Till jordens medelpunkt/Kapitel 32
| ← ÅTERGIVNA ÅT DAGSLJUSET |
|
Förlagsreklam → |
TRETTIOANDRA KAPITLET
HEMFÄRDEN
Här följer nu slutet på en berättelse, till vilken även personer, som äro vana att icke förundra sig över något, skola vägra att sätta tro. Men jag låter icke människornas klentrogenhet bekomma mig det minsta.
Vi mottogos av de strombolitiska fiskarena med all den vänlighet, man plägar visa skeppsbrutna. De gåvo oss kläder och mat. Efter två dygns väntan kunde vi på en liten maltesisk slup den 31 augusti avsegla till Messina där vi njöto några dagars vila och fullständigt återvunno våra krafter.
Fredagen den 4 september gingo vi ombord på Volturne, en fransk postångare, och tre dagar därefter landade vi i Marseille. Det var endast en sak, som oroade oss, och det var den fördömda kompassen. Detta oförklarliga faktum var verkligen bekymmersamt. Den 9 september på aftonen anlände vi till Hamburg.
Jag avstår från att beskriva Marthas häpnad och Graubens glädje.
»Nu då du är en hjälte», sade min kära lilla fästmö, »behöva vi aldrig mera skiljas, Axel!»
Jag såg på henne. Hon grät och skrattade på en gång.
Jag behöver ju icke säga, att professor Lidenbrocks återkomst väckte uppseende i Hamburg. Tack vare Marthas pratsamhet hade det snart spritt sig i hela världen, att han avrest till jordens medelpunkt. Man ville icke tro det, och när han nu var tillbaka, trodde man det lika litet.
Men Hans närvaro och åtskilliga meddelanden från Island bragte småningom allmänheten på andra tankar.
Då blev min farbror en stor man och jag en stor manas brorson, vilket alltid är något. Staden Hamburg gav en fest till vår ära, och vi blevo på allt sätt firade.
Vår gode isländske vägvisare kunde icke förmås att kvarstanna i Hamburg. Han längtade hem till Island.
»Farväl», sade han en vacker dag, och med detta enkla avsked seglade han hem till Reykjavik, dit han lyckligt och väl anlände.
Vi voro mycket fästade vid den präktige ejderjägaren, Vi kunna aldrig glömma, att han räddat våra liv, och nog skall jag försöka att få återse honom ännu en gång här i livet.
Till slut bör jag tillägga, att Resan till jordens medelpunkt väckte ett kolossalt uppseende. Den blev tryckt och översatt till alla språk.
Men ett bekymmer hade min farbror att dragas med under all yttre ära. En sak kunde han icke förklara — hur det hade förhållit sig med kompassen.
En dag fick jag se detta minnesvärda instrument, när jag höll på att ordna en samling mineralier i min farbrors arbetsrum. I ett halvt år hade den stått där i en vrå utan att ana all den förtret, den förorsakat oss.
Hur häpen blev jag icke plötsligt! Jag uppgav ett rop, Min farbror skyndade till.
»Vad är det?» frågade han.
»Kompassen!»
»Ja, vad då?»
»Nålen pekar åt söder och icke åt norr.»
»Vad säger du?»
»Se själv. Polerna äro förbytta.»
»Förbytta!»
Min farbror tittade och jämförde och tog slutligen ett hopp, så att hela huset skakade.
Ett ljus uppgick samtidigt för honom och för mig.
»När vi voro vid Kap Saknussem», utropade han, så snart han kunde tala, »visade således denna fördömda kompass söder i stället för norr.»
»Tydligen.»
»Då förklaras vårt misstag. Men hur har den kunnat bli på det sättet?»
»Å, det är ganska enkelt.»
»Hur menar du?»
»Under åskvärdret på Lidenbrocks hav hade den där eldkulan, som gjorde järnet på flotten magnetiskt, naturligtvis också förbytt polerna på vår kompass!»
»Aha!» utbrast professorn skrattande. »Det var alltså elektriciteten, som spelade oss ett spratt!»
Från denna dag var min farbror den lyckligaste av lärda och jag den lyckligaste av alla människor, ty min vackra vierländska övergav sin egenskap av myndling och framlevde sedan sina dagar i huset vid Königsstrasse i den dubbla värdigheten av brorsdotter och maka. Jag behöver icke tillägga, att hennes farbror var den ryktbare professor Otto Lidenbrock, korresponderande ledamot av alla geografiska och mineralogiska sällskap i de fem världsdelarna,
SLUT