Tonys läroår/Kapitel 14
| ← Kapitel 13 |
|
Kapitel 15 → |
XIV.
Sedan en tid bad jag inga böner mer. Himlen tömdes på dessa vänliga, beskyddande varelser, som följt mig under hela mitt liv. Jag tyckte mig se dem krympa, bli till ingenting. Himlen var tom. Inga manande röster ljödo längre däruppifrån. Rösterna hade dött bort bland skyarna. Det allvarsamma ansiktet av Gud Fader var utsuddat. Hur hade det gått till? Jag vet icke. Tankarna, som nötts och nötts i tvivel och vemod och som ansträngt sig till bristning för att återfå den värld, vilken de sågo försvinna, hade måhända blivit trötta, orkade icke lyfta sig mer. Därför tycktes nu den hastiga upplösningen för mig helt naturlig. Något gled undan, som redan länge varit nära att falla. Striden, den hade stått redan vid min mors grav. Jorden kändes så pålitlig att trampa på. Den var det enda som jag hade kvar, och allteftersom himlen drog allt längre bort, kom jorden närmare.
Jag tänkte på en älskad barndomsbok: Alice in the Wonderland. Jag tänkte på den lilla Alice, som alltid plötsligt och oförberett i Sagolandet förändrades på det mest häpnadsväckande sätt. Ibland kunde hon, bara genom att i handen hålla någon småsak, som tillhörde sagofolket, på en sekund växa upp, så att hennes huvud nådde över trädtopparna, för att så i nästa ögonblick slå hakan mot marken. Det var just vad jag hade gjort. Jag kände det, som om jag slagit hakan mot marken. Allting kom mig närmare. Doften från myllan steg upp mot mitt ansikte, växterna slingrade sig om mina fötter. Första tiden efter det förvandlingen skett med mig kände jag mig därför icke, som om jag utan fäste virvlade runt i ett väldigt universum. Mina tankar slogo sig tvärtom till ro. Men hela sinnesvärlden började i stället koka och susa inom mig.
I drömmarna jagades jag av mina heta pulsslag, som sprängde och bultade, och på morgonen såg jag mina ögon i spegeln glänsa mot mig, som om jag haft feber. Mitt inre tycktes vila i en förrädisk halvdager, som varslade om överraskningar, vilka en snabb belysning, en solstråle genom en fönsterruta skulle kunna bereda. Jag väntade, att något skulle inträffa.
Bibelstunderna hos Teofils miste sitt intresse. På knä med huvudet i händerna och medan de andras böner stego som rök från offeraltare rätt upp i skyn, såg jag mina egna tankars ljusblå dimma långsamt sprida sig utefter marken — en mark, där underbara blommor bredde ut sina kalkar och granna fjärilar fladdrade från blomma till blomma. En gång hade en liten flicka följt efter trädgårdsmästaren, där han gick och satte frön i rabatterna kring ett gammalt hus i en gammal stad. Nu tyckte jag, att det var just de blommorna, som spirade upp framför mig — att det var just de, som lockade mig att böja mig djupare till jorden för att få inandas deras doft.
Med den fallenhet för överdrifter jag alltid haft fick jag nu en brinnande längtan efter att slå mig fri. Jag kände mig bunden av Teofils, av Magnus, av filosoferandet lika väl som av andaktsövningarna. Efter mitt språng från himlen var jag ännu andfådd, och jag tog miste om orsaken till min flämtande andedräkt och mitt bultande hjärta. Jag trodde att man var i färd med att kväva mig, då det endast var ett nytt friskt liv som arbetade sig fram!