Tom Sawyers äventyr/Kapitel 21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 20
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 21
Kapitel 22  →


[ 22 ]

XXI.

Det var någonting i tant Pollys sätt, när hon kysste Tom, som sopade bort hans dysterhet och gjorde honom lätt om hjärtat och lycklig igen. Han begav sig till skolan och hade lyckan att stöta ihop med Becky Thatcher i slutet av Ängsgatan. Han lät alltid sina handlingar bestämmas av sitt lynne för stunden. Utan ett ögonblicks betänkande sprang han fram till henne och sade:

»Jag bar mig nedrigt illa åt mot dig i dag, Becky, och jag är så ledsen så. Jag ska aldrig, aldrig göra så mer, så länge jag lever — snälla Becky, låt oss vara goda vänner igen. Säg, vill du?»

Flickan stannade och såg honom föraktfullt in i ansiktet.

»Jag vore tacksam, om ni ville sköta er själv, herr Thomas Sawyer. Jag vill aldrig tala ett enda ord mer med er.»

Hon knyckte på nacken och lämnade honom. Tom var så förbluffad, att han icke ens hade nog själsnärvaro att säga:

»Mig gör det lika, fröken Nipper-tippa!» ända tills rätta stunden att säga det hade gått förbi. Han sade därför ingenting, men han [ 23 ]var icke desto mindre alldeles förfärligt ond. Han masade av in på skolgården, önskande att hon vore en pojke och utmålade för sig, huru han då skulle ha mörbultat henne. Om en stund mötte han henne igen och gav henne ett stickord i förbifarten. Hon slungade till honom ett annat till svar, och den förbittrade brytningen mellan dem var fullständig.

I sin djupa förtrytelse tyckte sig Becky knappast kunna vänta, tills skoltimmen började, så otålig var hon att få se Tom avbasas för den förstörda läseboken. Den obestämda lust hon känt att skvallra på Alfred Temple hade alldeles förjagats genom Toms kränkande stickord.

Stackars flicka! Hon visste icke, huru litet det skulle dröja, innan hon själv råkade ut för ledsamhet. Läraren, magister Dobbins, hade nått medelåldern, utan att hans äregiriga drömmar gått i fullbordan. Hans älsklingstanke hade varit att bli läkare, men fattigdomen hade avgjort, att han icke nått högre än till skolmästare i en obetydlig småstad. Varje dag tog han fram ur sin pulpet en hemlighetsfull bok, i vars läsning han fördjupade sig så ofta icke hans tid upptogs genom att förhöra något läxlag. Den boken hade han alltid inlåst. Det fanns icke en enda unge i hela skolan, som icke var nära att förgås av längtan att få kasta en blick i den, men något tillfälle därtill erbjöd sig aldrig. Varenda en bland dem hade bildat sig en åsikt om denna boks beskaffenhet, ingendera lik den andra, och det fanns ingen utväg att utröna verkliga förhållandet i saken. När nu Becky kom gående förbi pulpeten, som stod nära dörren, märkte hon, att nyckeln satt i låset. Här var nu ett oskattbart [ 24 ]tillfälle! Hon såg sig omkring, fann att hon var ensam, och i nästa ögonblick höll hon boken i sin hand. Titelbladet — professor Den och Dens »Anatomi» — lände henne icke till någon upplysning, och hon började därför bläddra i bladen. Hon fick snart upp en helsidesplansch, en vackert graverad och kolorerad bild, föreställande en människa. I detsamma föll en skugga över bladet och Tom Sawyer kom inklivande genom dörren och såg en glimt av bilden. Becky ryckte till sig boken för att slå igen den, men hade den olyckan att riva sönder planschen uppifrån och ända till mitten. Hon kastade boken ner i pulpeten, vred om nyckeln och brast i gråt av skam och ängslan.

»Du är den sämsta varelse, som kan finnas, Tom Sawyer, som smyger dig på en så där för att få si vad en sir på.»

