Tony växer upp/Kapitel 05
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
V.
När man är liten, vidgar sig världen först så småningom för ens ögon. I början tycks man stöta på de yttre tingen överallt i form av stolsben och bordskanter, som lämna röda, svidande märken i ens panna. Golvet är mycket nära, och taket försvinner i höjden. Men det dröjer ej så länge, förrän man upptäcker, att det finns en annan värld utanför rummets fyra väggar och snart ännu en annan utanför trädgårdsstaketet.
Vår stad föreföll mig då, och ännu när jag tänker på den, egentligen bestå av två städer, helt olika varandra och skilda åt av en bred å.
Den ena staden, i vars utkant vi bodde, var fullkomligt fyrkantig. Fyrkantiga torg, fyrkantiga esplanader, fyrkantiga hus! Inte ett rundat hörn! Allt avmätt, rätvinkligt, just fyrkantigt. När man stod vid början av en gata, kunde man se ända till slutet av den. En förskräcklig eldsvåda hade i mitten på adertonhundratalet förstört denna sidan av ån, och innevånarna själva voro mycket nöjda med den nybyggda prydliga stad, som uppförts efter branden. Själv tyckte jag, att den gav ett intryck av tröstlös tråkighet och endast kunde tjäna som en god reklam för renhållningsverket.
Det i staden förlagda norrländska regementet hade sina kaserner alldeles i stadskanten, och övningarna försiggingo på en stor plan, där stadens manliga ungdom om söndagarna brukade sparka fotboll. Prydliga uniformsrockar, klirrande sporrar och piruetterande regementshästar satte litet liv i den grå stadsbilden, liksom regementsmusiken, taptot och trumvirvlarna ibland störde friden.
Flickskolan låg vid en av de fyrkantiga esplanaderna: ett gulaktigt hus med stora fönster och ett torn på taket. Om någon bodde i tornet eller vad det hade för uppgift, kunde jag aldrig grunda ut, fastän jag gick så många år i skolan. Det föll mig aldrig in att det kunde satts dit för att göra huset vackrare. På andra sidan esplanaden mitt emot flickskolan låg Elementarläroverket För Gossar, en tung grå byggnad med en stor skolgård, och icke långt därifrån skymtade det imponerande rådhuset. Skolor. Kaserner. Rådhus. Vad kunde man mera begära i en svensk länsstad ett par år in på nittonhundratalet? Protestantisk skoldisciplin, preussisk soldatdrill, gammalsvensk kärv vördnad för lagens bokstäver och paragrafer! Hela det officiella fosterlandets samlade idéer vid denna tid tycktes bäras på dessa stela grå huskomplex. Bakom anades den nordliga provinsens egen speciella anda i fabriker, sågverk, arbetarkvarter. Men den världen kände jag inte till.
Den andra staden, den som aldrig brunnit och således lyckligt undsluppit den nya tiden, var pittoresk med krokiga gator, gamla mörknade trähus och grönskande trädgårdar, som på det mest oväntade sätt voro inkilade här och där. Cellfängelset, som även var beläget här med sina järnstänger framför de små gluggarna och med ett lutande rött plank, gjorde på mig ett hemskt intryck. När jag gick förbi det, raskade jag alltid på stegen och räddade mig in i landshövdingens stora trädgård strax bredvid. Landshövdingen, baron Ruthven, var syssling till min mor, och i trädgården, som sluttade ned mot ån, hade jag mina älsklingsställen. Dit tog jag om somrarna mina dockor, och om höstarna fick jag äta så mycket frukt jag ville, och fastän vi hemma i vår trädgård hade både äpplen och päron, tyckte jag alltid att dem jag åt i min farbrors trädgård hade en särskilt läcker smak.
Stadens stolthet var Stadsparken. Det var icke en vanlig park mitt i staden, där dammet från åkande och ridande lägger sig tjockt över gräsmattor och rabatter, utan ett vidsträckt område, genomskuret av friskt rinnande små åar, vilka här och där bildade vitskummande miniatyrforsar. Man kunde gå där i timtal. Promenadvägarna korsade oupphörligt varandra, ledde uppför kullar och nedför kullar, förbi små glada lusthus, dit älskande par om sommaraftnarna togo sin tillflykt, förbi uråldriga träd, under vilkas täta lövverk alla dagens skuggor tycktes ha samlat sig, medan deras kronor som badade i solskenet berett plats åt parkens kvittrande småfåglar, över broar och åter nedför långa backar, till dess man helt plötsligt befann sig på den vackra kyrkogården. Där var det så tyst, så tyst. Över de fattigas gravkullar lyste vila träkors, över de rikas höjde sig gravvårdar av granit och marmor, men på allas gravar, fattigas som rikas, var det ett par ord, som ständigt återkommo, ibland i guldbokstäver, ibland i målade, svarta bokstäver: Föddes — Dog. Föddes — Dog, stod det, och mellan de två orden mätte siffrorna ett människoliv.