Tonys läroår/Kapitel 21

XXI.

Det var inte med glatt hjärta jag gick till ännu en danstillställning. Men jag hade svårt att hitta på något skäl, varför jag inte ville gå, och inte kunde jag heller göra Pa ledsen — Pa som strålade av tacksamhet mot tant Mirjam, som skaffat hans Tony detta nöje!

Denna gång var dansklubben hos unge Seved Bååth, som bodde hos sin pappa hovjägmästaren i ett av de grannaste husen på Strandvägen. Seved Bååth hade småsyskon. Man mötte ett par av dem redan i tamburen, man snubblade över dem litet varstädes. De hade sin äldsta brors runda kinder och blå ögon, och de syntes alla vara utbakade av en präktig stor deg, sockrad och svällande. Seveds föräldrar, som [ 167 ]endast visade sig när vi kommo och vid supén, kunde gott även tillhört syskonskaran.

Jag såg mig omkring efter Kerstin Wåhlberg, men hon tycktes inte komma i dag. Så fann jag mig åter mitt uppe i denna kvittrande, fnittrande skara. Henriette Sooth kom emot mig.

— Jaså, du dansar i kväll med? sade hon, då hon gick förbi mig.

Små svarta prickar och strimmor snurrade ett ögonblick framför mina ögon. Om jag varit en annan än jag var, skulle jag svarat Henriette, nu och alla andra gånger; men jag hade aldrig något att säga henne. Känslan av att vara förföljd växte. Oupphörligt måste jag vända mig om för att jag trodde mig vara betraktad.

Ej ens nu när jag så långt efteråt skriver detta, kan jag le som åt barnsligheter åt Henriette Sooths små nålstyng. Helt säkert har hon väl även behandlat sina bästa vänner på det sättet många gånger, men de voro bättre väpnade än jag. Jag är övertygad om att min sjukdom började så sakta denna tid. Orsaken till denna låg långt tillbaka, hade sin rot bakom en mors döda ögon, men jag är säker på att Henriette Sooth väckte och påskyndade [ 168 ]den genom sin elakhet. Det händer än i dag, att jag möter Henriette, och varje gång inträffar efteråt något tråkigt eller olyckligt. Hon har med åren för mig blivit det onda varslet: den svarta katten med de gula ögonen som springer över ens fötter och som man ej kan svärja sig från utan att spotta sju gånger.

Den onda stämningen drog ihop sig omkring mig. Henriette passade på varje tillfälle till en spydighet. En gång råkade jag mitt under dansen snava, och min klänning fastnade på ett hörn av en stol.

— Å, akta, akta den vita klänningen! ropade Henriette och skyndade beställsamt fram för att lösgöra den.

Småsaker! Men ingen annan än en flicka kan förstå vad jag menar eller riktigt uppfatta det retsamma tonfallet i Henriettes röst. Gråten satt mig i halsen. Jag såg Bo rynka ögonbrynen. Men jag tror inte, att Beth märkte något.

Först vid supén blev det riktigt illa. Mina släktingar sutto långt ifrån mig vid andra ändan av bordet. Jag var ensam prisgiven åt Henriette, som satt bredvid mig. Herrarna sågo litet förvånade ut över alla dessa taggiga stupiditeter, som riktades mot en enda, men då [ 169 ]de ej följt med saken från början, slogo de bort det hela med skämt. Jag vet inte än, om Henriette tyckte särskilt illa om mig. En gång hade ju hon, den där sommaren, fått framstå som den sakkunniga, den överlägsna på ett område, i det närmaste obekant för mig, men just då hade jag å andra sidan, utan att egentligen själv vilja det, dragit till mig uppmärksamheten från den, som hon utsett till sin kavaljer, Claes Rosencrantz. Vem kan pejla den labyrint av irrgångar, som en ung flickas hjärta är? Nu ville hon i alla händelser icke längre ha mig med i dansklubben; förevändningen: det opassande i att dansa, då man hade sorg, var för henne så god som någon. Jag kunde inte röra maten, men såg ändå ned i tallriken, som om läckerheterna jag serverat mig intresserade mig mest av allt. Tvärs över bordet sade en ung flicka, som jag knappast kände:

— Fröken Hastfehr har ju sorg efter sin farbror?

