Tony växer upp/Kapitel 56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 55
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 56
Kapitel 57  →


[ 354 ]

LVI.

En afton i oktober gick jag fram och tillbaka i den mörka trädgården. Då och då kastade jag en blick upp mot mors fönster. Skenet därifrån föll rätt på den gamla apeln, där förr i världen den besynnerlige »mannen i trädet» brukade hålla till. Dess svarta nakna grenar skimrade fukliga, och dess krokiga stam dignade under en stor puckel av trä. Det var något vanskapligt över hela trädet, som inte illa passade med min föreställning om den lille mannen, och för en sekund tyckte jag mig se hans stora rynkiga gubbansikte kika ut mellan ett par stretande kvistar.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka gick jag, som om jag föresatt mig att hinna med ett visst antal steg innan natten. Ibland stannade jag för att lyssna, ty jag föreställde mig att Döden, som satt däruppe i fönstersmygen, [ 355 ]där mor alltid brukade sitta, skulle pressa av mor ett ångestskri.

Mor skulle dö. Nu? Om ett par timmar? I natt? Läkaren kan inte ange ett visst klockslag för en människas sista andetag. Mor hade varit sjuk hela eftersommaren. Inte mycket, men så att vi ej vågat lämna henne. I början satt hon uppe, sedan orkade hon ej heller det. Hon låg stilla, stilla, och såg uti rummet med den blick, som jag kände så väl. Och nu skulle hon dö. Jag stannade nere vid grinden. Runt lyktans ljusring fick mörkret en ton av indigo, som rann ut i luften och prickade den med små blå stänk, men litet längre bort, där vägen löpte över till slätten, byggde redan natten sin himmelshöga, svarta mur. Jag vände och gick långsamt uppför sandgången. Det var, som om jag ej kunnat besluta mig för att gå upp i mors rum, där Pa satt tyst och smekte hennes händer. Döden syntes mig så fruktansvärd. Han var icke Gud och icke Djävulen, men hans dödskalleansikte skrattade otäckt, och den beniga hand han sträckte fram bar en vass lie. Även om jag skulle kunnat förlika mig med tanken på lien, kunde jag dock ej tänka på det skrattande ansiktet utan avsky.

Jag öppnade dörren. Ett ögonblick tvekade [ 356 ]jag, det föreföll mig, som om någon ropat på mig nerifrån trädgården, men äppelträdet rörde ej en gren.

Inne i mors rum brann en lampa på nattduksbordet, men det var ej ljuset från lampan, som gjorde hennes kinder och läppar så bleka. Detta ansikte, som jag aldrig sett annat än som dött, fick nu i Dödens närhet något rörande mänskligt över sig: kanske för att Döden gör alla så lika, kloka eller icke kloka, det är detsamma. Hennes ögon voro öppna, och ljuset lyste in i dem som i ett par tomma kamrar. Å, det var så litet för Döden att ta med sig!

Jag satte mig vid hennes säng och grep hennes hand, och jag betraktade henne så uppmärksamt, som om jag velat utforska den hemlighet, som ännu tycktes inlåst i hennes ansikte. Mors ögon skulle brista. Dessa ögon, som den lilla Tony undrande blickat upp i mitt under sina lekar, dessa ögon, som hon ryst inför och skrämd flytt bort ifrån för att åter och åter vända tillbaka till! Jag böjde mig närmare mot henne. Mitt hår snuddade vid hennes lena, ljusa, men hon rörde sig icke.

— Mor, viskade jag, är jag inte din egen [ 357 ]flicka? Skall du lämna mig för alltid, utan att jag känt, att du sett mig?

Jag blickade in i hennes ögon. Tomma! Tomma! Och denna tigande, orörliga kvinna hade burit mig under sitt bjärta, medan jag ännu blott var embryot till ett levande liv!

Klockan slog timslag efter timslag, men Pa och jag sutto tysta vid hennes säng. Pa såg på henne, som man ser på ett litet barn. Det låg något ömt beskyddande i hans blick, och ibland gav han hennes hand en liten varsam smekning.

Hela tiden kände jag, att Döden satt bakom mig i fönstersmygen. Det spred sig en iskyla från hans andedräkt, och jag behövde ej vända mig om för att se för mig hans skrattande ansikte. Vad skrattar han åt? tänkte jag förtvivlad. Men han skrattade inte högt. Hans röst hördes inte i rummet. Han skrattade tyst och hjärtligt som en, vilken just fått höra en rolig historia och därmed funnit anknytning till en annan, ännu roligare, som han bara väntar på tillfälle att i sin tur få berätta.

Slutligen steg jag upp och gick hastigt fram till fönstret, men i detsamma jag kommit dit förstod jag, att Döden smugit sig mot dörren. Jag gick dit, men då hade han redan lämnat [ 358 ]dörren. Det var, som om vi tyst och försiktigt lekt den där leken: »byta platser», som får barnen att rusa från den ena sidan av rummet till den andra. Pa gjorde en rörelse, som kom mig att se mot sängen, och då begrep jag, att Döden bara lockat mig därifrån för att ta min plats vid mors sida Jag överfölls av en rysning av skräck och väntade på ångestropet, då Dödens lie skulle falla. Men det kom intet ångestrop. Pa hade rest sig upp och stod nu böjd över sängen. Jag steg närmare, och jag hörde Döden lämna sin plats. Han behövdes icke mer. Mors ögon hade brustit. Jag såg dem. Äntligen genomskars nu luften av ett skrik. Det var från mina läppar det bröt sig fram.