»Hur kunde jag veta, att du höll på att si på någonting?»

»Du borde skämmas! Nu tänker du gå och skvallra på mig, och — o, vad ska' jag göra, vad ska' jag göra? Jag får stryk, och jag har aldrig fått stryk förr i skolan.»

Så stampade hon med sin lilla fot och sade:

»Ja, var så elak, om du vill! Jag vet någonting, som kommer att hända. Vänta bara, får du si! Skamligt, skamligt, skamligt!» — och hon skyndade ut ur skolhuset under ett nytt utbrott av gråt.

Tom stannade kvar, alldeles förbryllad genom detta häftiga angrepp. Till sist sade han för sig själv:

»Vad en flicka är för en lustig toka! Aldrig fått stryk i skolan! Strunt, vad är det att få stryk! Det [ 25 ]är just likt en flicka — de ha så tunt skinn och ä' sådana harar. Inte skvallrar jag naturligtvis för gubben Dobbins på den stackaren, då det finns andra sätt att hämnas på henne, som inte ä' så skamliga. Men huru kommer det nu att gå? Gubben Dobbins kommer att fråga, vem det är, som har rivit sönder boken. Ingen svarar. Då kommer han att göra, som han alltid gör — fråga den ena efter den andra, och då han kommer till den rätta, vet han genast, att det är hon, utan att någon enda har sagt någonting. Flickornas ansikten skvallra alltid på dem. De kunna aldrig hålla sig styva. Smörj kommer hon att få. Hon är illa ute nu, Becky Thatcher, för det finns inte något sätt att komma ur knipan för henne.» Tom grundade ännu en gång på saken, och så tillade han: »Just lagom åt henne! Hon skulle gärna se mig i samma knipa. Må hon få känna på det!»

Tom gick ut till de stojande och lekande kamraterna. Några minuter senare kom läraren, och lektionen började. Tom visade icke just något intresse för undervisningen. Var gång han kastade en blick åt flickornas sida i skolrummet, kände han sig nedslagen vid åsynen av Becky. Då han tog allt i betraktande, tyckte han sig icke just böra hysa något medlidande med henne, och ändå var det nätt och jämt han kunde förhindra sig därifrån. Han sökte inbilla sig, att han kände sig belåten, men detta var långt ifrån rätta namnet på hans sinnesstämning. Inom kort upptäcktes bläckplumparne i hans läsebok, och för en stund voro Toms tankar helt och hållet upptagna av hans egna angelägenheter. Becky var som bedövad av sin ängslan, men nu vaknade hon upp och visade mycket intresse för vad som [ 26 ]försiggick. Hon väntade icke, att Tom skulle söka reda sig ur sitt trångmål genom att neka till att han själv hade spillt bläck på boken, och däri hade hon rätt. Att neka brukade endast förvärra saken för Tom. Becky hade trott, att hon skulle bli glad över hans olycka, och hon försökte tro, att hon var glad, men hon fann, att hon icke var så viss om det. Då slutkatastrofen var förestående, kände hon lust att stiga upp och skvallra på Alfred Temple, men hon ansträngde sig och förmådde sig själv att tiga, »ty», sade hon för sig själv, »han talar alldeles säkert om, att det var jag, som rev sönder planschen. Jag skulle inte säga ett ord, om jag kunde rädda hans liv med det.»

Tom fick sin avbasning och gick tillbaka till sin plats, utan att alls känna sig nedslagen, ty han tänkte, att det var möjligt, att han utan att veta av det hade själv spillt bläcket på läseboken under något stojande upptåg — han hade förnekat det bara för formens skull och emedan det så var vanligt, och han hade hållit fast vid förnekandet av princip.

En hel timme förgick; läraren satt och nickade på sin tron, luften kändes så tyngande genom de läsande barnens mumlande. Efter en stund sträckte magister Dobbins på sig, gäspade, öppnade pulpeten och räckte ut handen efter boken, men han tycktes obeslutsam, om han skulle taga fram den eller låta den vara. De flesta lärjungarna blickade upp dåsigt, men det fanns två bland dem, som med spänd uppmärksamhet bevakade alla hans rörelser.

