Till jordens medelpunkt/Kapitel 31
| ← EN FÖRTVIVLAD BELÄGENHET |
|
HEMFÄRDEN → |
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET
ÅTERGIVNA ÅT DAGSLJUSET
Då jag åter slog upp ögonen, kände jag, att Hans höll i mig med sin ena hand. Med den andra hade han tag i min farbror. Jag var icke synnerligen svårt sårad, men kände en allmän stelhet i hela kroppen. Jag fann mig ligga på en bergssluttning, alldeles invid ett bråddjup, i vilket den minsta rörelse kunnat nedstörta mig. Hans hade räddat mig från döden, när jag rullade utför kratern.
»Var äro vi?» frågade min farbror, som tycktes riktigt förargad över att åter befinna sig uppe på jorden.
Jägaren ryckte på axlarna som för att säga, att han inte visste det.
»På Island? frågade jag.
»Nej», svarade Hans.
»Inte?» utropade professorn.
»Hans tar nog miste», sade jag och steg upp.
Vi hade erfarit många överraskningar under denna resa, men ännu en var oss här förbehållen,
Femhundra fot över våra huvuden öppnade sig kratern av en vulkan, ur vilken varje kvart uppsteg en hög eldpelare, blandad med pimsten, aska och lava. Nedanför oss voro branta sluttningar, täckta med eruptiv massa till ett djup av sju till åtta hundra fot. Vulkanens nedre del försvann i en verklig krans av grönskande träd, bland vilka jag urskilde oliver, fikonträd och vinrankor, som tyngdes av mogna druvklasar.
Detta var icke någon tavla från de arktiska regionerna, det måste jag medgiva.
Vi hade emellertid icke vidare lust att kvarstanna i det farliga grannskapet utan började stiga ned för de branta sluttningarna, undvikande lavaströmmarna, vilka överallt slingrade sig fram som eldormar.
»Vi måste vara i Asien», utropade jag, »på kusten av Indien, eller kanske mitt ibland Söderhavsöarna! Vi hava färdats genom halva jordklotet och kommit ut mitt emot Europa?»
»Men kompassen?» sade min farbror.
»Ja, kompassen», sade jag villrådig. »Skulle vi tro på den, så hava vi hela tiden färdats norrut.»
Detta var ett oförklarligt faktum. Jag visste icke, vad jag skulle tro.
När vi kommo ned bland träden, mötte vi en gosse. Det var en liten, eländigt klädd stackare, som tycktes bliva mycket rädd, när han fick se oss. Halvnakna, som vi voro, och med ovårdat hår och skägg, sågo vi ju också hemska ut, och så framt vi ej kommit till ett land av rövare, voro vi just ägnade att skrämma invånarne.
Just som gossen skulle taga till flykten, sprang Hans efter honom och förde honom tillbaka trots hans skrik och sparkar.
Min farbror försökte lugna honom så gott han kunde och frågade sedan på god tyska:
»Vad heter det här berget, min lille vän?»
Gossen svarade icke.
»Gott», sade min farbror, »vi äro ju icke i Tyskland».
Han upprepade samma fråga på engelska och sedan på franska, men alltjämt utan resultat.
»Låt oss försöka med italienska då», återtog min farbror och frågade på detta språk:
»Dowe noi stamo?»
»Ja, var äro vi?» sade jag otåligt.
»Vill du svara» utropade min farbror, som nu började bliva riktigt ond. »Come si noma questa isola?» fortsatte hän och skakade gossen i öronen.
»Stromboli», svarade den lille herden, som i detsamma slet sig lös och sprang sin väg nedåt fälten.
»Stromboli! Stromboli!» utropade jag.
Min farbror gestikulerade och pratade i kapp med mig. Man kunde trott, att vi sjöngo en lovsång.
Å, vilken underbar resa! Vi hade gått ned genom en vulkan och kommit ut genom en annan, belägen mer ån fyrahundraåttio mil från Snefels!
Efter en förtjusande måltid av frukter och friskt vatten, begåvo vi oss på väg till Strombolis hamn. Att omtala huru vi kommit till ön, syntes oss mindre klokt. De vidskepliga italienarna skulle säkert ansett oss för demoner från underjorden. Vi beslöto därför att gälla för helt vanliga skeppsbrutna. Det var mindre ärofullt, men mera betryggande.
Under vägen hörde jag min farbror mumla:
»Men kompassen! Kompassen, som visade på norr!»
En timme sedan vi lämnat olivdungarna bakom oss, anlände vi till San Vincenzo, där Hans fordrade betalning för sin trettionde vecka i vår tjänst. Den överlämdes också till honom med de varmaste handtryckningar.
Om han också icke delade vår helt naturliga sinnesrörelse, hängav han sig dock i detta ögonblick åt en ovan hjärtlighet.
Han tryckte lätt våra händer med det yttersta av sina fingrar och log.