Tony växer upp/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 2
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 3
Kapitel 4  →


[ 10 ]

III.

Min fars rum var beläget på nedre botten, och den lukt av tobak och dammiga böcker, som bitit sig fast därinne, försvann endast för en kort tid under den stora vårstädningen.

I min lilla värld föreföll det mig, som om [ 11 ]min far, Pa som jag brukade kalla honom, vore en av dessa vänliga jättar, som roa sig med att leka med pysslingarna. Han hade ett högt hjärtligt skratt, som lockade andra att skratta med honom. Med en karakteristisk gest strök han genom sitt yviga ljusa hår och skrattade, så att det ekade i rummet. Han talade mycket och alltid fort, med en liten lustig skorrning, och hans ansikte var lika livfullt som hans skratt. I salen, som i synnerhet om somrarna var mörkare än de andra rummen, därför att ett stort lummigt kastanjeträd växte tätt utanför fönstren, stod en flygel, och det hände knappast en kväll, att jag icke somnade i barnkammaren vid ljudet av Pas musik.

Som liten kunde jag väl inte just ha någon bestämd uppfattning av min far vid den tiden; han var ett av de ansikten, som skymtade omkring mig. Men det skulle ej ett ögonblick falla mig in att ta honom för en fantasi; och de intryck jag senare fick av honom sammanhänga också intensivt med alla minnen jag har av honom från tidigare år.

På den tiden, då vi bodde i det gamla huset vid slätten, hade han redan dragit sig tillbaka från militärtjänsten, men kvarstod som kapten i reserven. Som ung löjtnant hade han sällat sig [ 12 ]till dem, som inträdde i Kongostatens tjänst, där under dessa årtiondens förlopp icke få av våra officerare ströko med. Livet under den exotiska himmeln, äventyren, farorna, striderna med infödingarna hade tilltalat hans livliga, handlingskraftiga natur. De rent materiella fördelar, som voro förknippade med denna anställning, hade han fäst mycket mindre avseende vid; det var äventyret, vilket i växlande skepnader kommit honom till mötes, som tjusat honom. Jag förmodar, att han efter dessa av liv och spänning fyllda år ej på samma sätt som förut kunde intressera sig för militärlivet hemma och att detta var en av anledningarna till att han så tidigt tog avsked; till detta hans beslut bidrog väl också ej så litet, att han genom giftermålet med min mor erhöll en mindre förmögenhet, vilken dock efter inköpet av gården hastigt krympte samman.

I staden hade han en hel del uppdrag. Man uppskattade honom, kanske ännu mera i sällskapslivet än på bolagsstämmor, möten och sammanträden; hans sprudlande humör och slagfärdiga, men aldrig sårande replikföring förskaffade honom många beundrare. Hans värdefullare begåvning var dock nästan uteslutande förlagd till känslornas område. Genom det senti[ 13 ]mentala hos sig vann han även vänner. Han var ett »kvickhuvud» och en »känslomänniska». Man applåderade honom, och man fann honom sympatisk. Han hörde till dessa impulsiva, blixtrande, på sätt och vis också genialiska naturer, som ha en snabb och intuitivt riktig uppfattning av åtminstone det ytliga av tingen och världens yttre skådespel, även om de mera sällan låta denna uppfattning utlösas i djupare reflexioner.

Han hade en mängd talanger, och han skulle antagligen aldrig kunnat leva i det tysta huset, om han ej haft dem. Han spelade piano, skrev vers, målade, tecknade. Alla de troll, älvor och besynnerliga sagofigurer, som han ritade och färglade för mig, fingo för min inbillning det hemlighetsfullt skälvande liv, som de kanske icke ägde i sin upprinnelse, och tittade spejande och vädrande fram efter mig ur varje vinkel och vrå av det gamla huset. Det var min fantasi, som ibland gav dem det egendomligas och mångtydigas grimas; själva voro de vänliga och enkla väsen. Min far hörde det klara livet till.

Jag förstår nu, att hela hans väsen oavbrutet kämpade mot det döda lugn, som behärskade den tysta kvinnan vid fönstret. För honom måste det ha varit en plåga bara att stiga in i [ 14 ]hennes rum. Han har sedan ofta berättat för mig om hur hon, då hon ännu var frisk och hennes ögon voro uttrycksfulla och strålande, brukade tala med honom om sin rädsla för den sjukdom, som fanns i hennes släkt och som sedan drabbade henne. Han brukade höra på henne med ett styng i bröstet, men förjagade alltid hennes sorgsna aningar med sitt glada skratt.

När sjukdomen började, föreföll det honom nästan omöjligt att förstå, att den kvinna, som han älskade och som älskade honom, kommit utom hörhåll för hans röst. Hon tycktes höra andra röster och se andra ansikten i dimmorna omkring sig, blott icke hans. I hopp om att få henne frisk följde han läkarnas råd och sände henne till ett sinnessjukhem. Ett par år senare kom hon tillbaka till honom med dessa ögon, som sågo utan att se. Jag var då fyra till fem år gammal och har icke något minne därav. En avlägsen släkting till min far, en gammal fröken, som varit sjuksköterska, installerades nu i huset för att sköta min mor.

Det var en icke mycket tröttsam tjänst, och jag ser henne ännu för mig, hur hon brukade sitta och dricka kaffe tillsammans med vår trotjänarinna Lova, min barnjungfru. Båda dop[ 15 ]pade långsamt kaffebrödet och tuggade länge och betänksamt, och min tant bar alltid en ylleklänning av brunt tyg, av samma färg som gräddblandat kaffe, och med en bård av små röda moucher, vilka i mitt tycke liknade glasyren på ett slags bakelser, som tant gärna lät köpa hem från staden. Pa hade nog min tant och Lova i tankarna, då han ibland lyfte upp mig på sitt knä och på sitt lustiga sätt sade:

— Å Tony, vad vi alla i det här huset äro förskräckligt gamla!

Min tant, som lydde det romantiska namnet Eleonora, hade ett litet rum bredvid min mors, där hon ordnat efter sin egen smak med massor av porträtt, porslinsvaser med torkade blommor i och små rosetter knutna över krokarna, varpå tavlorna hängde. Där var en blandad doft av pepparmyntspastiljer och aldrig vädrade sängkläder, en doft som troget tycktes hänga fast vid henne även ute i de andra rummen. Hon hade icke något särskilt intresse för mig. Man kunde ju tycka, att det ensamma barnet i det stora huset skulle vädjat till några ömmare känslor hos henne; men hon hörde till dem som icke förstå sig på barn och som barnen därför instinktivt undvika. Hon hade ett sätt att ibland klappa mig litet på kinden, så att [ 16 ]jag kände hennes kalla, vassa naglar mot huden, vilket alls inte var behagligt, och hon kunde säga: »Vad vill du, mitt barn?» i en ton, som blixtsnabbt fördrev varje önskan i mitt hjärta.