Tonys läroår/Kapitel 28
| ← Kapitel 27 |
|
Kapitel 29 → |
XXVIII.
Det yttre livet formar inga händelser jämförliga med det som händer och sker inom oss själva. Därför blir berättelsen om ett liv, även när den luft, som omger det, genljuder av trumpetstötar och kanondunder, ändå bara den stilla berättelsen om ett hjärta och ett hjärtas dunkla vävnad av blod och nerver och anda.
De inre krafter, som verka inom somliga människor söka spränga den omgivande ramen, söka bryta sig ut, ångande otåliga, andra människor tyckas inom sig ha ett orörligt vatten likt en blank spegel, som återger själens minsta händelser i sitt glas. Nästan ingen förmår att ställa sig i harmoni med yttervärlden. Nästan alltid blir det stridigheter, knuffar, häftiga utrop. Var och en söker passa sig in i det lilla stycke av världen, som kommit på hans lott. Sällan går det. Inom människorna lever en helt annan värld. Den går inte alt passa in någonstädes. Därav oron, ångesten, den låtsade likgiltigheten.
Det var, när jag mer lärde känna Herbert Holst, som jag började tänka på detta. Hela hans väsen gick som en ton igenom mig. Under hans inflytande började en mängd tankar vakna hos mig. Inför denna klara blick anade jag en högre syftande personlighet, som ingav mig trygghet och bävan på en gång. Och ändå, fastän han verkade så starkt, märkte jag snart hos honom en tudelning, som jag dock mer gissade mig till än förstod. Något torrt, en brist på humor, en brist på fantasi, kunde ibland stöta mig i hans ord och i hans sätt, medan jag däremot genom hans musik ständigt tyckte mig möta och fängslades av en spröd poesi, en levande, vek föreställningsförmåga.
Jag tänker mig gärna att musiken bar med sig hans innersta, var den mäktiga ström som upptog i sig det bästa i hans natur. Allt det andra, det var kanske bara hans vekhets olyckliga försök att hålla sig kvar på verklighetens stränder, att inpressa sig i samhällsmänniskornas yttre värld. Ur samma källa som hans iver för musiken vällde även ett intresse för människorna, icke nyfiket och begärande något för sig, men kärleksfullt och medlidsamt. Jag tror icke att hans känsla för mig var mycket mer än hans vanliga intresse för en människa. Ibland tänkte jag också sorgset, att jag för honom kanske även var något av ett musikstycke, vars tongångar han beundrade och därför föresatt sig att ömt leta ut. För mig blev han så småningom: den jag trodde mig älska. Det var därför hösten skimrade som vår.
Denna kärlek fyllde mig snart helt och hållet. Jag kände själv, hur jag förvandlades, blev en annan. Det kroppsliga elementet tog ingen plats i denna min känsla, det sköts åt sidan, som något oväsentligt, en röst jag icke lyssnade till. Men hörde jag Herberts lätta steg närma sig mitt rum, eller såg jag honom på långt håll komma emot mig på gatan, så spratt jag till av en glädje, som jag aldrig förr erfarit. Vem kan förklara, varför vi dras till den eller den människan? I detta fall tror jag dock att jag vet, varför det just blev Herbert Holst. Jag behövde då någon svalare än jag, någon renare än jag. I hemlighet fruktade jag att sinnenas dunster åter skulle döva mig och dra mig ned i det sugande träsket med den där underliga vegetationen, i vars blomkalkar jag redan hade stirrat in; jag ville för alltid frälsa mig från ångorna över dyvattnet upp i en tunnare luft. Något av samma dragning mot det klara och enkla låg till grund för min vänskap till Kerstin efter min vänskap för Maud. — Därför blev jag också ängsligt rädd för alt något frivolt och orent skulle smyga sig in i min böjelse för denne yngling.
Det, som man är rädd för, brukar ofta skadelystet infinna sig, som om man just lockat på det. Men icke så nu! Min första kärlek fick jag under denna tid förnimma som en stilla glädje.