Till jordens medelpunkt/Kapitel 27
| ← VAR ÄRO VI? |
|
ETT OVÄNTAT HINDER → |
TJUGUSJUNDE KAPITLET
PÅ UPPTÄCKTSFÄRD
Det skulle vara mig omöjligt att återgiva alla de känslor, som efterträdde varandra i min farbrors själ. Det var ömsom häpenhet, misstro och vrede. Jag har aldrig sett någon så handfallen och sedan så rasande. Skulle vi nu nödgas ännu en gång utstå alla nyss genomgångna mödor och fasor! Hade vi kommit bakåt i stället för framåt?
Men min farbror bemannade sig snart åter.
»Det är ett vidrigt öde, som spelar mig detta spratt!» utropade han. »Elementen sammansvärja sig mot mig! Luften, elden och vattnet söka samfällt motsätta sig mitt vidare framträngande! Nå, jag skall visa, vad min vilja förmår. Jag viker inte en tum, och vi skola väl se, om människan eller naturen till slut avgår med segern.»
»Till flotten!» utropade han,
Det hjälpte icke, hur jag bad och hotade: jag stötte på en vilja hårdare än graniten.
Hans var just i färd med att reparera flotten. Det var, som om denne besynnerlige man anade min farbrors planer. Med några bjälkar av surturbrandur hade han åter gjort vår farkost sjöduglig. Seglet var redan uppe, och vinden lekte i dess veck.
Professorn sade några ord till vägvisaren, vilken genast började föra våra saker ombord och ordna allt för avresan. Luften var ganska ren, och den nordostliga vinden höll i sig.
Vad skulle jag väl göra? Icke kunde jag ensam sätta mig emot dessa två?
Jag stod alltså i begrepp att intaga min vanliga plats ombord på flotten, då min farbror hejdade mig.
»Vi skola icke resa förrän i morgon», sade han.
Jag gjorde en resignerad gest.
»Man bör inte försumma någonting», sade han, »och eftersom slumpen fört mig till denna del av kusten, skall jag icke lämna den utan att hava undersökt den.»
Man torde förstå detta yttrande, om man besinnar, att vi visserligen återkommit till norra stranden, men icke till samma ställe på den, som vi lämnat. Port Grauben måste ligga längre västerut. Det var alltså skäl i att noggrannt undersöka omgivningarna.
»Låt oss då begiva oss ut på upptäcktsfärd», sade jag.
Vi hade vandrat länge och väl utmed Lidenbrockshavets strand, då marken plötsligt förändrade utseende. Den syntes omstörtad och söndersliten genom en häftig höjning av de underliggande lagren. På många ställen buro fördjupningar och upphöjningar vittne om ett väldigt uppror i jordmassan.
Sedan vi med svårighet banat oss väg över en mängd granitblock med kisel, kvarts och alluvial-lämningar, fingo vi plötsligt syn på ett helt fält av ben. Man skulle kunnat taga det för en ofantlig kyrkogård, där stoftet av tjugu århundradens generationer vilade.
Jag stod häpen. Min farbror sträckte sina långa armar mot det tjocka valv, som var vår himmel. Han stod framför en oskattbar samling av Leptotherier, Mericotherier, Mastodonter, Protopitheker och Pterodaktyler, av alla tänkbara antediluvianska vidunder.
Men ännu större blev hans förvåning och förtjusning, när han rusande in bland detta vulkaniska stoft, grep ett glänsande kranium och med darrande röst utropade:
»Axel! Axel! Ett människohuvud!»
»Ett människohuvud!» svarade jag, icke mindre förvånad.
När vi sågo närmare efter, funno vi en hel människokropp, som var mycket väl igenkänlig. Berodde det på markens beskaffenhet, att den kunnat bevaras så genom århundradena? Den spända och pergamentartade huden, de ännu köttiga lemmarna, de oskadade tänderna, det långa håret, naglarna på de oerhört stora fingrarna och tårna — allt tedde sig för oss, såsom det varit i livstiden.
Jag stod stum inför denna syn från en annan tid. Min farbror, som eljest var så talför och mångordig, yttrade icke heller ett ord. Vi lyfte upp kroppen. Vi ställde den mot en klippvägg. Den betraktade oss med sina tomma ögönhålor. Vi knackade på den tomt genljudande bålen.
Denna fossila kropp var icke den enda på det väldiga benfältet. Vi påträffade dylika nästan vid varje steg.
Anblicken av alla generationer av människor och djur, blandade om varandra på detta gravfält, erbjöd i sanning ett förvånande skådespel. Men en fråga framställde sig, som vi icke dristade besvara. Hade dessa en gång levande varelser, sedan de redan övergått till stoft genom någon jordens omskakning störtat ned till det Lidenbrockska havets stränder? Eller var det icke troligare, att de levat här i denna underjordiska värld, under denna artificiella himmel, börjande och slutande sitt liv liksom invånarna på jorden? Ända hittills hade endast havsvidundren och fiskarna visat sig levande för oss. Irrade ännu underjordiska människor på dessa ödsliga stränder?
