Tony växer upp/Kapitel 57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 56
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 57
Kapitel 58  →


[ 358 ]

LVII.

Begravningsdagen var inne. Vinden ven kall och fuktig över slätten, och höstlöven virvlade omkring i vår trädgård och yrde ända upp mot mors fönster. Ett stort grant lönnlöv, som tycktes bestänkt av blod, hade tryckt sig tätt mot rutan. Jag stod en stund och såg på dess vanmäktiga försök att slita sig lös för att [ 359 ]få följa med de andra i höstdansen kring jorden; så vände jag mig inåt rummet.

Doften av alla blommorna tyngde mitt huvud. Moster Amelie knäböjde vid kistan, som stod mitt i rummet, och såg in i mors ansikte. Pa stod på andra sidan. Genom den halvöppna dörren hörde jag ett par vaktmästare tala med låga röster ute i korridoren. Jag skymtade även kistlocket, som någon av männen därute måtte lutat sig mot. Nyss hade jag kysst mors panna, och mina läppar ville icke bli varma igen efter den kyssen. Hela morgonen hade jag gått som i en dvala. Jag hade sett på, hur trädgårdsmästaren strött gången ned till grinden med granbarr; däröver skulle mors kista bäras till vagnen. Och jag hade tagit emot kransar och vackra blommor, som våra vänner skickat för att de skulle läggas över kistlocket. Det föreföll mig, som om man, på samma gång man velat betyga den svarta kistan all möjlig vördnad, skrämd skyndade sig att skyla den med alla höstens skönaste blommor.

Nere i salen hade vår släkt samlat sig. Många hade kommit resande långtifrån, och alla hade de nu druckit buljong och ätit pastejer i avvaktan på att liktåget skulle sättas i gång. Förvånad hade jag betraktat dem, medan de [ 360 ]med god smak tömt sina koppar. De voro sorgklädda, damerna i sorgflor och herrarna med vita halsdukar, och ute på tamburhyllan stodo höga, välputsade hattar högtidligt i en lång rad. Deras ansikten sågo även högtidliga ut, men de talade om bagateller, talade om vad som föll dem in: om resan, ressällskapet, det tråkiga höstvädret; ja jag hörde ett par av mina anförvanter med bekymrade miner beklaga sig för varandra över jordbruket.

Farbror Fabian dryftade, halvviskande, länsstyrelsefrågor och militära utnämningar med farbror Rutger. Och endast en trappa över deras huvuden låg nu mor i sin svarta kista med insjunken mun och brustna ögon.

Jag tänkte, där jag stod i mors fönstersmyg, att jag inte förstått mycket, när jag tyckt, att mors ansikte redan medan hon ännu levde burit Dödens prägel. Jag hade inte vetat då, att Döden kunde omskapa så fullständigt. Och när jag morgonen efter mors död återsett hennes ansikte, hade det hos mig vaknat ett tvivel på den uppståndelse bibeln så ivrigt bebådar. Med ens tyckte jag mig förstå, varför Döden skrattade. Skrattade han icke därför att han nu, sedan lien fallit, fick ta människan helt i sitt våld och med bitterljuv vällust [ 361 ]gnugga sönder henne mellan sina hårda knogar? Tanken växte med förfärande hast inom mig, och jag kände det, som om jag balanserade mellan ett par bråddjup.

Nu öppnade karlen, som lutat sig mot kistlocket, dörren och hostade litet. Pa for upp.

— Är det tid redan? sade han oroligt.

Mannen med kistlocket hade ett rött, förnöjt ansikte med ett par vassa streck kring munvinklarna, som de få, vilka skratta mycket och gärna. Han såg allvarlig ut nu, därför att tillfället fordrade det; och han var ju van vid de tillfällena. Mina händer knöto sig ofrivilligt, då han lade på kistlocket och började skruva till det, långsamt och yrkesvant. Hans tummar voro svarta. En liten spets stack ut. Han stoppade likgiltigt in den. Rörde han vid mor? Några kransar lades ovanpå. Ett par girlander av violer slöto sig som kedjor runt kistans sidor. Han vinkade in de andra karlarna. De hade stora händer i vita handskar, och den enes skor knarrade självbelåtet. Långsamt lyfte de upp kistan på sina axlar.

