Tony växer upp/Kapitel 02

[ 9 ]

II.

Jag heter Tony Hastfehr; min mor är en Ruthven. Både min fars och min mors släkter ha från andra hav och öar kommit till det land, där de nu i århundraden levat, och i det längsta levat ganska gott. Under alla dessa århundraden ha de ägt gods och gårdar, som förr dock voro ansenligare än nu.

Gården, som vi i vår barndom bebodde, var gammal och mörk och låg i utkanten av en stad, där det aldrig tidigare funnits några med våra namn; nu räknades bärare av dessa till de förnämsta i samhället. Våra egna ägor in[ 10 ]skränkte sig visserligen till denna gård och den stora trädgård, vari den låg inbäddad; men som barn fick jag aldrig riktigt klart för mig, om icke hela slätten framför också hörde till oss: den stora slätten, där skymningen om eftermiddagarna samlades och ljusblå som lätt rök svepte in mot staden.

Huset var en avlång gammaldags byggnad i två våningar med djupa mörka rum och skumma korridorer, där fotstegen gåvo eko. Jag tassade på tå, ty jag tyckte inte om ekot: det lät, som om många, många människor kommo på en gång, och det dånade i väggarna, som om de varit ihåliga. Trappan var också hemsk, och nedanför balustraden höll ett stort troll till. Jag hade mina särskilda trappsteg, där jag brukade stanna med dunkande hjärta, väntande att en luden arm skulle sticka fram och knipa tag i mig.