Tom Sawyers äventyr/Kapitel 20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 19
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 20
Kapitel 21  →


[ 18 ]

XX.

När Tom kom hem, var han mycket nedslagen, och det första hans tant sade honom, visade honom, att han fört sina sorger till en föga lovande marknad.

»Tom», sade hon, »jag har god lust att ta och flå dig levande.»

»Vad har jag gjort, tant?»

»Åh, du har gjort tillräckligt. Här kommer jag som en gammal tok till Sereny Harper och hoppas få henne att tro all den där smörjan om drömmen din, och har man väl någonsin hört på maken? — då har hon letat ut ur Joe, att du var över hit och hörde allt vad vi sa' den kvällen. Jag begriper inte, vad det ska' bli av en pojke, som kan bära sig åt så. Det gör mig så ledsen att du kunde låta mig gå till Sereny Harper och göra mig löjlig, utan att du sa' ett enda ord.»

Detta var en ny sida av saken. Hans fyndighet på morgonen hade först förefallit honom som ett gott skämt och mycket snillrik, men nu tyckte han, att han burit sig elakt och simpelt åt. Han hängde [ 19 ]huvudet och kunde på en stund ej komma sig för att svara något, men slutligen sade han:

»Jag önskar, att jag inte hade gjort det, tant — men jag tänkte mig inte för.»

»O, barn, du tänker aldrig. Du tänker aldrig på någonting annat än din egen själviskhet. Du kunde tänka på att komma över hit hela den långa vägen från Jacksons ö under natten för att få skratta åt vår sorg och du kunde tänka på att dra mig om näsan med din lögn om en dröm, men du kunde aldrig tänka på att ha medlidande med oss och rädda oss från sorg.»

»Jag ser nu, tant, att det var elakt gjort, men det var inte min mening att vara elak — sannerligen det det var. Och för resten var det inte för att få skratta åt er, som jag kom hit den där natten.»

»Vad kom du för då?»

»Det var för att säga er, att ni inte skulle vara oroliga för oss, för vi hade inte drunknat.»

»Tom, Tom, jag skulle varit den tacksammaste människa i hela världen, om jag kunde tro, att du någonsin haft en så god tanke som så, men du vet själv, att du inte har haft det — och jag vet det, Tom.»

»Nej, det är riktigt, riktigt sant, tant. Jag vill dö på fläcken, om jag inte gjorde det.»

»Nej, Tom, ljug inte, du får inte göra det. Det gör bara saken hundra gånger sämre.»

»Men det är inte en osanning, tant — det är sant. Jag ville tant inte skulle vara ledsen — det var bara därför, som jag kom hit.»

»Jag ville ge hela världen, om jag kunde tro det — det skulle väga opp en hel mängd med synder, [ 20 ]Tom. Jag skulle nästan bli glad över, att du gav dig i väg och bar dig så illa åt. Men det är inte alls troligt, för varför sa' du mig det inte, barn?»

»Jo, sir tant, när tant började tala om begravningen, tyckte jag det skulle vara så förfärligt livat, om vi kommo hit och gömde oss i kyrkan, så jag kunde inte förmå mig att förstöra det för oss. Och därför stoppade jag tillbaka barken i fickan och höll mig tyst.»

»Vilken bark?»

»Barken jag hade skrivit på för att säga tant, att vi bara voro borta och sjörövade. Jag önskar nu, att tant hade vaknat, när jag kysste tant — det är riktig sanning, att jag gör det.»

De hårda dragen i hans tants ansikte veknade, och ett milt uttryck började skymta fram i hennes ögon.

»Kysste du mig verkligen, Tom?»

»Ja, visst gjorde jag det.»

»Är du säker på, att du gjorde det?»

»Jaa då, tant, alldeles säker.»

»Vad kysste du mig för, Tom?»

»Därför att jag höll så rysligt mycket av tant, och tant låg där och jämrade sig, och jag var så ledsen.»

Orden hade en ton av sanning.

»Kyss mig igen, Tom! Och så i väg till skolan med dig och plåga mig inte längre.»

Genast han hade gått, skyndade hon till en garderob och tog fram de sorgliga kvarlevorna av den jacka, som Tom hade haft på sig under sitt sjörövarliv, men då hon fått fatt i den hejdade hon sig, hållande den i handen, och sade:

[ 21 ]»Nej, jag törs inte. Stackars gosse, han narrades nog, tänker jag, men det är en sådan välsignat rar osanning, det är en sådan tröst för mig i den. Jag hoppas Herren — ja, jag vet, att Herren förlåter honom, för det var så snällt av honom att säga det. Men jag vill inte finna, att det är en osanning; jag vill inte se efter.»

Hon lade ifrån sig jackan och stod en stund och funderade. Två gånger räckte hon ut handen för att taga plagget igen, men ångrade sig båda gångerna. Ännu en gång vågade hon försöket, och denna gång fann hon styrka i tanken: »Det är en så rar osanning — det är en så rar osanning — jag vill inte låta det gå mig till hjärtat.» Och hon stack banden ned i fickan på jackan. Ett ögonblick senare läste hon genom sina flödande tårar Toms barkstycke och sade:

»Nu skulle jag kunna förlåta gossen, om han hade begått en miljon snedsprång!»