utrop av överraskning undslapp mig. Kompassen utvisade norr åt det håll, där vi ansett söder vara beläget. Den vände sig mot stranden i stället för att visa utåt havet.

Jag skakade kompassen och undersökte den. Den var i förträffligt skick. Hur man än vred nålen, återtog den envist samma oväntade riktning.

Alltså — vi kunde ej längre betvivla det — måste vinden hava sprungit om under stormen, utan att vi märkt det och fört flotten tillbaka till den strand, som min farbror trodde, att vi lämnat bakom oss.