Tonys läroår/Kapitel 19
← Kapitel 18 |
|
Kapitel 20 → |
XIX.
Redan i oktober började nu dansklubben. Många av dem som voro med hade jag träffat på Soothsgård. Jag kan inte säga, att jag kände någon särskild glädje vid återseendet.
Första dansaftonen försiggick hos lilla Ulla Gyllenborg, som alltjämt var samma runda knubbiga flicka. Hon stod mitt i sin mamma amiralskans präktiga salong och tog emot oss. Iklädd en böljande klänning av något blått, tunt siden med den tjocka halsen och de vita armarna bara, liknade hon en av de trinda ostindiska krukorna, som voro placerade på kakelugnen. Mamman såg förtjust och beundrande på henne, när hon med en kaskad av kvittrande småprat mötte varje gäst.
Här träffade jag nu åter den läspande baron Casimir Skeel, Seved Bååth, vilkens jovialiska lekamen inklämts i Hästgardets blå uniform, löjtnant Burenskiöld, leende och slätkammad, den dumme Måns Delagrue, den vackra Hedvig Horn, och Henriette, den onda. Beth Ruthven var där och även lille Bo och, som ett stöpt ljus i sin Hästgardesuniform, James, samt en del andra, som jag icke kände.
Dansen begynte. En spelfröken, mager och platt och med ful hy, spelade upp en boston på ett piano, som stod i ett hörn av den stora salen. Snart fann jag mig inmurad i Seved Bååths bastanta famn och hörde hans breda skånska surra över mitt huvud. Jag mer kände än såg andra par snurra förbi oss. Melodien vaggade, melodien sjöng. Varv på varv runt salen gick dansen. Jag hade egentligen aldrig varit road av dans, men dansmusik hade alltid en medryckande verkan på mig. Den banalaste tongång nästan lockade fram tårar i mina ögon. Ljudet av så många glidande fötter, som ackompanjerade musiken, viskningarna och skratten, som flöto ut i luften, doften från flickornas klänningar och fuktiga nakna nackar, alltsammans tryckte sig intill mitt hjärta, tog form och gestalt av en ung man, icke Seved Bååth eller någon av de andra, ingenting sådant, icke ens James, men en fri ung man ur mina drömmar, som höll mig tätt i sina armar.
Inne i ett rum, där byffén serverades, slogo sig de flesta paren ned. Flickornas ansikten buro prägeln av väntan, spänning.
— Vem skall bjuda upp mig härnäst? Är jag väl kammad? Inte för röd i kinderna?
Jag tyckte mig läsa deras tankar. Jag fann dem hos mig själv. De gjorde unga ansikten gamla, gav något elakt, lumpet åt leendena.
Borta vid dörren stod en ung flicka och talade med James. Då och då såg jag bort mot henne. Jag hade nyligen fått höra, att denna flicka, Kerstin Wåhlberg hette hon, blivit inackorderad hos faster Gunilla över vintern. Hon var ofrälse, men tillhörde en god och burgen familj med utsikter och tendenser att klättra högre upp. Hennes utseende tilltalade mig. Hon var lång, litet väl grovt byggd, men med en säker, lugn hållning. Ansiktet, som hade ett uttryck av öppenhet och friskhet, var vackert, litet banalt, men med ett par djupblå ögon och håret, blont och blankt, uppstruket från en kullrig, frimodig panna. Under aftonens lopp smög jag mig ofta till alt se på henne. Hon var mycket uppvaktad och gav sig hän åt dansen, utan att dock dansa särskilt väl. Ibland hörde jag hennes röst och hennes skratt: en djup röst och ett lustigt skallande skratt. Men den aftonen kommo vi inte att tala vid varandra.
Länge hade inte dansen pågått, förrän Henriette Sooth under en paus kom fram och satte sig bredvid mig. Ett par dagar därförinnan hade vi mötts ute, och hon hade berättat om sig själv och nyfiket hört sig för om vad jag gjorde. Nu stack hon sin arm under min med oväntad vänlighet.
— Tony är helt i vitt, sade hon.
Jag kände, hur jag frös för hennes beröring. Och jag makade mig sakta, så att hennes arm gled ur min.