Min strupe snördes samman. Händerna blevo iskalla. Jag tror att mina bordsgrannar blevo förskräckta över min uppsyn och därför lämnade mig i fred.

En gång såg jag ute på skolgården, hur barnen lekte »skära havre». När var och en enligt [ 170 ]lekens regler fått sin, blev en liten unge ensam. Hon knuffades in i ringen, och barnen dansade runtomkring henne; och i det de skrattande pekade finger åt henne, sjöngo de:

Och Karin fick i ringen stå
för ingen ville ha'na, ha-ha'na!

Det var fortfarande lek, men vid de sista orden fingo de barnsliga rösterna ett tonfall av grymhet och hån; och den lilla ungen stod mitt i ringen och skälvde och storgrät. Nu var det min tur att knuffas in i ringen, och skratten och pekfingrarna voro inte heller för mig någon lek mera.

Vems var den där aftonkappan, som jag sedan ute i tamburen borrade in mitt heta ansikte i? Tillhörde den någon av de där flickorna, sökte den kanske genom sin mjukhet försona något av vad dess matmor brutit? Dess svala siden smekte min kind, dunet på kragen rörde lätt vid mig, som om en fågelvinge snuddat mot min panna. Den döda tingesten blev levande i min famn. Jag tyckte också, att den såg på mig, men med goda skälmaktiga blickar. Jag har känt det ibland, hur en medkänsla strömmat ut från döda ting. En lampa, som lyser på mitt bord, kan vid vissa tillfällen [ 171 ]få en särskild glans, liksom en liten nackspegel eller rentav en hårborste plötsligt visar mig sin egen hemliga personlighet. Må vara, att det är min fantasi, som gör dylika föremål levande; men den fantasien bereder mig nöje och har ofta tröstat mig.

Äntligen, äntligen var den plågsamma aftonen slut! Bo tog broderligt min arm i trappan. När vi voro ute på gatan, dök en gestalt upp ur mörkret och kom fram till oss.

— Javisst, jag glömde ju, att du skulle hämta mig, Herbert, utbrast Bo. Här får jag då presentera dig för Tony Hastfehr!

Det var Herbert Holst. I skenet från en gatlykta såg jag hans ansikte, ett brunhyat, rörligt ansikte med ett par mörka strålande ögon. Nu log han, då han böjde sig fram och tog min hand. Leendet blixtrade till i hans ansikte. Det föreföll mig, som om jag känt honom förut, som om hans leende de sista dagarna lyst mot mig, alldeles nära mig, utan att jag kunnat förklara det.

Långsamt gingo vi framåt. Den spänning jag hela kvällen befunnit mig i lossade litet. Bo frågade, om inte han och hans vän kunde få komma upp och hälsa på mig någon av de närmaste dagarna. Jag nickade med en känsla [ 172 ]av glädje. Jag lyssnade till Herberts röst. Han hade ett lustigt sätt att tala, ivrigt, nästan slarvigt, så att han snubblade förbi somliga ord. Men rösten var behaglig.

Pa hade gått och lagt sig, när jag kom hem. Jag famlade mig fram genom salongen till mitt rum, utan att komma mig för med att tända. Jag snavade mot en stol och blev sittande, hur länge vet jag icke. Hela våningen låg tyst och mörk. Där i mörkret kommo ord och miner studsande tillbaka mot mig som bollarna i ett fjäderspel. Det var hårda bollar. De svedo mot min kind, de trummade grymt, ondskefullt mot mitt hjärta. Snyftande lovade jag mig att aldrig mer gå med i det sällskapet.

Men det var varken Henriettes eller någon av de andras ansikten, som svällde upp framför mig i mörkret — det var tant Mirjams. Hennes smala ögon blevo till springor i detta grinande leende jag kände så väl. Och blundande måttade jag mot henne med knuten hand. Då försvann ansiktet, och frusen och darrande letade jag mig fram till min dörr.