Tom kastade en blick på Becky. Han hade sett samma blick som nu hos henne hos en jagad kanin, som utan att vidare kunna undkomma sett bössan [ 27 ]riktas mot sitt huvud. I ögonblicket glömde han sin tvist med henne. Fort! Någonting måste göras! Och göras genast också! Men själva den hotande farans närhet förlamade hans uppfinningsförmåga. Utmärkt! Han fick en ide! Han skulle springa fram och rycka till sig boken, springa ut genom dörren och fly! Men han vacklade endast ett kort litet ögonblick i sitt beslut, och förlorade därigenom tillfället — läraren öppnade boken. För sent; det fanns nu icke längre någon hjälp för Becky, sade sig Tom. I nästa ögonblick lät läraren sina ögon fara över barnen. Vart enda öga sänkte sig för denna blick, ty det låg ett uttryck i den, som slog även den oskyldige med fruktan. Det var alldeles tyst så länge som det behövs för att räkna till tio; läraren samlade hela sin vrede. Så sade han:

»Vem har rivit sönder denna bok?»

Det hördes icke ett ljud; man hade kunnat höra, om en knappnål hade fallit till golvet. Tystnaden fortfor; läraren lät blicken gå från det ena ansiktet till det andra för att söka efter tecken till brottslighet.

»Benjamin Rogers, har du rivit sönder denna bok?»

»Nej!»

En ny paus.

»Joseph Harper, har du gjort det?»

»Nej!»

Tom kände sig allt mer och mer olycklig till mods under den tortyr han erfor genom detta långsamma tillvägagående. Läraren for med ögonen utefter gossarnes bänkrader, betänkte sig en stund och vände sig därpå till flickorna.

[ 28 ]»Amy Lawrence?»

Hon skakade på huvudet.

»Gracie Miller?»

Samma tecken.

»Susanna Harper, har du gjort det?»

Åter ett nekande svar.

Nästa flicka var Becky Thatcher. Torn darrade från huvud till fot av sin sinnesrörelse och i känslan av situationens hopplöshet.

»Rebecka Thatcher ?» — Tom såg på hennes ansikte — »har du rivit sönder… nej, se mig i ansiktet!» — hon lyfte händerna bedjande — »har du rivit sönder denna bok?»

En tanke for som en blixt genom Toms hjärna. Han sprang upp och ropade:

»Det är jag, som har gjort det.»

Alla barnen stirrade på honom, förbluffade över denna otroliga dårskap. Tom stod en stund för att samla sina skingrade själsförmögenheter, och när han gick fram för att taga emot sin bestraffning, tyckte han, att den överraskning, den tacksamhet och den tillbedjan, som strålade ut mot honom ur den stackars Beckys ögon, var betalning nog för ett hundratal avbasningar. Inspirerad genom sin egen storståtliga bragd tog han emot utan ett enda klagoljud den obarmhärtigaste risbastu, som till och med magister Dobbins någonsin hade utdelat; och den grymma tillökningen i hans straff, bestående i tillsägelsen att stanna kvar två timmar efter sedan de andra blivit hemförlovade för dagen, mottog han också med likgiltig min — ty han visste vem som skulle stå och vänta på honom utanför, tills hans [ 29 ]fångenskap var slut, och han skulle icke anse de tröga timmarna som en förlust heller.

Tom gick till sängs den kvällen, uppgörande hämndeplaner mot Alfred Temple, ty Becky hade full av ånger och blygsel berättat allt för honom, icke heller gömmande sitt eget förräderi. Men även hans längtan efter hämnd måste snart giva vika för angenämare funderingar, och han föll slutligen i sömn med Beckys sista ord mer och mer oklart ljudande för sina öron: »Tom, huru kunde du vara så ädel!»