Tonys läroår/Kapitel 20

XX.

Jag hade kommit ut på Skeppsholmen. Jag visste inte riktigt, hur jag kommit dit; när jag nyss skyndat hemifrån, hade jag inte bestämt mig för vart jag skulle gå. Nu promenerade jag utmed vattnet, som virvlade och sög. Några vissna höstblad, som frigjort sig från lövhögarna på stranden, gungade på vågorna: ett var rött, ett guldgult, ett brokigt som en målares palett… Ibland snurrade de runt, ibland sjönko de, tyngda av vattnet. Jag följde dem med ögonen, blev yr i huvudet och såg över mot andra sidan, där Katarina kyrkas svarta kupol blåste upp sig över ojämna husrader.

Jag mötte ingen här. Det kändes lugnande att vara ensam, och jag behövde lugn. Henriette Sooths elakheter gjorde mig ledsen. Ännu ett par gånger hade jag varit med på dansaftnarna, och varje gång hade Henriette förföljt mig. Vad ville hon mig egentligen? Hade hon känt, hur jag avskydde henne från vårt första sammanträffande, så att hon nu svarade på känslor hon endast anade och ord jag aldrig yttrat? Triumferande som en ung, hopbitet ond blåkullahäxa på sin kvast, red hon på vad [ 162 ]hon kallade »min sorg». Hon sökte efter alla tillfällen att antyda på det deltagande hon hyste för mig, för att strax därpå liksom ofrivilligt leda sina egna och de andras tankar hän på att det ju dock var bra egendomligt, att jag under sådana förhållanden ägnade mig åt så världsliga nöjen som dans.

För första gången stötte jag här mot konvenansen, societetens hullingförsedda sköld, som den ivrigt sträcker framför sig för att ingen skall få se vad som i all tysthet försiggår bakom den. Jag blev ängslig och misstänksam, tyckte mig oupphörligt höra tissel och tassel omkring mig eller möta illvilligt skrattande ögon. Hela tonen i den där kretsen kväljde mig: unga flickor som i herrsällskap hyssjade åt minsta eventuellt tvetydiga vändning, minsta skämt, vari någon frivol bimening kunde inläggas, men som ensamma med varandra berättade hårresande historier i de mest oskrädda ord om varenda herre de kände. Jag förstod det inte. Och samma unga flickor fikade med iver efter att bli unga fruar, efter att gifta sig just med dessa män, som de endast tycktes veta ont om.

Kerstin Wåhlberg föreföll icke lik dem. Ett par gånger hade vi nu talat med varandra, men [ 163 ]flyktigt, ty mer hann man icke på dessa tillställningar. Faster Gunilla hade vid något tillfälle bett mig komma hem för att träffa Kerstin, men det hade ännu ej blivit av för mig att gå dit. Genom faster hade jag emellertid hört en del om Kerstin. Hennes far var borgmästare i en liten landsortsstad. Äldst av många syskon, uppfostrad i ett gammaldags hem, hade Kerstin tydligen varit den, som vetat sin vilja och lyckats driva den igenom: att komma bort från hemmet för att studera sång. Enligt vad faster Gunilla berättade tycktes hon ha en vacker sångröst. Jag ville gärna bli närmare bekant med henne, men jag trodde att hon kunde ha märkt Henriette Sooths beteende mot mig och undrat däröver. Hur jag tänkte, trasslade jag till sist in mig i mina egna tankar. Jag kom upp på Kastellholmens bergknalle. Redan hade skymningen börjat falla. En frisk vind, en riktig havsvind, mättad av salt och vågor, slog mig i ansiktet. Människors ord och människors ögon klibbade vid mig. Jag sträckte ut armarna i längtan efter att få rensköljas av vinden från havet. Över vattnet glänste en röd lanterna från ett otydligt skymtande skeppsskrov. Jag kände lukten av trä och tjära, hamnarnas äventyrslukt, och för en minut tyckte jag mig [ 164 ]vara på ett fartyg, lyssna till knakandet i masterna och njuta förnimmelsen av hur båten gled framåt med vattnet porlande om stäven.

När jag en stund senare gick hemåt, mötte jag oförmodat Bo.

— Så synd, utbrast han, jag skildes nyss från Herbert. Nu kunde ju ni ha träffats!

Men jag bara skakade på huvudet.

— Du är ledsen, Tony, sade Bo och började gå bredvid mig. Jag har nog märkt Henriettes dumheter, men bry dig inte om henne.

Tårarna kommo mig i ögonen.

— Tala om något annat.

Bo ville ingenting hellre! Strax började han tala om Herbert.

— Jag har aldrig haft en sådan vän, sade han, och jag märkte att han log, som om något vackert skymtat förbi hans ögon. Vore jag flicka skulle jag bli kär i honom, och ändå ser han inte något särskilt ut, det skall du inte inbilla dig. Men det är ögonen — och något blixtrande i hela ansiktet. Jag kan inte beskriva det.

Jag överraskade mig med alt uppmärksamt höra på Bo. Ofrivilligt formades en bild av denne Herbert inom mig. Underligt vore det väl inte heller, om min fantasi hakade sig fast [ 165 ]vid denna bild, så som Bo den sista tiden sjungit sin väns lov i mina öron. Och medan jag gick där och lyssnade till Bo, tyckte jag att Herbert Holst, som jag aldrig sett, gled upp till min andra sida. Hur han kommit dit, visste jag inte, men nu var han där och betraktade mig med de där blixtrande ögonen, som Bo sökt beskriva.

Dagens grå skynke som hängt upp sig kring byggnader och gator föll sakta till jorden, medan stadens tusen lyktljus borrade hål i skymningen och kom den att skimra, som om en hop trollsländor släppts lösa och nu sakta vaggade av och an i luften. Förvånad såg jag mig omkring. Staden var en saga. Det mest otroliga skulle här kunna ske. Jag skulle kunna möta en sagoprins vid nästa hörn, om han ej kanske redan osynlig gick på min ena sida.

Förut hade jag inte känt någon längtan efter att träffa Bos vän, men nu längtade jag, plötsligt, oresonligt. Mitt hjärta kändes sugande tomt. Det föreföll mig, som om jag sett det flyta på vattnet därborta vid kajen — ett höstlöv som dracks in av virvlarna, färdigt att sjunka. Jag lät Bo tala. Bilden blev allt tydligare: bilden av en klarögd ung man med ett [ 166 ]blixtrande leende. Nu spelade han piano. Jag placerades en skymningsstund i hans rum och lyssnade drömmande till musiken. En ro jag inte känt på länge kom över mig.

Jag blev ledsen, när Bo tog avsked och jag inte fick höra mer. Men ensam byggde jag vidare på min fantasi. Den hade kommit mig att glömma Henriettes onda ögon och onda ord.