Jag gick ned med Pa. Den gröna gången från huset till grinden verkade onaturlig bland de fallande löven och de härjade blomrabatterna. Nere vid likvagnen stod en hop barn. De sågo [ 362 ]ut, som om de tänkte hurra, då de fingo syn på alla blommorna och banden. I de små husen på andra sidan gatan stucko nyfikna ansikten fram, och jag hörde en röst ropa:

— Titta!

Vagnsdörren slog igen efter oss, och vi rullade i väg i en vagn bland många andra vagnar efter kistan. På samma sätt hade jag ju ofta sett liktåg passera genom staden.

Mitt emot mig sutto morbror John och moster Amelie. Morbror John hade en så hög krage, att han såg mer uppskruvad och precis ut än någonsin, och jag kunde knappast urskilja moster Amelies ansikte bakom den täta slöjan. En stor bukett av liljekonvaljer, som jag höll mellan mina kalla fingrar, fyllde kupén med sin starka doft.

Ute på gatorna var allt sig likt. Herrar skyndade förbi på väg till sina kontor. En klass folkskolebarn marscherade en stund bredvid oss på andra sidan gatan, åtföljda av en blek lärarinna. Några arbetare, som höllo på att reparera gatan, upphörde med sitt arbete, när vi passerade, och stirrade in i vår vagn. Livet därute fortsatte sin gång, det var bara vi härinne i den lilla kvava kupén, som tyckte att det plötsligt stannat. Det föreföll mig, som om [ 363 ]vi aldrig skulle komma fram till kyrkogården. Det var, som om alla de svarta vagnarna med likvagnen i spetsen glidit på något slags rullbana, som oupphörligt vreds tillbaka.

Jag märkte inte, att vi voro framme, förrän kusken slog upp vagnsdörren och vinden blåste in, så att alla liljekonvaljerna böjde sina huvuden. Jordfästningen skulle ske i det lilla kapellet, vars dörrar stodo öppna. De fyra männen med de stora vita handskarna togo kistan emellan sig.

Inne i kapellet var det så kallt, att man gott kunnat föreställa sig att vi alla stängts in i en stor grav, men där brunno många ljus, som gjorde ont i ögonen. Det var min konfirmationspräst, som talade, men jag vet inte vad han sade. Hans stämma gav eko i väggarna, och hans ord flöto samman till ett svagt mullrande ljud i mina öron. Plötsligt började alla sjunga med höga röster. Jag stirrade på kistan. Jag tyckte mig se tvärs igenom kransarna och kistlocket och ned på mors ansikte. Ögonen voro brustna. Då grät jag.

Åter bars den stackars kistan bort av de fyra värdiga och förnöjda männen. Ute på kyrkogården var det fullt med folk, som såg på oss [ 364 ]med kalla och nyfikna ögon. När jag gick förbi, hörde jag deras viskningar. Någon sade:

— Hon måtte sörja mycket! Se, så hon gråter!

Vinden slet i kransarnas sidenband, och några blommor föllo till marken. En äldre dam i en urblekt, grön promenaddräkt rafsade hastigt åt sig dem.

Vi stodo kring den uppskottade graven. De tre skovlarna mull, som prästen kastade på kistan, föreföllo mig som ett nidingsdåd. Det var som att slå en redan slagen. Långsamt och stadigt sänktes kistan ned för att äntligen få stå i ro.

Liksom de andra gick jag fram till gravkanten och tittade ner. Åter såg jag mors ansikte under alla blommorna. Min liljekonvaljebukett föll ur mina händer.