Tony växer upp/Kapitel 55
| ← Kapitel 54 |
|
Kapitel 56 → |
LV.
När jag kom ned till frukostbordet, fann jag platsen bredvid mig tom. Claes hade farit i sin bil tidigt på morgonen.
Farbror Christian tycktes även han ha gripits av resfebern, fast han inte själv skulle resa, och dundrade ut över minsta småsak. Ingen brydde sig mycket om hans dåliga humör, och jag såg den lymmelaktige betjäntpojkens änglaansikte upplysas av ett brett leende. Då hände något förskräckligt. Farbror Christian skulle just ta en hård brödbit ur korgen, då han fick syn på en svart spik, som fastnat i brödet. Han blev eldröd i ansiktet.
— Natanael! skrek han rasande. Se här!
Den lille betjäntpojkens leende försvann, och hans ansikte fick i hast en allvarligt beklagande min.
— Har du lagt dit det där?
Natanaels huvud skakade, som om det hade suttit på en ståltråd.
— Sluta med de där uppträdena, fördömda pojkbyting! Var är Maria?
— Men snälle Christian, sade nu tant Antonie, hon är ju i bakstugan!
— Kalla hit henne!
Natanael rusade ut ur rummet med en sådan fart, som om den befallningen varit just vad han längtat efter. Vi andra fortsatte vår frukost, medan farbror Christian satt tyst och fingrade på brödet. Maria steg in. Det var en frisk och klarögd lantflicka. Det syntes tydligt, att hon kom direkt från bakstugan; det vita mjölet låg som ett lätt puder över de rosiga kinderna, och hon hade ej hunnit kavla ned klänningsärmarna, så att de kraftiga armarna voro bara en bit över armbågen. Hon knixade som en skolflicka, men såg inte rädd ut.
Farbror Christian steg upp och gick tungt över golvet med brödkakan framsträckt på rak arm framför sig.
— Varför bakar Maria in spik i brödet? Vill hon ta livet av oss?
Maria tog brödet och synade det.
— Jag kan inte förstå… började hon tveksamt.
— Tag bort det, sade farbror Christian högtidligt. Och våga sig aldrig på något sådant mer!
Maria knixade igen och försvann. Detta lilla intermezzo tycktes ej göra något obehagligt intryck på andra än gästerna; de hemmavarande voro förmodligen alltför vana vid husfaderns sätt för att fästa sig därvid.
Jag var den första som skulle resa, och jag tog adjö av alla med en värkande tomhet i mitt hjärta för att inte Claes var där.
I detsamma som tåget blåste till avgång och den lille betjäntpojken slängde upp mitt sista kolli i vagnen, lyfte han sitt skinande ansikte upp till mig och viskade:
— Frö-ö-ken!
Jag undrade ett ögonblick, om han ej var nöjd med sina drickspengar.
— Fröken! Det var jag, som lagt dit spiken!
Tåget satte sig i rörelse, och han tumlade ned på perrongen. Det sista jag såg av honom var en brett grinande mun.
Vid nästa station gjordes ett kort uppehåll. Jag satt och såg ut genom det öppna fönstret, då jag överraskad spratt till: en stor rosenbukett föll ned i mitt knä.
— Jag hann ändå! hörde jag Claes‘ röst nedanför.
— Å, Claes, sade jag och sträckte ut handen.
Tåget satte sig åter i gång. Våra händer gledo motvilligt, o så motvilligt, ur det grepp de nyss fattat. Han svängde hatten, och hans ögon logo. En stationskarl med en packvagn skymde honom för mig, och när packvagnen var utom synhåll, hade tåget redan hunnit långt bort från den lilla stationen.
Uttröttad efter natten, sov jag nästan hela resan. Under mina slutna ögonlock gledo de gångna dagarnas brokiga bilder förbi, men mellan dem och dagen i dag ruvade den sista natten som ett svart djup, dit jag icke åter vågade rikta min blick
Pa mötte mig vid stationen. Han kom som vanligt i sista stunden och halvsprang utefter perrongen, ivrigt svängande sin käpp. Utan att bry sig om de omkringstående, tog han mig i famnen och kysste mig.
— Res aldrig bort mer! sade han. Det är så tomt i våra gamla rum utan dig!
Vad jag älskade honom!
Medan vi gingo ut från perrongen, borrade jag ned min hand i hans vida rockficka, som jag förr hade haft för vana att göra, när jag följde med honom på promenader den tid jag var så liten, att jag fick ta fem steg, då han tog ett. Hans rockficka brukade kännas som ett litet varmt fågelbo, och jag hittade ofta karameller där. Jag hittade en nu också, och jag höll skrattande upp den för Pa.
— Hur många år har den legat där? frågade jag.
Han såg litet generad ut.
— Det är ju löjligt, sade han, men ibland glömmer jag bort, att jag har en sextonårig dotter, och köper karameller åt henne som då hon var liten.
Vi gingo i esplanadens långa allé. Staden tycktes vara nästan folktom, och sommarskymningen gav till och med dess prosaiska hus och gator något drömlikt och luftigt. När vi veko ut från allén och skulle gå över en gata, mötte vi fru Linden. Hon böjde sitt vackra huvud, kanske litet djupare än man eljes brukar — för att ej möta min blick! for det genom mig — och skyndade förbi. Jag hade ej träffat henne sedan den där händelserika kvällen i hennes hem, men jag hade då och då sett henne ute. Jag var rädd att Pa skulle säga något om henne, men han gick tyst.
Och där låg vårt gamla hus! Jag vet inte varför, men jag hade tänkt mig, att det skulle ha förändrat sig på något sätt under min bortovaro. Men det låg där tyst och mörkt vid den stora slätten, alldeles likadant, som jag mindes det sedan min barndom, och i ett av fönstren såg jag den orörliga silhuetten av min mor.