— Ja, det är sant, fortsatte hon, din morbror, nej farbror har ju nyligen dött. Det visste inte min mamma, när hon bad dig vara med i dansklubben.
Jag mötte hennes blick, och med ens förstod jag, att hon ville göra mig illa. En flicka skrattade till strax bakom mig, men när jag såg mig om, vände hon sig bort.
— Ja, somliga sörja ju inte så mycket nuförtiden! tillade Henriette liksom för sig själv.
Jaså, det ansågs opassande att jag var här! Åtminstone ansåg Henriette Sooth det, och då skulle snart många andra vara av samma mening. Jag kände mig obehagligt berörd. I detsamma bockade sig baron Skeel för mig. Henriettes kalla fiskögon följde mig ut i balsalen. Jag tyckte att de följde mig överallt. Betraktade inte också de andra flickorna mig på samma sätt? Mina fötter blevo tunga.
— Fröken ser inte glad ut, anmärkte baron Skeel. Låt oss sätta oss en stund.
Jag lyssnade till den långe Skeels prat. Han talade om en häst han nyss skaffat sig, beskrev de smäckra benen, den fina halsen, under det att han med en på en gång djärv och dum blick stirrade på motsvarande partier hos mig. Det var som om han, sävligt men i syfte att smickra, prisade och framhöll mina egna kroppsdelar; det var tydligen hans avsikt, att jag skulle fatta det så. Andra par kommo och gingo ut igen. En onestepmelodi flög in genom draperierna, eggande, lustig. Jag såg skymten av Beth. En slinga av hennes ljusa hår hade lossnat och smekte hennes kind. Det var visst bara jag, som inte var glad. Henriette Sooths ord hade gjort mig ängslig, och det var så längesedan jag hört dessa ungdomars prat och fnitter. Det kom mig att spritta av nervositet.
Jag beslöt mig för att vara glad jag också. Baron Skeel bredvid mig såg ut, som om han höll på att somna. Då började jag prata. Ofrivilligt härmade jag de andras röster. Med förvåning märkte jag, hur min röst fick ett kvittrande tonfall. Baron Skeel piggade genast upp sig. Han drog mig ut i balsalen. Han kramade mig i sina armar och försökte trohjärtat se mig in i ögonen. Jag kvittrade. Till sist blev jag uppspelt, yr i huvudet. Tangenterna tycktes hoppa under den magra spelmamsellens fingrar. Tonerna studsade ut i rummet, kilade upp i flickornas luftiga klänningar, hamrade självsvåldigt mot urringningar och vita skjortbröst.
Var satt jag nu? I en soffa. Bakom mig över soffans ryggstöd hade baron Skeel lagt sin arm. Jag tyckte illa om honom: hans läspande, tillgjort förnäma röst, hans slappa ansikte. Men då hans hand oförsiktigt snuddade mot min nacke, brände den mig. Han mumlade något. Jag svarade icke. Då föll hans hand tungt och slött över min axel, och innan jag hunnit röra mig, pressades mitt ansikte mot det glatta uppslaget på hans smoking. Då ryckte jag mig lös och sprang ut med glödande kinder.
Jag tyckte att Henriette Sooth såg ironiskt på mig. I en spegel uppfångade jag en skymt av min vita klänning, nu litet tillskrynklad. Någon dansade bort med mig. Nu hackade mig musiken som små vassa stickande näbbar.
Ack, vad aftonluften kylde skönt, då jag äntligen gick hem följd av James, som bodde närmast mitt hem. Vi talade inte mycket. Vi kände ju knappast varandra.
— Nu sitter mamma och väntar, sade James, och när jag tar i tamburdörren, släcker hon fort och flyr in till sig för att jag inte skall märka, att hon är vaken ännu.
Och hans röst lät överlägsen och munter på en gång, som när man talar om ett barn.
Uppe i mitt rum rev jag av mig den vita klänningen, och lydande en obehärskad impuls, snodde jag ihop den till en boll och slungade bort den i ett hörn. Men jag hade inte legat länge, förrän ett täcke drogs undan och jag tyst reste mig. På bara fötter gick jag och tog varsamt upp klänningen och lade den utslätad och ordentligt sammanviken på en stol.