Under ännu en halvtimme vandrade vi fram bland dessa benfält. Vi drevos av en livlig nyfikenhet. Vilka andra under inneslöt väl denna grotta? Vilka nya skatter för vetenskapen?
Mina ögon voro beredda på alla överraskningar.
Vi lämnade slutligen havsstranden och benfälten bakom oss och kommo till brynet av en ofantlig skog, men det var icke någon av de champinjonskogar vi sett i närheten av Port Grauben.
Det var tertiärformationens vegetation i sin fulla prakt. Höga palmer av nu försvunna arter, furor, idegranar, cypresser och thujor representerande barrträdens familj och voro sinsemellan förenade genom ett nästan ogenomträngligt nät av lianer. En mjuk matta av mossor och anemoner täckte marken.
Farbror Lidenbrock trängde oförskräckt in i dessa jättelika snår. Jag följde efter honom, icke utan vissa farhågor. Eftersom naturen här erbjöd en riklig växtnäring, varför skulle man icke kunna påträffa alla de fruktansvärda däggdjur, som leva av sådan?
Plötsligt stannade jag och grep fatt i min farbror.
Det diffusa ljuset gjorde det möjligt att urskilja de minsta föremål inne i de djupa snåren. Jag tyckte mig se, nej, jag såg verkligen med mina ögon ofantliga gestalter röra sig under träden! Det var jättelika djur, en hel hjord av mastodonter, icke fossila utan levande och liknande dem, vilkas kvarlevor 1801 upptäcktes i Ohios träskmarker!
Jag såg dessa stora elefanter, vilkas snablar vimlade under träden som en mängd ormar. Jag hörde, hur de bökade med sina långa betar bland de gamla stammarna. Grenarna knakade, löven avsletos i stora massor och försvunno i dessa odjurs gap.
Min farbror stirrade.
»Kom», sade han och fattade mig i armen. »Framåt, framåt!»
»Nej», ropade jag, »nej! Vi äro ju obeväpnade. Vad skulle vi taga oss till bland denna hjord av jättelika fyrfotadjur? Kom, farbror, kom! Ingen mänsklig varelse kan ostraffat trotsa dessa vidunders vrede.»
»Ingen mänsklig varelse?» sade min farbror, sänkande rösten. »Du misstager dig, Axel. Se därborta! Jag tycker mig skönja en levande varelse, en varelse lik oss, en människa!»
Jag såg dit och ryckte på axlarna, besluten att i det längsta förhålla mig tvivlande. Men jag måste ju tro mina ögons vittnesbörd!
Stödd mot stammen av en ofantlig kauris, stod verkligen en mänsklig varelse, en dessa underjordiska trakters Protevs, en ny Neptun-son, och vaktade denna talrika mastodonthjord.
Det var icke den fossila varelse, vars kropp vi funnit på benfältet. Det var en jätte, skickad att härska över dessa vidunder. Han var över tolv fot lång. Hans huvud, som var stort som en buffeloxes, försvann i en skog av aldrig utrett hår. I handen svängde han en kolossal gren, en värdig stav åt denne antediluvianske herde.
Vi stodo orörliga, slagna av häpnad. Men vi kunde bliva sedda. Vi måste fly.
»Kom, kom!» ropade jag, dragande med mig min farbror, som för första gången lydde ett klokt råd.
En kvarts timme senare voro vi utom synhåll för denne fruktansvärde fiende.
Vi sprungo emellertid vidare och kände det, såsom när man i sömnen rides av maran. Instinktivt återvände vi till det Lidenbrockska havet, och jag vet icke, på vilka avvägar mitt förstånd kunnat förirra sig, om icke en händelse återfört mig till verklighetens värld.
Jag såg ett föremål glänsa på marken, böjde mig ned och tog upp det. Det var en dolk, och jag räckte den till min farbror.
»Axel», utropade han. »Detta är en stor upptäckt! Denna klinga har legat här i sanden i två- eller trehundra år, och det är mot dessa klippor som dess egg huggits slö!»
»Men den kan inte hava kommit hit av sig själv!» utropade jag. »Någon måste hava varit här förut…»
»Ja, en man.»
»Och den mannen?»
»Den mannen har ristat sitt namn med denna dolk! Han har velat ännu en gång utmärka vägen till medelpunkten. Låtom oss söka!»
Och livligt intresserade, gingo vi utmed den höga klippväggen, spejande in i de minsta skrevor för att se, om de icke skulle förvandla sig till en ny gång.
Vi kommo på detta sätt till ett ställe, där stranden blev smalare. Havet nästan sköljde mot klipporna och lämnade endast en famnsbred passage. Mellan två framskjutande klippor upptäckte vi ingången till en mörk tunnel.
Där lästes på en granitplatta två mystiska, av tiden halvt utplånade skrivtecken, de båda initialerna till den djärve och fantastiske upptäcksresandens namn:
»A. S.!» utropade min farbror. »Arne Saknussem.»
Alltjämt Arne Saknussem!