Tony växer upp/Kapitel 06
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
VI.
Min barndoms händelser bilda ett stycke mosaik, där svarta och röda, blå och vita, gula och gröna stenar äro fogade tätt intill varandra, den svarta bredvid den röda, den blå bredvid den vita, den gula bredvid den gröna. När jag nu betraktar dem, tycker jag mig kunna urskilja varje särskild figur i den brokiga tavlan. Formades de efter ett bestämt, långt förut i tiderna uppgjort mönster, eller sattes bild efter bild godtyckligt tillsammans? Var det måhända från början bestämt, att de röda och de svarta stenarna troget skulle följas åt, dominerande alla de andra färgerna?
Ett par timmar har jag varit sysselsatt i min mors rum med mina bygglappar, ty stora planer välvas i mitt huvud. Här är ej fråga om en vanlig stuga eller en ladugård full med kor av tallkottar, vilkas ben utgöras av tändstickor! Nej, här skall byggas ett slott, ett riktigt slott, sådant Pa berättat om, och där skall min mor få bo.
Min mor vet ännu ej om den stora ära som skall vederfaras henne. Då och då vänder jag på huvudet och kastar en snabb blick på mor, men mor märker ingenting. Plötsligt avbryter jag mitt arbete, där jag ligger framåtböjd på mina knän. Ett skratt tränger upp från nedre våningen, ell uppsluppet, glatt skratt, som tycks jaga rummets hemlighetsfulla andar på flykten. Jag ser på min mor. Når Pas skratt henne? Jag möter hennes ögon. Den drömmande stillastående blicken i dem gör mig helt ängslig till mods.
Därnere försiggår något ovanligt. Pa har främmande. Då jag innan jag gick upp till mors rum gläntade på salsdörren, möttes jag av bländande ljus och kände en doft av god mat, blommor och parfym. Det var då jag beslöt mig för att mor skulle få bo i slottet. Mor som sitter så stilla häruppe i skymningen! Jag ser åter på henne. Nej, mor kan inte vara därnere i ljuset och bland blommorna och där man skrattar och pratar så högt. Hon skulle bara sitta helt stilla som nu med de smala händerna i knäet och blicken långt borta.
Slottet är färdigt, och jag betraktar det sorgset. Det var inte alls så jag hade tänkt mig det. Då jag sprang upp från salen, hade jag i fantasien sett för mig något marmorvitt med förgyllda torn, men barnkammarens bygglappar äro bruna och oformliga, och ej ens skymningen kan dölja byggnadens bristfällighet. Gråten stiger upp i halsen på mig. Och plötsligt börja tårarna rinna.
— Ser du, mor, säger jag och petar till en bygglapp, så att flera falla på en gång, det skulle ha varit ett vitt slott med många, många rum fyllda av ljus, och det skulle dofta så gott av blommor…
Jag börjar åter le mot min fantasi.
— Och du skulle ha en fin ljusblå klänning… och när du kom in i slottet, skulle du börja skratta och tala med mig… med mig!
Jag ser allt så tydligt för mig, som vore det tavlor i en bilderbok.
— Jag skulle ju också vara där förstås, mumlar jag, och jag skulle ha en liten, liten katt med ett sidenband om halsen.
Jag kniper ihop ögonen, och en känsla av välbehag smyger sig över mig. Den lilla vita katten! Min mor i den ljusblå klänningen! De vackra rummen! Min hand far smekande över min klänning, och jag känner redan blomdoften omsvepa mig som ett moln. Under de hårt slutna ögonlocken ser jag de vackraste färger: purpur, och blått, och flammande gult. Nu smälta de samman till ett hav, och mitt i havet brinner en väldig eld.
Någon tar i dörrlåset.
— O Pa! ropar jag till, och i min iver att komma fram till honom sparkar jag sönder slottet, så att bygglapparna flyga utåt golvet.
Pa böjer sig ned och lyfter upp mig i sin famn. Han luktar vin och cigarretter och är blossande varm.
— Har du roligt, Pa? viskar jag.
Han skrattar kort och kastar en blick mot fönstret.
— Roligt! säger han. Utan Tony!
Jag kryper belåten ihop i hans famn.
— Skall du gå igen, Pa?
Han låter mig glida ned på golvet, och jag känner ett ögonblick, hur hans rockärm doftar av någon stark parfym, samma parfym som slog emot mig, då jag öppnade salsdörren.
— Jag skulle vilja stanna här, säger han. Här är så lugnt och svalt.
Han går fram till fönstret och slår upp det. Nere vid vägen, som leder förbi grinden och ut på slätten, brinner en lykta med ett svagt, gult skimmer i det alltmer tätnande mörkret. Trädgårdens fruktträd stå kala med grenarna krökta i besynnerliga former, och häcken utåt vägen ser svart och ogenomtränglig ut.
— Där var han igen, Pa, säger jag och tränger mig fram till fönstret.
— Vem då? frågar Pa tankspritt.
— Den lille mannen! Han bor bland fruktträden och brukar springa över trädgårdslanden just när lyktan tänts.
— Ack, Tony! skrattar Pa. Tror du att någon av dem därnere sett din lille man?
— Men du, Pa, har ju sett honom!
Jag har ett oinskränkt förtroende till Pas förmåga att »se».
— Jag brukar alltid niga, då jag går förbi ett träd som står i trädgården. Han bor där, ser du, och man måste vara artig.
— Men du är allt rädd ändå, när du niger!
Han ser ned på milt uppåtvända ansikte, och jag nickar allvarsamt. Pa förstår mig.
Den tysta kvinnan bredvid oss rör sakta händerna, och jag ser hur Pa ryser till. I nästa ögonblick har han gått ut ur rummet.