Tony växer upp/Kapitel 28

XXVIII.

Jul!

Denna jul är snöstormarnas jul. Snön yr i luften, vassa små vita flingor piska mot ens ansikte när man går ut, och på torg och öppna platser far snön upp i virvlar och dansar lustigt framför ens ögon.

Jag är fjorton år, och jag fick till min födelsedag en muff. Den värmer, den värmer som en [ 149 ]liten kamin, och med händerna hopknäppta inne i muffens mjuka siden strävar jag framåt gatan med halvt blundande ögon, ty snön sticker i kinderna och kittlar i ögonhåren.

Det är dagen innan julaftonen, och alla människor äro ute för att köpa julklappar. Jag skymtar förbiilande skuggor i det vita töcknet, känner igen personer, när de redan hunnit långt bort och hör då och då ett skratt eller en halv mening, vilkens andra hälft uppslukas av blåsten.

— Fick du…? säger en dam till en annan, men vad det var hon fick eller inte fick, får jag aldrig veta.

— Och han var så… hör jag en ung flicka utbrista, men i nästa ögonblick äro hon och hennes väninna redan försvunna.

I ett hörn stöter jag ihop med en av stadens tre sjökadetter. Kadetterna ha julpermission, och deras käcka uniformer ha några dagar utträngt lantofficerarnas från första platsen i flickornas hjärtan. Jag ser upp på kadett Puke. Några gånger förut har jag träffat honom, och hans glada, skrattande ögon göra mig skygg. För vad? Jag vet det inte! Hans kadettmössa är vit av snö, och så är också hans kavaj.

— Vart skall fröken ta vägen?

[ 150 ]— Jag skall köpa julklappar.

— Jag följer med!

Han vänder och går bredvid mig. Ibland snuddar hans rockärm mot mig i blåsten, och en gång makas vi båda tätt upp mot en husvägg av en snöplog som kör förbi. Vi stå ett ögonblick stilla.

— Så vit snön är! säger han, då snöplogen kastar snön ända fram till våra fötter.

— Ja, så vit!

Jag ser på snön, men känner hans närhet med en ilning ända ned i tåspetsarna.

Inne i bokhandeln är fullt med folk. Jag skall ha en bok åt Pa, men jag är ej säker på vilken. Jag tittar på kadett Puke, där han står och vänder på böckerna och talar med bokhandelsbiträdet. Han är lång och välväxt med ett utomordentligt sympatiskt ansikte, vars djärva, säkra haka ger det en manlig fasthet, som ögonens uttryck icke motsäger. Han vill att jag skall köpa en bok som just kommit ut om äventyr i Afrika.

— Sådana där böcker om upptäcktsresor och med fotografier tycka herrar alltid om, säger han.

Jag böjer mig för hans auktoritet och låter boken slås in. Jag skall ha lack också och [ 151 ]papper och kuvert. Vi välja bland de olika sorterna, och jag blir en aning nervös, då jag känner hans ögon vila på mig. Slutligen bestämmer jag mig för vitt papper och kuvert fodrade med blått. Det är mycket fint, och icke utan en viss oro för min ganska magra kassa betalar jag alltsammans.

Vi gå förbi konditoriet. Flickorna säga aldrig annat än »konditoriet», fastän det finns tre, men det är bara ett som skolgossarna och skolflickorna gilla. Några flickansikten kika fram bakom den gula gardinen i fönstret och dra sig åter hastigt tillbaka. Men jag ler inom mig, ty jag har känt igen ett par. Så avundsjuka de skola vara! Kadetterna anses för själva den finaste essensen av stadens manliga ungdom; mycket för att de så sällan besöka vår stad, men även för att åsynen av de korta åtsittande jackorna och de gula, glänsande knapparna inte kan undgå att göra en liten flicka så varm till sinnes!

Kadett Puke föreslår att vi skola gå in och ta en bakelse. Ack, så gärna jag ville det! Inte minst för de andra flickornas skull! Jag ser mig redan sitta i hörnsoffan och knäppa upp min kavaj, nedan kadetten bjuder mig vackert glaserade bakelser på ett fat! Men moster Amelie [ 152 ]vill inte att jag skall sitta på konditori ensam med en herre, och jag vet hur hon avskyr allt som hon kallar »flams» och som så rikligt förekommer i staden. Med en liten suck svarar jag, att jag måste vara hemma i tid till middagen, och vi gå vidare.

Jag känner inte kylan! Jag känner inte blåslen! Vi se knappast en hand framför oss, där vi gå muntert pratande, men hans rockärm med den smala guldranden är så nära min, och då jag ser upp möter jag varje gång hans grå leende ögon.

Är det vår grind? Redan! Vårt hus är vitt på framsidan av snön, och en smal gång är skottad upp från grinden till porten.

— Ja, adjö då, fröken! Jag hoppas vi träffas snart igen!

Han lämnar mig boken, som han har haft i sin kavajficka på vägen. Min hand sjunker in i hans stora kraftiga. Åter samma ilning genom hela min kropp! Jag skyndar uppför gången, och inne i den skumma förstugan trycker jag boken, som han burit i sin ficka, ett ögonblick mot min kind, som är våt och kall av blåsten och snön därute.