Tonys läroår/Kapitel 15

XV.

Jag hade icke väl fått fast mark under fötterna, förrän en vindil tog fatt i mig och snurrade i väg med mig. Till sist satt jag där med händelserna som ett trassligt nystan i mitt knä…

Först var det Teofils. Jag kände mig falsk varje gång jag tog bibeln mellan mina händer, varje gång jag hörde dessa sånger, som jublade omkring mig, varje gång jag mötte Marias lysande blick, och ändå dröjde det, innan jag fick fram de ord, som hela tiden skreko i mitt hjärta. De lindade sin vänlighet omkring mig. Ibland, när jag gick ifrån dem, fick jag en lust [ 129 ]att slå omkring mig, att fäkta med armarna och ropa av förtvivlan. Deras tal hade blivit till endast ett tomt trummande mot mina öron.

En sådan afton gick jag förbi det hus, där Melker Hastfehr bodde. Det var icke vägen direkt hem från hertigens, men jag tog den i en plötslig obehärskad längtan efter något, som dunkelt rörde sig inom mig. Jag stannade utanför liksom den där sista gången jag kommit därifrån. Jag såg en smal ljusstrimma innanför gardinen och blev stående. Vad tänkte jag på? Ett »svärmeris» allra första uppblossande fyller oss ofta med en falskt idealiserande glöd. Jag kände på en gång sinnlighetens och förälskelsens värme genomströmma mig. Jag tyckte att Melker stod tätt framför mig utan ytterrock i sin uniformsjacka. Närheten av dessa starka lemmar kom mig själv att känna mig matt. Slutligen slet jag mig lös och började långsamt gå nedför gatan. I hörnet av Strandvägen stötte jag emot någon. Jag såg hastigt upp och hörde en frammumlad ursäkt. Det var Melker. Han betraktade mig överraskad.

— Tony! utbrast han.

Jag kände, hur jag rodnade.

— Å, jag är på väg hem från en bjudning.

— Då följer jag dig.

[ 130 ]Han vände, och vi gingo framåt Strandvägen. Den där promenaden på kvällen vid Melkers sida… Ingenting märkvärdigt hände, ingenting sades, som borde haft någon betydelse, men ändå… Någonting av min första ungdom, mina sjutton år, har fastnat på den där biten mellan Skeppargatan och vårt hem. Jag tycker att det i ett visst gathörn fladdrar som en flik av min kappa.

Lyktljusen slingrade sig i vattnet, vredo sig i spiraler, skutornas master och skrov stucko upp och försvunno igen. Vi mötte människor, som tysto gingo, två och två, tryckta intill varandra, eller ensliga vandrare som skyndade förbi. Allt buller ljöd dovt och dämpat, helt olika mot på den ljusa dagen. Och jag såg ett sken blänka på de elektriska trådarna i luften: det var, som om en stjärna fallit ned på dem. Den blixtrade framför mig, och plötsligt var den borta, men jag tyckte att stjärnan fortfor att lysa, nu inom mig.

Melker tog långa säkra steg. Jag kom icke i takt med honom. Men det var roligt det också. Han tände en cigarrett, medan han gick. Ett tunt flor av lätt rök drev emot mitt ansikte. Jag log. Han talade om helt likgiltiga saker, jag svarade enstavigt och lyssnade till hans [ 131 ]röst, icke till hans ord. Det svaga ljudet av hans kläder, då han rörde sig, rocken, som slog mot hans ben, kängorna, som knarrade litet, tycktes viskande, underfundigt, vilja berätta något för mig.

Ett par gånger, då vi skulle gå över en gata, snuddade vi vid varandra, och vid ett tillfälle, då en bil helt oväntat kom susande om ett hörn, sträckte han sin hand framför mig för att hindra mig från att gå över gatan. Han såg leende ned på mig. Jag stod som fängslad, till dess han lät armen falla. Men fastän hans arm icke längre vilade mot mitt bröst, kände jag den resten av vägen, och mitt hjärta bultade oroligt, som om det ej kunnat bära tyngden.

Han tog godnatt vid min port och drog till sig min hand med ett smekande grepp. Utan att säga ett ord klädde han av mig handsken. Och han gjorde det på ett sätt, som kom mig att frysa till, som om jag nu i blotta linnet stått framför honom. Sakta vände han min hand och kysste den mjuka gropen på dess insida. Handsken föll till marken. Han tog upp den och räckte mig den.

Jag mumlade hastigt adjö, och när porten slog igen efter mig, kändes det som om mörkret därinne i förstugan medlidsamt och ömt höljde [ 132 ]om mig sin mjuka mantel, så att känslan av överrumplad nakenhet försvann.